Det finns en detalj som i princip aldrig granskas vid objektivtester, och det är övergången mellan skärpa och oskärpa. Ju mer sfärisk aberration, desto snyggare brukar denna övergång vara. Och där ser Samyangen riktigt, riktigt trevlig ut. Många av de tokskarpa gluggarna har en hysteriskt rörig "övergångszon" och det skrivs det sällan en rad om. Har man bakgrunden precis bakom motivet kan det se rent ut sagt förjävligt ut, medan oskärpa längre bort är mjuk och fin.

Jag har sett samma sak på Samyang 135/2, som fixar detta betydligt bättre än den dyra och skarpa Sony FE 135/1,8. Så, detta är nåt ni borde flukta på i fortsättningen, även om det är svårt att testa med mätbara resultat. Särskilt vid porträtt kan det synas ganska tydligt då en del av ansiktet är bortom skärpeplanet i många fall.