På mitt sätt.

En bild kan tolkas olika av alla. Det är du som betraktare som avgör om du känner något. Om du ser något eller om den kan scrollas förbi utan att beröra. För vad ser du? Vad ser jag? Vad betyder den för mig? Betyder den något för dig? Fanns det en tanke i fotoögonblicket? Eller blev den bara till? Hur var känslan när bilden togs? En bild kan kännas trist vid första anblicken och kan behöva landa och stuvas undan en tid. En bild kan likväl träffa det inre på en gång. Det är många faktorer som kan vara avgörande. Vi gillar alla olika. Du kanske gillar det raka och tydliga, jag det virriga och otydliga. Det finns inga rätt, inga fel. Det är känslan som är det väsentliga och den är vår egen. Tack för att du kikar in

Oväntat kärleksmöte

För ett par veckor sen fick dottern och jag vara med om något vi aldrig tidigare upplevt. 

Efter att ha njutit av vår frukost med lekande fåglar som sällskap, tog vi oss runt i omgivningen med fokus att fota vårblommor. 

Dottern valde att låna mitt makroobjektiv medan jag tänkte mig en naturfotodag med mitt 60-600 mm. Det är lite mer av en utmaning för mig och aningens för tungt men varför göra det enkelt??

Så här i efterhand är jag MYCKET tacksam att jag ändå valde det objektiv som satt på kameran...

Som jag så gott som alltid gör vid blomfotografering, lade jag mig ner på bädden av torra löv och fokuserade på dom små blå. Eftersom vinden var rätt kraftig försökte vi hitta platser med blomster placerade i lite mer lä och helst inte i direkt sol.  

Det blev många pauser, för det krävs en hel del muskler för att lyfta upp och hålla "hela paketet" så stilla det bara går när små blommor ska vara i fokus. 

Alldeles intill där jag låg fick jag syn på ett träd, som jag än idag funderar på om det innehar någon hyresgäst?? 

Lite längre fram såg vi några mindre kärr och till vår lycka stod det några blåsippor alldeles intill. Jag sa till dottern att hon skulle utnyttja vattnet som bakgrund för det kan ge fantastiska effekter på bilder. Sagt och gjort. Vi placerade oss en bit ifrån varandra. Jag platt fall på mage och dottern lite mer på huk.

Började fokusera för att få den bild jag ville ha när jag plötsligt och snabbt ser något passera framför den blåsippa jag nyss hade ställt in i sökaren. På en millisekund kom tanken på att det kanske var en skalbagge som traskade förbi precis när jag var redo att knäppa min bild. Nyfiken som jag är lyfter jag huvudet bort från sökaren...

Flyger upp på darriga ben och tar mig bort till dottern. Samtidigt som jag, hur knasigt det än låter, bannar mig själv för att jag inte stålsatte mig lite mer och knäppte några bilder på blåsippan. En blåsippsbild med vatten som bakgrund och en orm som förgrund. Det vore något att ha på minneskortet.

Men men... Jag är långt ifrån den som gillar ormar och att det skulle passera en sådan, mellan blomman och mitt kameraobjektiv, var inget jag någonsin väntat mig ska hända. Den här bilden är tagen i ett lite senare skede när benen slutat darra och skräcken släppt något.

Nu slutar inte historien här...

Till saken hör att när vi väl sansat oss lite var ormen borta. Trodde för en stund att den tagit sig ner i vattnet. Hörde en groda kväka på andra sidan och tänkte att det var en modig liten rackare...

Men så plötsligt fick vi syn på den igen. Eller... var det verkligen den som i all tysthet skrämde livet ur mig. För det som kom fram ur en spricka i trädstammen var något vi aldrig tidigare sett...

Vi hade just blivit påkomna med att vara "gluttare" vid en kärleksakt. Trots att ormar inte tillhör mitt favoritdjur så var det här något av det mest fascinerande jag varit med om. Vi blev kvar en lång stund, på välbehövligt avstånd och följde deras akt som då och då kändes väldigt vågad.

