Åter vid ett gammalt favorit-objekt!

Ja,, för idag har jag varit vid Verket i Avesta igen, och fotograferat...  Många bilder! De flesta bilderna har jag säkert redan fotograferat... typ. Men det gör inte så mycket. Här kommer en ny portion av Verket! :)

************

1.

************

2.

************

3.

************

4.

************

5.

************

6.

************

7.

************

8.

************

9.

************

10.

************

11.

*************

12.

************

13.

************

14.

************

15.

************

16.

************

17.

************

18.

************

19.

************

20.

************

I morgon blir det mera detaljbilder från Verket! :)

Blogg 2000, ”Något av vad det innebär att vara jag.”

Tänk att det har blivit 2000 inlägg i den här bloggen, och snart fyller vi tio år jag och ”Tommys hörn av bloggosfären" på Fotosidan.

Tänk vad tiden går. Även om det inte blev något mer än det första under 2010. Dessutom tror jag att jag har raderat två inlägg, men i stort så stämmer det, min blogg fyller två tusen. Det har blivit en del av livet att lägga ut bilder på bloggen, och på så sätt visa upp bilderna och vad som händer i livet. Det är liksom en del av mig, som så mycket annat. Bilden är för mig ett sätt att tänka och vara. Det är också ett sätt att uttrycka mig. Bilden är nog kanske tillochmed mitt första och naturligaste språk. När jag var barn ritade och målade jag jämt, något jag fortsatte med upp i vuxen ålder.

På sommarlovet efter åttan åkte jag och en kompis till Åland på egen hand. Jag på en trehjulig moppe, min kompis på cykel. Vi var där alldeles själva under en vecka. Där upptäckte jag det oerhört fascinerande med fotografiet, det frysta ögonblicket. Vi hade nämligen med oss en Instamatic-kamera (en Kodak, tror jag).  Jag kommer dock inte ihåg om det var min kompis kamera eller om den var min. En kväll gick vi ner till stranden och solen höll på att gå ner i havet. Det var så vackert. Vi började resonera om hur vi skulle ta den finaste bilden av den här stunden, med solnedgången, havet, den åländska skärgården och träden i förgrunden. Jag minns att jag tyckte det var magiskt när vi fick se bilden när vi kommit hem. När jag hade gått ut nian sommarjobbade jag under ett par veckor och för pengarna jag tjänade ihop köpte jag min första systemkamera, en Pentax K1000, en i stort sett helmekanisk kamera, med normalobjektivet 50 mm och ett teleobjektiv 135 mm. Numera kan jag tycka att jag borde ha behållit den kameran. För den var bra, och det hade varit kul att ha en sån analog kamera att testa med nu. Men pryltokig har jag alltid varit, så under de följande åren köpte jag på mig två Ricoh-kameror med lite automatik under gymnasietiden. Under den tiden fotograferade jag ganska mycket i mitt engagemang i Kyrkans ungdom och i konfirmandarbetet. I församlingshemmet ställde vi i ordning ett mörkrum och jag kommer ihåg att Mikael Ringlander, proffsfotograf som senare blev präst gjorde någon form av praktik i församlingen och hjälpte oss i gång med mörkrumsarbetet. Många timmar blev det i det lilla krypinet med det gulgröna ljuset. Det var jätteroligt, men resultatet blev ju inte jättebra…

