Tidssäker lagring digitalt - analogt

En mycket intressant fråga utan ett bra svar.

Först lite reflektion över analog lagring. Det är inte alldeles uppenbart att man har framtidssäkrat bilder bara för att man har negativ eller dia. Visst, tekniskt är det inga problem att få fram bilder. Men i praktiken? En (icke fotokunning) vän kom till mig med några glasplåtsnegativ och var nyfiken på bilderna. I fotoaffären skrattade de nästan åt honom. "De där stenålderssakerna kan vi inte göra bilder av." Han hade försökt skanna dem i en vanlig flatbäddsskanner men det gick ju inte. Vi löste det enkelt med en lite bättre flatbäddsskanner med dialock men det här visar att det i praktiken inte är så lätt. Lika svårt är det om någon kommer med en smalfilm. Om 10-20 år kommer det i praktiken att bli svårt med småbildsnegativ eller dia.

Digital lagring har den stora fördelen att det tekniskt sett är mycket lätt att kopiera materialet helt utan kvalitetsförlust. I praktiken kan det dock vara svårt. Det man måste räkna med är att kontinuerligt kopiera över materialet till nya lagringsmedier. Detta måste göras innan den gamla utrustningen blir obrukbar. Det här är ju inte svårt rent tekniskt men det är pyssligt och framförallt tar det tid. Det är därför stor risk att man glömmer det eller struntar i det.

Själv lagrar jag alla digitala bilder (från digitalkamera eller skannade) på minst två hårddiskar (fysiskt åtskilda). Dessutom lagrar jag ett urval bilder på CD/DVD som tillfällig säkerhet. Vid datorbyte kopierar jag över allt till den nya datorn. En ny dator har ju alltid större hårddisk än den gamla. För att det inte ska bli för mycket raderar jag alla dåliga bilder på samma sätt som jag tidigare slängde dåliga diabilder.

Vissa viktiga bilder har jag dessutom på (kemiskt) fotopapper. Dels för att det är trevligt att titta på pappersbilder och dels för att det delvis är framtidssäkrat för praktiskt bruk. I falla fall under några tiotals år.