Jag var enbart trettio år då och minns inte så mycket mer än att de landade på månen för då var jag mest upptagen av min man och våra två barn. Jag ägde inte en egen kamera förrän jag blev trettiosex år.
Jag kommer nu se allt jag kan om denna händelse. Jag är så fascinerad av att det kunde ske samt av månen.
I den ålder jag är nu har jag helt annat perspektiv på allt.

Magnus, du har helt rätt i att månstenarna har en unik sammansättning som inte återfinns på jorden eftersom bildningsbetingelserna skiljer sig åt, tryck, temperatur och gravitation är olika. Några har fått egna namn såsom tranquillityite uppkallat efter Mare Tranquillitus. Det stämmer att månstenar kan färdas genom rymden och landa på jorden som meteoriter och det går att skilja sådana stenar från stenar som är hämtade från månens yta. En månmeteorit har genomgått en veritabel misshandel på sin långa färd som sätter sina spår på och i den, dels visuellt synligt men även kristallografiskt påvisbart. Den slungas ut i rymden genom ett meteoritnedslag på månens yta, den har då utsatts för ett extremt högt tryck och extremt hög temperatur under en mycket kort tid. Ytan svalnar därefter snabbt i rymdens låga temperatur. När den sedan faller in genom jordens atmosfär utsätts den återigen för mycket hög temperatur men denna gång under mycket lågt tryck och stora delar av den förgasas, ytan smälter till en lätt igenkännbar struktur. Alla dessa händelser sätter sina spår i stenen och den kristallografiska förändringen kan påvisas analytiskt med olika metoder. Med andra ord kan månstenar som hittas på jorden i form av meteoriter inte anföras som "motbevis" till NASA's bevis eftersom det går att skilja dem från stenar som är bildade in situ och sedan blivit liggande där i lugn och ro genom årmiljonerna. Denna åtskillnad kan påvisas av vem som helst med vedertagna analysmetoder.