Min illusion

Det enkla?

Då Sony A7 IV närmar sig så sålde jag av min A7 III för några månader sen medans den fortfarande hade ett bra värde. Sedan dess har jag enbart fotat med min Fujifilm X100V. Jag har verkligen insett att det är bara fördelar med en liten kompakt kamera med fast optik. Att springa runt på stan med ett Sigma 24-70mm med Sony A7an var så jävla onödigt. Klassikern att jag var rädd att missa en bild var tanken med det och att då ha det stora omfånget 24-70 tillgängligt. 

Färgerna Fujifilm bjuder på är långt bättre än Sony, jo det är välkänt att Fujifilm är vassa på sina färger. Men det är verkligen en helt annan sak. Dessutom var det alltid en "digital" och nästan vass skärpa i Sony som jag aldrig riktigt gillade. Med det sagt har fotandet mer eller mindre enbart skett i svart-vitt. 

Som något slags trotsigt motstånd till dom sönder redigerade bilder som ofta pryder instagram nuförtiden där det dras i färgskalan till absurdum. Jo, jag var skyldig till det själv en gång i tiden...Extremt trött på neonljus, "filmisk look" och dimma. 

Det känns som att många fotar och lägger ut bilder på instagram som generar likes, snarare än att dom fotar något dom själva gillar och brinner för. Är det därför vi fotar nu? För att få likes och slava efter en algoritm? 

-

-

Postat 2021-04-23 00:42 | Läst 441 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Fotokris?

Efter år av uppehåll plockade jag upp kameran i år igen och har gått från att fotografera natur, landskap och makro till någon som går på gatorna och jagar den där perfekta bilden. Gatufotograferingen känns både som en skattjakt, man går runt och läser av miljön hela tiden och hoppas att rätt ögonblick ska uppenbara sig. Ibland kommer jag hem med minneskortet fullt, ibland är det väldigt få bilder som finns där. Men alltid känner jag den där känslan som när man var liten och det var jul, den där känslan av att här kan det finnas något bra. 

Samtidigt är det väldigt svårt att foto på gatorna då det är lätt att falla in i den klassiska "jag tar en bild på en person, gör den svart-vit och tycker den är bra" utan att det finns varken tanke med bilden, än mindre komposition. Även att man tampas med att man blir hemmablind. Ju oftare man går runt på samma gator upp och ner desto mindre benägen blir man att plocka upp kameran. 

För att utmana mig själv påbörjade jag ett litet projekt där jag bestämde mig för att foto på centralstationen i Göteborg. Jag är svag för tågstationer då tåg, räls och alla människor som rör sig där är tacksamt när man försöker få intressanta bilder. Att varje vecka försöka hitta nya infallsvinklar och nya kompositioner på samma plats är minst sagt krävande. Samtidigt som jag försöker hitta en egen stil. Allt från blå toner, grön dis till att förstärka orange färger till absurdum. När jag tittar tillbaka på bilderna nu så ser jag hur redigeringen tog över totalt och jag drabbades av sjukan att försöka redigera mig till bra bilder.

På senare tid har jag vandrat runt i den kreativa öknen och känner en rejäl torka. Det finns inget att fota längre i stan, jag är usel, jag är vilse i vad jag vill fota och hur jag vill att det ska se ut. Nu är jag inne i en svart-vitt period och redigerar minimalt. Som ett slags motstånd till mig själv och instinkten att jag redigerat sönder mina tidigare bilder. Att börja på det lilla projektet har fått mig att helt ändra stil och även fast jag står och stampar just nu hoppas jag att kommer gå vidare längre fram.

Har du fastnat på ett liknande sätt i hur du fotograferat? Hur gick du vidare?

Postat 2020-12-25 23:04 | Läst 805 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera