Eternity Now - av Casia Bromberg

A photography does not create eternity, the way art does. 

It embalms time rescuing it från its proper corruption. 

Susan Sontag

Jag trodde att jag var odödlig. Det var som att nuet upptog hela horisonten. Men precis som jag försöker lura mig själv att jag får leva för evigt, försöker fotografiet lura sin betraktare att det föreställer något annat än döden.

Det är en grå eftermiddag i januari. Min vän Janna är hemma hos mig. Vi ska gå på ett  vernissage på kvällen och Janna har köpt en peruk för att se ut lite mer som Norma Jean. Hon sätter på sig en strumpa på huvudet för att täcka håret. Jag vill genast ta en bild på henne, skyndar innan dagsljuset är borta. Bilden blir till en spegel. Jag känner igen mig i hennes blick. Där finns Janna och hennes skönhet men också något skrämmande, större än oss båda.

Nu är vi på väg mot något annat. Det har gått drygt ett år sedan eftermiddagen i Björkhagen. Bilden berättar om ett svunnet ögonblick, ett ögonblick som kanske kommer att få representera en hel tid.

Fotografiet balsamerar in tiden i en liten kapsel. Det ger en känsla av att personen på bilden är närvarande men stunden då bilden togs är omöjlig att återkalla. Eller påminner oss fotografiet snarare om denna frånvaro? Först när vi betraktar bilden förstår vi att någonting förändrats. 

Välkomna på vernissage lör 2 mars kl 12-16

Öppettider: to-fr 17-19 lö-sö 12-16