Jag tror jag alltid har fotograferat mer eller mindre. Fick en Kodak Instamatic (126-varianten) när jag fylle si sådär 10 år. Något år senare fick jag titta på pappa när han kopierade i mörkrummet.

Vid 12-13 års ålder fick jag min pappas gamla Agfa kamera med fast objektiv och separat ljusmätare. Började fota svart och vitt och framkalla för att vara med i mörkrummet.

Vid 14 års ålder arbetade jag flera sommarveckor med att plocka och ränsa hos trädgårdsodlarna utanför Malmö och köpte en Canon FTb som jag under nästa sommar kompletterade med flera objektiv. Fick hederspris av Foto samma år.

Lärde mig att fuska på rätt sätt i min gymnasieskolas fototävling där jag vann första och andra pris med de enda 30x40 bilderna i tävlingen.

Arbetade på fotolab under somrar och jular när jag gick i gymnasiet och universitetet. Förstod att jag skulle tjäna bättre som nationalekonom än som fotograf och har sedan dess fotat mer eller mindre seriöst, beroende på omständigheterna. Fotosidan och en filmskanner har gett mig en ny gnista.

Har varit intresserad väldigt länge! Lekte alltid med min Pappas instamatic och sedan skaffade jag mig en egen kamera några år senare, en Canon AE-1 som jag tog fram lite då och då. I början av Januari i år så skulle jag åka skidor och ville ha en kamera så att jag kunde vara lite mer kreativ i backen, hade funderat i flera år på att köpa en EOS 5:a och gjorde slag i saken och skaffade en EOS 30 på inrådan av Canon och olika "experter". Fick en nytändning och kände mig mer kreativ och manad att fota med en höftig leksak i handen. Sedan efter att ha "gått in i väggen" nu i juni så fick jag uppmaningen från psykologen att ta upp en hobby eller något annat som jag tyckte var kul, så jag börade fota för att komma bort och slappna av och har varit ute nästan varje dag med kameran. Jag har också fått tid att läsa en otrolig mängd böcker och hemsidor i och runt ämnet. Jag är fortfarande sjukskriven och klättrar fortfarande på väggarna, men bara eftersom solen är för skarp för att få riktigt bra bilder *sabla vackra sommar*

Jag har fått en massa injektioner av fotosprutan under många år men aldrig haft tid att egentligen ägna hela min själ åt det. Vet egentligen inte varför jag började, det kändes bara rätt när jag hade en kamera i handen, när jag var liten och alltid tyckt det var kul......och det blir bara roligare och roligare.

Allt sedan jag var liten har jag känt att jag vill uttrycka mig med bild. Som barn fick jag lära mig att hålla pennan fel när jag skrev (vänsterhänt) vilket fick till följd att linjer alltid blev sneda och all form av uttryck med pennan blev allt annat än snyggt. När jag blev vuxen och jobbade som lärare fick jag tillgång till kameror och labb på en skola och hade jätteroligt med detta. Kunskaperna fick jag endast från böcker och diverse dyrköpta erfarenheter. För två år sedan fick jag låna en Hasselbladskamera av min svärfar. Han hjälpte mig att utvecklas oerhört och jag har nu vid 30 års ålder faktisk skaffat mig min alldeles egna kamera. Att fotografera är en unik möjlighet för mig att visa andra vad jag själv ser.

Mvh

Jag blev intreserad i höstas när jag satt och gjorde läxor i skolbibloteket. Då jag inte orkade räkna mer (eller om det var någon tysk grammatik övning) så såg jag en bok som stod i bokhyllan. Den hette något i stil med "Fotografins grunder" av John Hedgecoe. Jag började läsa i den och lånade med den hem och läste den. Sen bestämmde jag mig för att jag ville ha en systemkamera i julklapp. Och så blev det.
Sen sökte jag lite på nätet om foto och sånt så hittade jag hit också.

Innan hade jag bara tagit semmester-familjebilder med en kompaktkamera.

Till skilad från många andra hade jag redan fått min moped, eller moped och moped, Suzuki K50.

Bilder fanns runt omkring mig som liten, jag satt ofta och tittade i mitt eget fotoalbum "mina första år" som mina föräldrar tagit på mig och mina syskon (det var på den svartvita tiden) jag gillade böcker med bilder i speciellt S/V. Min kära mormor hade även bilder tagna från hennes ungdom med en bälgkamera av märket Goertz, kameran har jag kvar och även de flesta bilderna.

K W Gullers bilder fastnade jag för och det berodde nog på att vi hade en del böcker av honom, han var flitig att dokumentera Sverige så det blev samtidigt en inre resa.

I grundskolan (runt 1970) var det någon som tjatade om en mörkrumskurs i skolan, vi gick hem och lånade farsans gamla Voigtländer och fick uppdrag att plåta kvällsbilder, när vi lärt oss trixet att fumla fast en sladdrig 120-film i blindo samt få se bilderna växa fram i skålen som doftade trolleri, efter det var jag helt såld, en underbar kännsla. Sen gick jag nog hem och slog sönder spargrisen för jag fick ihop till en begagnad Zenit 3M det var grejer det.
I dag är det annat som gäller, att se saker positivt tex.

Jag hade en kompaktkamera, som jag fick när jag fyllde 13, och som jag använde till att föreviga familjehögtider och senare diverse fester och vänner med. Vid ett tillfälle lyckades jag ta en i mitt tycke väldigt lyckad bild.

Bilden föreställer min vän Emmi stående på taket till sina föräldrars hus, själv står jag i vindsluckan och tar kortet i ett grodperspektiv. Blixten aktiverades automatiskt, och Emmi i förgrunden blev korrekt exponerad, medan den omgivande himmlen och de närliggande hustaken blev mystiskt mörka.

Den dagen jag fick den bilden i handen var mitt fotointresse fött!

(Bilden står för övrigt i min bokhylla idag)

rideg skrev:
Jag är nyfiken på vad som fick Dig att börja fotografera.

Klicka för att se resterande...

För att det är tufft!

Själv vet jag inte riktigt varför jag började med detta fotograferande nonsens

Jag har alltid tyckt om fina bilder som man sett med sina egna ögon. Jag har också alltid haft ett behov av att visa folk det man själv sett/upplevt.

Jag fick min första kamera när jag var 5 år och fotograferade mina föräldrar till vansinne. Då var det såklart mest på skoj.

Min första digitalkamera fick jag när jag var 17 år. Den var inte bra men jag var överlycklig. Den hade en upplösning på 1024 som mest. Interpolerat eller vad det heter. Den hade alltså igentligen en upplösning på 640. Jag fotograferade över 4500 kort på mindre än 2 månader med den kameran då jag fick den. Jag fotade allt.

Den första riktiga kameran fick jag två år senare när jag tog studenten. Jag fick pengar då så jag gick och köpte en Olympus C40-Z som jag nu haft en sommar och inte än lärt mig helt. Jag har tagit 3590 kort med denna kameran på tre månader på ett ungefär.

Jag har nu lämnat in en ansökan om att få fotografera över hela Såtenäs, där jag ligger i lumpen, och skall isf börja fota JAS och Herkulesplan.

Min far var en duktig fotograf, min mors kusin är en proffesionel undervattensfotograf och bokskrivare i samma genre (Vattenbilder) så jag antar att intresset ligger i släkten!

Jag var inte intresserad av och fattade ingenting om foto förrän i femtonårsåldern då jag klämde lite på mina föräldrars Olympus och fick förklarat för mig om skärpedjup och tider. Till klassresan i nian skaffade jag mig en egen Pentax. I tvåan på gymnasiet gick jag en foto- och mörkrumskurs. Nu är jag ohjälpligt fast i det djupa fototräsket.

Hittade en tidning på bibloteket som hette "FOTO". I det nummret startade en ny artikelserie som hette "Systemkameraskolan del 1"
Tidigare hade jag alltid bivit skrämd av alla knappar och rattar som fanns på dessa kameror och som jag inte visste vad dom var bra för. Efter att ha läst detta nummer av "FOTO" blev jag helt fascinerad av hur man kunde påverka bilden med hjälp av dessa reglage.

/Håkan F.

Min version skiljer sig nog inte så mycket från många andras..

Jag upptäckte det här med fotografi för ca 1 år sedan. Har tidigare tyckt att det verkade för tekniskt; för mycket inställningar innan en bild kunde tas helt enkelt. Hade inte intresse att ta till mig hur det hela hängde ihop.

Jag gillar att ta del av bildkonst i form av måleri etc och har pluggat lite grafisk formgivning. Med grafisk formgivning får man utlopp för sin kreativitet och sitt "arkitektoriska" bildseende utan att behöva kunna måla. När man då jobbade med fotografier i Photoshop så började intresset för hur man själv tar sådana bilder att växa. Sökningar på nätet gav det ena efter det andra och till slut hittade jag in till Fotosidan.se.

Väl här fanns det ju en stor inspirationskälla att ösa ur. Genom att sedan titta på bilder och ta del av medlemmars kritik till varandras bilder, läsa böcker och tidningen foto så växte mitt intresse och behov av att själv få uttrycka mig med bildens språk. Då införskaffade jag mig en systemkamera och diverse tillbehör.

Med fotografi kunde jag plötsligt "måla"..och speciellt intressant tyckte jag det var (och är) med själva kompositionsaspekten. Att försöka bringa ordning och reda i "kaoset" som finns ute i naturen. En trevlig hobby som i princip inte begränsas av något ålderstak. Och det kommer förmodligen alltid att finnas nya saker att upptäcka och lära sig även då man anser sig vara fullärd.

/Jonas

Vad fick dig att börja fotografera?

Brudar, bilar o stålar!

Nävars, vid 13 års ålder tyckte jag helt enkelt att det verkade kul, så jag köpte en kamera o satte igång. Mörkrum i mammas klädkammare, sedan mörkrummet i högstadiet, sedan praktik på tidning.

Börja fotografera.

var korkad att köpte mig en kamra sen fastna förr att fotografera .
Spec motorsport och tjejer.

Ett fåfängt fösök att stoppa tiden, samtidigt som livet rusar förbi ;-)

Nej sanningen var väl den att jag gärna ville uttrycka mig i bilder, men fixar inte att måla så det fick bli foto. Något som jag inte ångrar en sekund, trots att jag bara lyckat stoppa tidens flykt under 1/125 dels sekund .

En artikel om skidfoto i Åka Skidor.

Ska dock erkänna att 95% av min fotande sen dess har varit allt annat än skidfoto.
Vintern tog slut.

Min mormor fotograferade i unga år och de bilderna fick jag se som liten. I tidiga tonåren började jag låna min fars kamera. En fotokurs vid 14 års ålder följdes av en systemkamera från Praktica och en forstoringsapparat. Sedan var det kört. Under några år i början av 90-talet handlade hobbyn mer om samlande av kameror än om plåtande. I slutet av 1998 köptes den första digitala kameran. Olympus Camedia c-900. Den köptes för att kunna publicera idrottsbilder på en hemsida. Intresset väcktes på nytt och det blev närmare 5000 bilder det första året. Under nästan ett år med början i april 1999 användes kameran dagligen och fanns alltid i fickan. Det blev bl.a. bilder av en brinnande bil en dag på väg till jobbet. Kameran som används mest nu är en Nikon Coolpix 4500. Det har blivit ca 1000 bilder sedan mitten av juli. Det lär bli fler.

Va började ni att fotografera frivilligt alla??!!
Jag blev tvingad...

En artikel om skidfoto i Åka Skidor.

Ska dock erkänna att 95% av min fotande sen dess har varit allt annat än skidfoto.
Vintern tog slut.

Har alltid varit en fotogalning. Kanske för att jag har dåligt minne? Eller så har jag fått dåligt minne för att jag fotar så mycket. ;D
Kämpar ständigt mot fotodemonen som försöker ta över min kropp. Man bör ju kanske leva lite också?

Mycket intressant läsning tycker jag som startade den här tråden!