Okej, ett par saker.
"Undrar t.ex. om Winogrands bild på det taxivinkande paret hade nått några stora höjder idag, den känns ju inte sådär superspännande. Samma med det hånglande paret, duvparet lyfter bilden lite men räcker det?"
När det gäller "de gamla mästarna" så tror jag att det är som med så många andra konstarter. De som var först satte tonen. T.ex. så är det nog inte så många som blir rädda när de ser en Hitchcock-film idag. Man tycker sig ha sett klippen och uppläggen förr. 1000 gånger. MEN HAN VAR FÖRST! När folk gick och såg hans filmer på 50-60-talet hoppade de i stolarna och bet på naglarna. Ingen hade varit med om något liknande förut.
Ingen hade sett Cartier-Bressons ögonblick eller Winogrands respektlösa bildflöde. Nu har vi! Och jag menar inte att vi ska ta samma bilder (ävendå vi har en tendens att göra så) utan hämta inspirationen ur historien och göra nytt. Och som sagts här, kolla iN-Public's hemsida. Boken Street Photography Now är sprungen ur den sajten så kommer ni inte över den funkar en kväll på hemsidan också.
Och så till varför. Jag har två grundsträvanden med att fotografera. Berätta en historia och skapa en bra bild. Bra bild? Ja, bra bild. En bild som är komponerad, genomtänkt, kommer från magen/hjärtat/ögonen, är jag. Detta gäller även "gatufotografin". Finns där inte en historia (enligt mig, javisst) så blir det lätt yta. Är inte kompositionen bra (också enligt mig) faller bilden platt. Allt detta måste gå ihop. Lägg till färg och det är j-vligt svårt. Men det ska vara svårt. Och övning ger färdighet.
Så vad man kallar den här sortens fotografi är väl inte det viktigaste. Att för sig själv kunna förklara varför är mycket viktigare. Personligen tror jag att många skulle få hjälp i sitt fotograferande om det lade lite tid på att ställa sig lite frågor. Inte för att bli nerslagna, utan för hitta en linje. Ett förhållningssätt. Och kommer man fram till att man bara fotograferar för att det är så kul, så är det ett alldeles utmärkt svar. Då vet man åtminstone det.
Hade precis skrivit klart det här inlägget och börjat arbeta på en grej om Winogrand när jag stötte på det här klassiska citatet från honom: "I take photographs to see what something looks like as a photograph". Vad sägs om det som motivering!