Som när dom skulle ta sig över det lilla kärret, på ett nedfallet träd.

Istället för att fota deras våghalsiga manöver valde jag att istället filma händelsen med mobilen. Men dottern hann ta några bilder, med makroobjektivet.

Trots att den medföljande partnern tappade greppet och for ner mot vattnet satt dom säkert ihop och allt slutade bra. Sällskapet kom till slut fram till en varm och solig plats på andra sidan och kunde fortsätta sin aktivitet i lugn och ro. 

Blåsippan då...

Jodå, den, eller mer exakt båda två, hamnade på bild till slut. Var ju bara tvungen att fota den innan vi bestämde oss för att bege oss hemåt.

Och till vår glädje lyckades vi hitta några vitsippor. Just den dagen var dom få till antal. Idag täcks naturen av dessa ljuvliga skönheter som vita mattor.

Allt gott, önskar jag er alla!

Hoppas jag inte skrämt slag på någon med ormfobi. Även om jag själv får rysningar av krälande djur så finns det en viss fascination.

På avstånd!!

Postat 2022-05-05 19:01 | Läst 492 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Återbesök

Samtidigt som koltrasten bjöd på sin "våraria" från granens topp täcktes marken av ett par decimeters nysnö. Nog allt har det varit en märklig känsla den senaste tiden. Nu är dock snön snart ett minne blott (tack och lov) men helgen innan påsk så såg det helt annorlunda ut.

Trots vädervarningarna i appen, fick vi inte ens en tanke till att ställa in vårt planerade återbesök till Hornborgasjön. 

Med flera, flera hundra siluettbilder på den externa hårddisken på tranor som dansar i soluppgång, hade jag det här besöket andra önskemål med mina bilder. 

Nu ville vi förstås inte missa den magiska gryningen, trots allt så...

Strax efter klockan 02 började vi vår resa söderut och 3 timmar senare parkerade vi bilen och tog oss ut, klädda för vinter och iskalla vindar.

Vädermässigt kändes det mer december än april men vår magiska vy och den fantastiska sången försäkrade oss ändå, om att det är vår och att vi går mot min absoluta favoritårstid. 

Himlen var nästintill helt täckt av moln men längst bort vid skogens kant sågs en glänta av ljus från solens första strålar. Vi stod kvar när himlen skiftade från vackert varma nyanser av gult och orange till pastelligt lila och rosa. Bildskörden blev mager och inte direkt något att skryta med. Timmarna i bilen och den bitande kylan fick oss mer att längta efter frukostmackan och lite värme. 

Upptinade och mätta gav vi oss sen ut till en morgon och förmiddag med tranor i fokus.

Plötsligt när vi stod där med kamerorna hördes ett mindre dån. Var ljudet kom ifrån har jag ingen aning men det jag vet är att det fick alla tranors uppmärksamhet. Och likt en massflykt rörde sig hela flocken bort från kullen. Stundtals rådde det smått kaos och förvirring i ledet...

Men så...

lade sig lugnet igen och morgonmötet kunde återupptas med dagliga aktiviteter.

Minusgrader blev till några plus. Men trots att molnen gav plats åt en förmiddag med solsken så var blåsten ihärdigt bitande kall och det blev många pauser för att värma upp dom nedkylda händerna.

På lagom avstånd följde vi tranors och andra fåglars aktivitet en helt vanlig lördag i april. Hade vi stannat hemma hade vi, som många andra lördagar, suttit i fåtöljen och smuttat på vår andra, kanske tredje koppen kaffe och gnuggat geniknölarna för att klara ut melodikrysset. Men nu stod vi här och fyllde minneskorten med bilder. 

Bilder, både röriga och rörliga. Mängder av misslyckade bilder men även någon enstaka intressant.

Vid vårt förra besök (2021) rådde det, som vi alla minns, en pandemi vilket märktes. Vi var väldigt få, vi som ville njuta av vårens budbärare.

Den här dagen var det helt annorlunda. Det kom busslaster med besökare och husbilarna var betydligt fler.

Och även tranantalet var betydligt fler den här dagen mot vad det var när vi var här förra året. Men så var vi lite tidigare ute i år.

Dagens antal var 13500 ståtliga, bedårande, spännande och stora tranor som sjöng upp och visade upp sig från sin vackraste sida.

Men det är ju inte bara tranor som hamnar i fokus, en dag som denna. Även om dom har själva huvudrollen.

Tiden går alltid fort när man har roligt och så även denna dag. 

Allt gott! Nu ska vi fortsätta njuta av våren.

Postat 2022-04-19 10:45 | Läst 532 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Finaste sällskapet

På långt avstånd hördes ljuden från grabbarna som var på plats för att bl.a rensa upp och röja sly. Vackra Åholmens naturpark välkomnar just nu besökarna med skyltar att man ska se upp och iaktta försiktighet under ett par månader. Att detta pågick var för mig ovetandes denna soliga men kyliga dag, den sista i månaden mars, när jag parkerade bilen, fullt inställd på att söka våren. Tänkte först vända om men ändrade mig och styrde istället stegen bort från röjningsarbetet. Till lite mer tystnad och ensamhet. Till kohagen utan kor.

På våren fylls Åholmen av vårblommor och det var anledningen till dagens utflyktsval. Dock uteblev blomsterhaven men med en kvarstående önskan att det ser annorlunda ut om ett par veckor eller så, när våren kommit på riktigt...

Efter att ha strövat omkring i hagen fick jag till slut syn på några nickande och inte helt vakna små blåsippor. Dom stod där lutandes mot en nedfallen trädgren, bland taggiga buskar och ställde till det lite för mig som ville annat än att bara iaktta. Särskilt med tanke på dagens objektivval...

Pentacon f2,8/29mm

men vad gör man inte för bilden...

Någon större bildskörd blev det inte tal om. Jag fick nöja mig med en handfull bilder innan jag kände att fokuset fick bli något annat.

Tog mig upp på höjden i hagen. Satte mig på en nedfallen trädstam och tog fram dagens fika. Mörka moln hopade sig och himlen fylldes av små snöflingor, samtidigt som solen värmde mig lite med sina härliga vårstrålar. Sol och snö på samma gång. Typiskt aprilväder med andra ord.

Att sitta så där, kan jag göra i timmar. 

Jag iakttog andra besökare som kom och gick. Många med hund, en del ensamma, en del i par.

Runt omkring mig kom nyfikna små besökare och sjöng en trudelutt. En ljuvlig känsla om vårens ankomst.

Finaste sällskapet den här dagen var nog ändå den gudomligt söta lilla gärdsmygen. Den lilla fågeln med den starka stämman. Den lilla fågeln som inte sitter still särskilt länge. 

Men jag hade turen att få till några bilder när den nyfiket flög runt i hagen.

Och sjöng, det gjorde den för full hals.

Efter ett ha spenderat flera timmar i en kohage, blev det så dags att åka hemåt. Hem för att ladda för en ny dag på en ny plats.

I lördags åkte maken och jag till Rudö, en plats i Asköviken-Tidö naturreservat. Det var vårt första besök just där, trots att den nästan ligger nästgårds.

På torra löv gick vi mot Hjortklippan där vi planerat inta vår lunch. Trots sol och blå himmel ville inte termometern höja sig särskilt mycket så det blev rätt kyligt att sitta där någon längre stund. Tog oss in i skogen och fick sällskap av urgulliga små dunbollar. En mindre grupp stjärtmesar for runt bland träden och att försöka sig på en bild fick mitt tålamod att ta slut. Bytte kamera och valde att istället dyka ner bland torra, sprakande löv och fota blåsippor med dagens objektiv, Yashica f1,7/50mm.

Även om blåsipporna var många till antalet så ville dom flesta inte riktigt visa upp hela sin skönhet. Kan tänka mig att kylan nog var orsaken till att dom stod lite hopkrupna och liksom mig, invänta lite mer vårvärme.

Det fanns trots allt några tappra små som sträckte sig mot solen.

Klart några av dom fick följa med hem, i minnet och på minneskortet.

Dunbollen då... Jodå, den fastnade på bild om än att det finns mer att önska...

Utanför fönstret öser regnet ner så raggsockor och en stor kopp varmt te låter som en bra idé.

På återseende.

Postat 2022-04-04 15:35 | Läst 653 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Sol, stuga och helgspaning

Utanför fönstret sveper snöbyarna förbi som en hälsning att vårvärmen nog allt får ta ett kliv tillbaka. Temperaturen och väderleken skiftar snabbt men så är vi ju bara i mars månad och snart i april och det där med aprilväder... Det slår aldrig fel. Ena dagen +12 och en kaffe på altantrappan. Nästa dag +1 och ullstrumpan och lusekoftan får värma min stelfrusna kropp. 

För en tid sen tog vi en underbart skön helg i stugan med återhämtning, promenader, fotografering och sovmorgon på agendan. Fast det där med sovmorgon skippade vi på lördagen. En sovmorgonsdag får allt räcka ;) Så lördag morgon ringde klockan extremt tidigt. Tanken var att vi skulle vara på plats innan soluppgången men ögonen ville inte riktigt öppna sig och kroppen kändes blytung. Så soluppgång fick det bli utan vår närvaro men vi var ändå hyfsat i bra tid så i tidig morgontimma parkerade vi bilen och tog oss an det vackra lilla naturreservatet Kummelön under den klarblå himlen. 

Kummelöns natureservat består av vackra gamla ekhagar med många fina platser där du kan slå dig ner och inta ditt medhavda lyxfika.

Vi valde att börja morgonen med en frukost ute på udden där Ölmevikens vassar och vatten blev vår sköna utsikt. 

Och där alla morgonpigga fåglar stod för underhållningen.

Kanske att Ölmevikens vatten nu ligger öppet men vid vår vistelse var fortfarande stora delar täckta med is. 

Någon anstormning av andra tvåbenta besökare var det inte denna tidiga morgon men dom blev fler under förmiddagen. Maken och jag blev kvar, som vanligt :) i flera timmar. Ja, faktiskt nästan en hel arbetsdag. Ute på udden stannade vi ett par-tre timmar och bytte bara utkiksplats ett par gånger.

Efter intagen frukost klev vi upp på en stenhäll och från den platsen fick vi njuta av ett fantastiskt kärleksdrama. Ett spel om vinnare och förlorare.

Medan dom flesta tog dagen chill så utspelades ett drama alldeles intill...

Det som från början såg ut att vara en skönhet omgiven av livvakter visade sig vara en livligt uppvaktad vacker dam. Det var alldeles underbart och riktigt spännande att stå där på stenhällen och följa morgonens kärleksdrama.

Och visst funderar man lite på vem som gick vinnande ur detta drama fyllt av vårkänslor.

Att Kummelön har både stora och små fågelarter på besök hade vi läst på innan. Därmed anade vi förstås att en och annan mindre art kan ligga risigt till när den mäktige örnen har vägarna förbi. 

Nu fanns det förstås ingen garanti att någon örn skulle ha vägarna förbi precis när vi var på besök men hoppet fanns förstås. Och som pappan i Lotta på Bråkmakargatan sa, "Tålamod är en fiskares bästa vän" så är tålamodet betydelsefullt för mycket annat... som att vänta in örnen till exempel.

Och.. Det dröjde inte allt för länge... 

Att det var en örn i närheten märktes tydligt från sjön.

Den första havsörnen passerade precis ovanför våra huvuden och tycktes rätt ointresserad av en matbit. Maken lyckades få en bild men jag hann inte riktigt med att få till kameran åt rätt håll... Att det var fler på intågande förstod vi av aktiviteten på vattnet.

Det var verkligen fascinerande att se hur fort sjön tömdes på fåglar under havsörnens närvaro. Att den inte är önskad märktes tydligt... Efter ett par cirkulerande rundor över viken fick den ge sig och gav sig av mot nya mål. 

Så fort faran var över kom dom tillbaka, alla fina andfåglar och lugnet lade sig över vackra Ölmevikens vatten och is.

