Autofokus

Min kamera och jag ser inte samma saker.

I sökaren är det rakt men bilden blir sned, jag ser klara färger men bilden blir blek.
Det kanske är mina ögon det är fel på, ett antal operationer har nog gjort sitt så jag vet inte om jag kan lita på vad jag ser längre.

Jag har vant mig vid att inte kunna använda manuellt fokus längre, mina ögon har tagit för stor skada. Två starroperationer och en glaskroppsavlossning före femtio är väl inte topp-betyg kanske och det blir ju inte bättre vartefter åren går. Jag har därför en enorm övertro på autofokus som jag hoppas ska göra det jag själv inte klarar av men jag litar inte på autofokus heller.

Kanske kan jag inte min kamera tillräckligt bra och säkert finns det inställningar jag skulle kunna göra men där brister istället tålamodet. Digitalt i all ära men jag saknar de manuella apparaterna. Man visste vilken film man hade, vilken iso och vilken lins. En digital kamera måste ha all info inmatad och ibland känns det som att min gamla etta i matte sitter i vägen för en bra bild. Inte hade jag väl kunnat föreställa mig att man behövde matte för att ta ett foto, i så fall hade jag ansträngt mig mer på lektionerna och spenderat mindre tid i replokalen. Nej, det hade jag inte alls förresten.

Att plocka fram kameran, sätta på en lins, lite pill med slutartid och bländare och sen i stort sett bara fokusera och trycka av är annat än att räkna ut diverse kalkyler på en liten digital skärm med inställningar som jag inte ens vet vad de gör. Lite gnälligt kanske men så kan det vara ibland. Det var bättre förr säger någon, ju förr desto bättre lägger jag till men det är inte sant. Vissa saker var bättre förr men långt ifrån allt. Mina ögon var bättre förr men förhoppningsvis är utrustningen bättre nu och kan kompensera lite.

Jag klagar egentligen inte, jag är mest frustrerad över min egen förgänglighet.
Irritationen på autofokus är dock äkta för jag måste lita på att den fungerar eftersom jag inte kan ställa in det manuellt. 

Den här lilla krabaten till exempel gjorde mig sällskap på en promenad för några år sedan. När jag tog bilden kändes det bra och på den lilla digitala skärmen såg den okej ut men när jag laddade upp den i datamaskinen hemma så var jag mindre nöjd för som alla ser så är den suddig eller oskarp men det är inte på grund av mina koffeinskadade nerver eller för att lillen inte sitter stilla utan för att kameran valde att fokusera på grenen hellre än krabaten (strax sydväst om filuren). 

Jag skulle ju kunna påstå att det var mossan på grenen jag egentligen ville fota men det vore ju lätt genomskådat.
När kroppen lägger av vill man kunna lita på automatiken men det är inte helt lätt det heller. Detta är en ganska irriterande käpp i mitt fotografiska hjul. Förhoppningsvis hjälper det att gnälla av sig lite på internet..

pic-tor 2025-08-24 11:29

Välj ett mindre fokusområde då kan du lättare få träff på ekorrarna.

Svar från Vargenstein 2025-08-25 08:24

Du föreslår logik över pessimistisk negativitet? Ett intressant koncept, jag ska fundera på saken.

syntax 2025-08-24 11:38

Intressanta funderingar!
Då har du säkert full förståelse för oss (vi är faktiskt ganska många) som tycker att det är roligare med gamla mekaniska kameror? Jag har just satt mig ner vid datorn, efter att ha soppat två svartvita filmer i köket.

Det där att det var bättre för - ju förr dess bättre, håller nog i alla fall.
Det fanns inga resurs, miljö, och klimatproblem. Tvärtom, under 1950-talet när jag var grabb, rådde det en påtaglig framtidsoptimism. Nu får människorna gå med en konstant ångest i bröstet - för att det är så mycket sämre än förr.
Inte var det vilda västern med skjutningar och sprängningar på gatorna heller...

Svar från Vargenstein 2025-08-25 08:15

Jag lärde mig på gamla mekaniska kameror så visst har jag förståelse för det.