De tidigare serierna har skildrat livet på den skånska landsbygden där Martin Bogren är uppväxt. I serien Tractor Boys (först kallad EPA) sökte han upp 15-åringar som håller på med EPA-taktorer och som liknar honom själv i samma ålder. I serien Lowlands skildrade han livet i uppväxtorten Skurup.
I den nya serien Italia har han inte sökt sig bakåt utan utåt och till nutid.
– Jag hade en längtan till någonting nytt, efter att under en period rest mycket i öst och upplevt ett visst tungsinne. Nu ville jag utforska något annat, vidga mina vyer och finna en annan sida av tillvaron. Det är ju det personliga berättandet jag är intresserad av. Resan började i Rom, som fotograf är man ensam men träffar lika ensamma kollegor.
Bogren blev på så vis inbjuden till Neapel, Palermo och började vidga området norrut mot Bologna och Turin.
– Länder smakar ju olika i norr och söder. Och det var söder som passade det jag sökte, när jag ställde mig frågan; vem är/blir den medelålders mannen Martin Bogren i mötet med denna miljö och dessa människor som är mer öppna och generösa med kontakt än på många andra platser?
Italia-bilderna är på ett plan klassisk gatufotografi. Precis som många andra gatufotografer har Martin promenerat från tidig morgon till sen kväll. Samtidigt har bilderna ett personligt dokumentärt förhållningssätt och ett poetiskt uttryck.
– Man får en ursäkt att utsätta, och sätta, sig i situationer man aldrig annars upplevt. Ibland varar mötena i några sekunder, där jag nickar till tack. Det kan vara så skiftande lägen från att människor bara ovetande fastnar på ett fotografi till att långvariga vänskaper utvecklas.
Pauline Benthede är utställningsansvarig på Fotografiska och säger så här om Italia-serien.
– Martin Bogren har genom sitt poetiska bildspråk blivit en av sin generations mest framstående skildrare. I motsats till de nostalgiska återblickarna i Bogrens tidigare serier Lowlands och Tractor boys är Italia en memoar i nutid. Hans sökande letar sig inte längre bakåt utan framåt, och resan till landet i söder är inte bara faktisk utan även själslig. Under vandringarna genom staden och landskapet gör det analoga fotografiet sin del i att inte påskynda sin användare utan lämnar rum för eftertanke. I mötet med människorna och ljuset skapas de lika sköra som oslipade fotografierna med en längtan som många av oss kan känna igen oss i.
I samband med utställningen ges boken Italia ut på bokförlaget Max Ström, ISBN 9789171263865.
15 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Om du kollar runt lite så ser du att det finns alla möjliga stilar inom konstfoto. En del bilder är digitala och en del är analoga. En del är oskarpa och del är superskarpa och tekniskt fulländade.
Jo sätt Strömholm och Pettersen i en tioårig karantän, det skulle svensk fotografi må bra av. Som det är nu så är det bland svenska utställare på fotografiska nästan alla från Pettersens krets lika så Max Ströms utgivning. När Stig Hamarstet arbetade med Tore Johnson materialet så tipsade han Max Ström, de hade ingen aning om vem Tore Johnson var, säger en del om kunskap och intresse.
Konstfoto verkar vara lättast att göra, men svårast att nå ut med...
Trist att Strömholm forfarande uppenbart står i vägen för en hel rad med fantastiska till honom samtida fotografer. Ärligt tallat börjar int Ströholmeriet och Petterseneriet bli lite uttjatat. Nej i väg med er och se Hans Hamarskölde på Galleri Flach på Hälsingegatan 43
Hej Alf
Jag förstår dig helt. Svensk fotografisk haute couture är väldigt strömlinjeformad. Det skiljer sig inte så mycket mot övriga offentlighet. Den berömde Ebbe Carlsson skrev straxt innan sin död att det bara får finnas en åsikt i taget i Sverige. Det du tar upp följer onekligen den linjen. Att våga ifrågasätta och ta en egen väg är alldeles för riskfyllt.
Dock anser jag Martin Bogren valt att gå en intressant vägen i sina två tidigare böcker. Fotosidan visar givetvis upp endast några få pressbilder från den nya utställningen, men som betraktare får jag anta att dessa är representativa. Av de bilderna är det lätt att förstå din kritik du framför Alf.
//Christer
Nja bilderna här och på Fotografiskas sida följer den Pettersenska traditionen att spegla sig själv utan att fånga platsen karakteristiska. Sen är min kritik inte riktad mot fotografens kvaleter utan Fotografiskas brist på bredd och intresse för den Svenska fotografin både i nutid och historiskt
Min kommentar var inte riktad mot dig och din kritik av Fotografiska eller Martins bilder, Alf. Ville bara uppmärksamma om att de bilder jag sett från Italia-serien, är riktigt intressanta och bra. Och att det kan vara värt att ge dem en chans, och inte dra alltför stora slutsatser utifrån endast de tre bilder som publiceras här och på Fotografiskas hemsida.
Nu är det inte kvalité som jag diskuterar utan denna utmatning av Svenska fotografi drabbas av när det barra är Strömholms traditions som finns i det här landet vilket är väldigt synd. Men villl man gör det enkelt för sig istället för anställa kompetenta curators som är bereda att gräv i de bildskatter som fins så känns det väldigt trist. Som jag har skrift tidigare så är det faktiskt så att de intressant utställningars här i Stockholm arrangeras utan för den etablerade fotofåran. I fall vi tar fyrenighet på Söder så läns det som om det är ett komps gäng som låter sina bilder cirkulera mellan utställningslokalerna.
mötet.
Den första bilden tolkar jag som ett modigt bemötande.
Den andra där hon redan blivit varse fotograf med kamera
ser hon litet ifrågasättande och kanske undflyende ut.
Om fotografen ser "kul och humoristisk" ut, skrattar de avbildade mer och får mer mod?
Eller rädda att bli seriefigurer i något manipulerat sammanhang?
Om fotografen ser allvarstyngd och viktig ut, bidrar det till större skeptiskt uttryck,
i ett snabbt ställningstagande
om att oförberedd stå i fokus?
Blir de mer rädda för var bilden ska hamna, under kritiska blickar?