Och vi packade ihop och styrde stegen in i dom vackra ekhagarna...

På spaning efter vårblommor och annat vackert...

Postat 2022-03-29 18:01 | Läst 598 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Vårtoner i snöklädd skog

För inte allt för länge sedan konstaterade jag att det inte skulle bli någon specifik vinterfotografering för min del. Kanske för att tiden inte riktigt funnits där, men även för att vintern i mina hemtrakter blev både kortvarig och halvdan. Inte ens när jag tillbringade en vecka i fjällen blev det någon vinterfotopromenad. Visserligen låg fokus på annat den veckan så det var ett medvetet val. Tyvärr så var fjällvärlden inte heller det snöklädda landskapet jag hoppats på. Inte alls det sagolandskap jag fick vara med om för ett år sedan. Det var rätt så kalt och isigt men veckan blev, trots utebliven fotografering, en härlig vecka med familjen. 

Så kom stunden och dagarna då jag gav mig ut för att leta vårtecken. Dom var inte jättemånga men fåglarnas vårkavalkad och videkissarna talade ändå om att vi var på väg. Tills i söndags... Och för att inte tala om måndagen...

Och nu är vi där igen. Som en käftsmäll är vi tillbaka till vinter och stora mängder snö. Dessutom betydligt mer än det vi haft tidigare denna vinter. 

Visst vet väl även jag att vi bara är i februari och många bakslag ska det ju vara... men jag kände ju ändå vårens ankomst i antågande. 

Men varför sura. Det är så mycket annat elände i världen så det är bara att gilla läget och igår fick jag till den där vinterfotopromenaden jag annars hade missat.

Med mig på promenaden var mitt Pentacon 4/200. Ännu ett rätt så tungt objektiv. Tillverkat i Östtyskland. Årtal okänt.

Jag gav mig ut i närliggande skog. En skog jag till slut nådde fram till efter att ha halkat omkring på vacker, plogad, men ack så hal vinterväg.

Sånär på någon enstaka bil så var det tyst och fridfullt när jag tog stegen in i skogen. Träden gav mig skydd från vinden och solens strålar värmde min allt för välklädda kropp. Det glittrade och glimmade som ädelstenar på träden och det dröjde inte länge förrän jag fick njuta av dom vackraste tonerna från trädens snöklädda grenar.

Någon bild på körsångarna fick jag inte. Dom höll sig på behörigt avstånd men för mig räckte det med att höra deras konsert.

När jag är ute och fotar så dyker jag ofta in i växtligheten. Högt som lågt. Det finns så mycket spännande att upptäcka när man kryper alldeles intill och blir så där, jobbigt närgången.

Och med lite fantasi kan man se både det ena och det andra ;)

Sen VAD vi ser och OM vi ser något alls... Och om vi gillar det eller inte...

Det är upp till betraktaren att avgöra. Det är inte min plats.

Med temperaturen på minus så var snön, tack och lov, så där härligt fluffig. Bitvis när jag tog mig fram genom stock och sten så sjönk jag ner en bra bit mot knäna, men vad gör man inte för lite foto... Snö i kängorna är inte hela världen. Värre saker finns det att oroa sig för.

Lingontuvor och blåbärsris täcks av snö och bärperioden känns väldigt långt bort. Men tänk så mycket vackert vi ska uppleva innan dess.

Helgen ser ut att bli riktigt fin i mina hemtrakter så förhoppningsvis blir det ännu en fotoutflykt. Destinationen är inte riktigt bestämd men det var länge sedan jag besökte Hjälstaviken så kanske bär det av till den fina platsen och har vi tur... så kanske skäggmesarna är samarbetsvilliga och tar en tur förbi där vi står.

Om än att det är vackert ute så känns det trots allt, som att det liksom räcker nu. När vi går in i vårens första månad så vill jag bara ha vår och planera för vårens alla utflykter.

Allt gott tills vi hörs igen.

Postat 2022-02-23 14:29 | Läst 804 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
1 2 Nästa