Sen började jag studera och hade väl varken tid eller råd att fotografera, så kamerorna blev liggande hemma hos mamma och pappa. Sen kom den digitala revolutionen, och allt blev väldigt dyrt igen, som jag minns det. Jag väntade länge på att den där insatsen till kameran som man skulle kunna sätta in i sin analoga 35 mm kamera för att kunna fota digitalt. Den lämnade nog aldrig experimentstadiet vad jag vet. Sen väntade jag på att Pentax skulle komma med någon vettig digitalkamera, eftersom jag hade köpt på mig en del objektiv med k-fattning. 2006 lanserade Pentax sin k100d som jag tyckte låg rätt i pris och som hade fått bra recensioner. Så den köpte jag. Några månader gick jag en kurs på medborgarskolan i fotografi. Jätteroligt! Där fick vi tipset att lägga ut bilder på Fotosidan på nätet. Det var jätteläskigt, tyckte jag, eftersom jag nästan inte hade visat mina bilder för någon tidigare. (Inte helt sant, men ändå… ! :) jag kommer ihåg kvällen när jag lade ut den första bilden. En bild på en blåvinge. https://www.fotosidan.se/gallery/viewpic/253401/1151483.htm Det dröjde inte mer än kanske tjugo minuter innan jag fick min första kommentar. Sen var jag fast! Det är ju så kul att fota och med det digitala kan man plåta på utan att behöva fundera så mycket på vad eller hur. Så bestämde jag mig för att börja skriva blogg 2010, som sagt. Eller kanske snarare lägga in bilder på bloggen, för det är det jag har gjort. Jag har lite svårt för det skrivna ordet. Det kommer inte alls lika naturligt till mig som bilderna. Därför blir det oftast minimalt med text och med en koncentration just på bilden. Så kan jag minnas vad jag har gjort under de här åren. Jag kan också se om jag har utvecklats något under tid, och i så fall hur. Det blir också ett sätt att sortera mellan bilderna. Så bloggen är viktig för mitt skapande. Att det sen är många som tittar in är ju jätteroligt. Under de senaste åren har jag, liksom många andra här delat bloggen på Facebook. Och jag märker att folk ser bloggen, gillar, delar och kommenterar, både på nätet och irl, såklart är det jättekul! Ändå så fotograferar jag mest för mig själv och försöker förstå mig på vad jag själv ser, gillar och funderar på. Jag fotograferar vitt och brett, det jag tycker om. För det mesta det jag själv tycker är vackert. Och visst tycker jag själv att jag har blivit säkrare i mitt bildseende, kanske också bildspråk. Ändå är det så att jag själv attraheras av dessa fotografer som vågar vända kameran mot sig själva och mot det som är svårt, mot svärtan i livet. Men sån är inte jag, tror jag, men idag väljer jag att visa en bild som närmar sig det…

Bilden är av ett par skor. Mina gamla skor. De är väl från när jag var sådär ett-två år. De har alltid funnits med mig genom livet. De har kommit att symbolisera den del av mitt liv som inte är så självklar. Den som handlar om att leva med, som det heter i dag, en funktionsvariant. Dvs. att leva med ett handikapp som jag brukar säga. Jag brukar tänka på min mamma när jag tittar på de här skorna. Tänk att behöva snöra på en kämpande ettåring ett par såna skor, och göra det av kärlek, för att mina ben och fötter skulle bli raka och starka. (Och tänk vad jag avskydde när sjukhusfotografen kom för att dokumentera mitt handikapp de gånger jag var på Folke Bernadottehemmet i Uppsala!)

Men jag tycker som sagt att det är svårt att lämna ut sig på det här sättet och kanske blir det inget mer av den idén, som så många andra fotoidéer som jag lämnat utefter vägen, de senaste, drygt tio åren. Och ändå är det något av vad det innebär att vara jag, bilden och jag.

Norberg i dis och mörker...

Kanske inte receptet på enkel och brusfri fotografi, men vem har sagt att allt ska vara så himla självklart...?

************

1.

************

2.

************

3.

************

4.

************

5.

************

6.

*************

Men fint blev det, tycker jag! :)

~Norberg 13 November 2019~

...Och snön föll över Västmanländska landskap...

... På min väg längs med länsväg 256, mellan Sala och Norberg.

1.

~Gullvalla~

2.

~Västerfärnebo~

3.

4.

~Hörnsjöfors~

5.

6.

~Högfors~

Va, friluftsgudstjänst i smällkalla vintern...?!

Ja, just det! Kyrkoherdebostaden i Norberg är såld, och vi ville tacka för vad den har betytt för församlingen genom åren och säga ett hejdå. Därför bestämde vi oss för några veckor sedan att vi skulle ha en friluftsgudstjänst i trädgården. Att det blev vinter för ett par dagar sedan gjorde inte så mycket, när allt kommer omkring. För ni vet ju att det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder! ;)

1. En tapper skara hade trotsat den relativa kylan och blåsten och stod och väntade på att vi skulle köra igång...

2. Vi höll till framför den gamla pastorsexpeditionen. Kyrkoherde Marianne ledde gudstjänsten och predikade. Det var visserligen kallt, men solen lyste på oss! :)

3. "Orgelläktaren" för dagen...

4. En frusen kantor. Men det gick faktiskt riktigt bra att sjunga psalmer till melodica. Margareta är duktig!

5. Grillad varmkorv, en fin belöning efteråt...! :)

6. Gott med korv!

7. En stunds gemenskap.

8. Och varmt kaffe.

9. Innan det var dags att gå hem till sitt och fira fars dag!

En fin dag! Tack för det! :)