Övergångsriter, Alex Oliveira

Alex Oliveiras Övergångsriter

Alex Oliveira och jag har aldrig träffats men vi är "vänner" på Facebook. De bilder som han lägger upp från Alagados, ett slumområde i Salvador, Brasilien, blandas med de andra i mitt feed - den stora inventering av andra människors liv som jag stöter på men knappt noterar varje dag. Alex fotografier är ibland humoristiska, ibland sexiga, ofta rörande. De blir till ett register av komplexa interaktioner när han skiftar mellan mikro och makro, det privata och det offentliga. Påträffade på nätet säger de något om den, om än flyktiga, känsla av samhörighet som håller mig inloggad; dessa bilder registrerar mindre exakt någon särskild gemenskap, snarare känslan av en.

Alex bilder stöds av en dokumentär impuls men rör sig bort från mer traditionella uppfattningar om denna genre och den bidragande roll den historiskt har tilldelats i bildandet av identiteter. Människorna, av vilka man finner många i hans fotografier, är ofta utvalda men samtidigt del av ett komplicerat sammanhang av föremål, bakgrunder och utbyten. Deras porträtt, producerade som ett resultat av möten inom detta sammanhang, utgör därför en flytande och obeständig framställning av jaget. Denna föränderlighet är styrkan i hans arbete. Alex vänder blicken mot periferin av städer eller civilisationer. Hans fotografier skildrar samhällen inte på grund av några väsentliga likheter utan snarare inom ett register över känslomässiga scener. 

Spridda över Alex bilder finns många återkommande symboler. Motiv föreställande blonderat hår, tatueringar eller målad hud manifesteras som ritualiserade handlingar som hjälper till att binda kroppar samman. Relationen mellan fotografering och exponering har hjälpt fotografer och forskare beskriva den roll som mediet spelar i erkännandet av jaget som en del av sociala eller kulturella formationer. Subjekten i Alex bilder är ofta placerade i mitten av bilden. De tittar på betraktaren som om de stirrar rakt genom linsen. I denna konfrontation är kamerans mekanism tydliggjord i utbytet. Således vecklar fotografierna sina subjekt tillbaka in i mediet.

Denna reflexiva dialog mellan mediet och motivet förekommer också i utställningsstrategierna Alex använder sig av. När han ibland förstorar och klistrar sina fotografier på fasaderna av byggnader i Salvador, åkallar han varsamt gerillareklamens metoder för att understryka visuella lager av erfarenhet. Fästade på byggnaderna bildar fotografierna en temporär hud för staden. Samtidigt skapar de, spridda över diffusa nätverk av kommunikation, en flytande reflektion av livet i flux. Liksom hans bilder korsar konkreta och visuella - alltid sociala - nätverk, likaså skiftar deras innebörd sömlöst. Snarare än att behandla dessa böjliga egenskaper av fotografiet med försiktighet frossar Alex i dem. Som resultat, om vi så träffar på hans bilder på nätet, i staden eller i en gallerimiljö, ger de oss en flyktig förnimmelse av hur perfekt men ändå skört livet är. 

---

Laura Guy är kurator och skribent. För närvarande delar hon sin tid mellan London och Manchester , Storbritannien .