Tivoliliv av Per-Olof Stoltz

Det har alltid funnits där,Tivolit. Det där som kom till mina kvarter. Trots att vi bodde på pendelavstånd
från Köpenhamn och dess stora tivoli så blev det liksom aldrig av att vi åkte dit. Istället njöt jag av det årliga besöket på villaområdets största
parkeringsplats. Alla ungar hade stenkoll på när de första vagnarna skullekomma. Under en vecka byggdes förväntningarna inför en helg med karuseller ochluftgevärsskytte upp, allteftersom tivolit restes. Oftast var allt bekant men ibland tog en ny attraktion form. Vilda spekulationer tog fart om nyhetens möjligheter. Vad gjorde den? Var det något som gick fort? Rentav lite farligt. Och i så fall, skulle den vara så häftig att man blev illamående om man åkte den?

Det blev en helg då de sparade veckopengarna brändes på allt som snurrade, hissades eller rörde sig på de mest oväntade sätt. Och på luftgevärsskyttet. Lotteristånden ratades dock konsekvent. Man vann ju ändå bara på sin höjd någon töntig plastleksak som knappt roade småsyskonen. Annat var det med Virvelvinden. Den snurrade på det mest oväntade och obehagliga sätt. Underbart. Snart lärde man sig att effekten berodde på vem av personalen som skötte den. Favoriterna var de som kunde fåmest fart under hela åkturen.

Så gick åren och snart hade jag fått mitt första egna boende. En liten lägenhet med en stor öppen gräsplanframför balkongen. Luft, rymd och lugn. Tills den första midsommaren närmade sig. Veckan före midsommar möttes jag på väg hem från jobbet av en bekant karavan. Tivolit. Fantastiskt tyckte jag. Tills öppningsdagen kom. Plötsligt var larmet och musiken som jag älskat så under uppväxten inte lika roligt. Men som jag stod där på min minimala balkong och betraktade grannar och andra somroade sig, växte fascinationen och frågorna kring det resande tivolit. Vilka är dessa människor som reser runt med mål att roa oss andra? Vad för liv lever de? Vilka är de?

Det skulle ta minst tjugo år och några tafatta försök att berätta den historien innan jag fann MAX tivoli. Ett
tivoli som är precis som min barndoms tivolin. Inte för stort eller för galant. Ett tivoli vars ryggrad är en familj med rötter i europeisk tivolitradition och som aldrig skulle finnas utan diverse udda existenser som funnit en fristad i tivolits värld. Och polska säsongsarbetare. Det är som en cirkus utan dess stjärnor i manegen. De roar oss genom sitt slit vecka efter vecka. Här är deras berättelsegenom mina ögon.