Jag har börjat försöka friska upp gamla framkallningskunskaper, det var över tjugo år sen sist. Håller på och mixtrar lite, provar olika filmer, framkallningstider och så. Jag har testat Tri-X 400, Plus-X 125px och mest på kul T-Max P3200 som jag exponerade efter iso-6400, alltihop framkallat i XTOL (outspädd). 125px är den enda som jag blev nöjd med rakt av, kompis direkt, exponerad efter iso-100 och framkallad helt enligt Kodaks rekomendationer. Tycker ni jag skall komma till saken?... ;-)

Vad jag undrar är hur ni kommer fram till era framkallningstider, det är ju lite individuellt hur man agiterar och så. Mina Tri-X har jag exponerat efter iso-400 och en rulle 1/3-steg under, men jag tycker negativen blir väl så tunna (bilden mörk), men jag tror inte jag vill ha högre kontrast. Mitt lilla pressningstest av P3200 blev riktigt dåligt, fast jag hade inte väntat mig något underverk, så det kan vi lämna därhän.

Så, några råd att ge, metoder för att hitta sina tider? Hur bedömer ni kontrasten och vilka justeringar gör ni efter bedömningen, eller hur justera när man exponerat "rätt", men ändå tycker att negativen både är för tunna, samtidigt som man tycker att kontrasten är bra?

Tyck till, vrid o vänd på ämnet, jag är alltså inte ute efter tips på olika framkallnings-fabrikat eller olika filmer, bara vilka justeringar ni gör för framkallningstider och exponering utifrån bedömt resultat.

Hoppas på en "god" tråd i ämnet.

Jag mäter med skanner eller spotmätare på ljusbord.

Jag fotograferar vita papper mitt på dagen i skuggan för att få jämn belysning över hela rutan utan att få för långa tider så jag råkar ut för reciprocitetsavvikelse.

Kring den förmodade svartpunkten varierar jag exponeringen i halva steg, sen hela steg upp till zon x eller något i den stilen.

Efter framkallning letar jag upp rutan med 0,1 D över bas och slöja. Efter att ha fastställt den snabbmäter jag vitpunkten för att se att den inte är helt uppåt väggarna. Är den det så kastar jag allt och börjar om från början med ett helt nytt test som jag justerar på en höft. Att fastställa normalframkallning för en ny film-/framkallarkombination kan ta mig tre till fyra repetitioner. Men sen sitter det ju där så jag slipper tveka när jag väl fotograferar på riktigt.

Jag labbar aldrig med agitering, spädning eller temperatur. Det enda jag varierar är framkallningstiden.

Kjellbergs "Avancerad svartvitteknik 1" rekommenderas varmt. Jag väntar fortfarande på tvåan

Motiv vid testfotografering:
Mjölkvit plexi uppställt mot fönstret, lyset släckt och ljust ute. Blir jämnljust på 1/10 steg när. Mycket enklare än att belysa ett vitt papper jämnt.

Jag är välsignad med att kunna göra testerna på bladfilm för storformat och använder en gråkil från www.stouffer.net i kontakt med filmen när jag fotar plexin. På så sätt kan jag få fram en hel filmkurva på ett filmblad. Ett alternativ för småbild och mellanformat är att sätta upp en gråkil eller annat med känd transmissionsdensitet i kontakt med den mjölkvita plexin och på så sätt få flera mätvärden per exponering. Se bara till att de olika områdena i testmotivet är tillräckligt stora på negativet för att kunna mäta densiteten senare. En enkel gråkil kan du göra av negativen från en tidigare filmtest som du mätt upp densiteterna på.

Jag använder en 1-grads spotmätare som mäter på 1/10 steg när (den nogranheten behöver du om du skall plotta filmkurvor), tillsammans med en lupp på ljusbordet för att mäta densiteter. Om x är skilnaden i steg så blir densitetsskilnaden y=log(2^x). Mät alltid med filmbasen+slöja som referensnivå för att undvika ackumulerade mätfel.
Har du en densitometer kan du förståss få exaktare mätningar. Vi har en i klubben men jag bemödar mig sällan att ta mig dit för att mäta filmen, dessutom är en bra ljusmätare en investering man kan ha kvar om man byter kamerasystem.

När du kör testerna se till att du är nogran med temperatur, kör samma mängd kemi och samma antal filmer åt gången som du brukar göra när du framkallar. Har du mer eller mindre mängd kemi per filmyta så påverkar det hur fort framkallaren förbrukas och på så sätt den effektiva framkallningstiden. Variera tiden för att styra kontrasten. Får du inte önskad kontrast inom rimliga tider så byt antingen koncentrationen på framkallaren eller dess temperatur.

Genom att ta fram filmkurvor för olika framkallningstider t.ex. 4min,5min, 8min, 12min, 17min och rita en kurva över filmkontrasten gamma=d_densitet/d_relativ_exponering (båda logaritmiska enheter, och för filmens ca linjära del) kan du lätt interpolera fram framkallningstider för önskad kontrast.

Jag rekomenderar boken
Way beyond monochrome, av Lambrech och Woodhouse (298:- på www.adlibris.se) som förklarar film och papperstester lite nogrannare än ovan utifrån olika ambitionsnivåer och krav på utrustning. Innehåller mycket praktiska tips och dessutom är boken väldans inspirerande för mörkrumsarbete. Mer lättläst och modernare än Ansel Adams trilogi.
Några utdrag att ladda ner och mer info om boken hittar du på
http://www.darkroomagic.com/bookInfo/bookInfo_new.htm
På darkroomagic (under library hittar du även lite annat smått och gott att ladda ner.

Man behöver alltså inte vara lika omständig som jag är ovan. Det finns alltså enklare metoder också som kan ge fingervisningar om man inte har möjlighet att mäta densiteter (se boken ovan).

En bra idé tror jag är att späda Xtol 1:1 och använda som engångsframkallare. Du får längre framkallningstider, mindre risk att en liten avvikelse påverkar slutresultatet mycket. Du kan påverka kontrast med olika agiteringar.

Ovanstående killars tankar och idéer verkar mycket spännande, men ack så mycket jobb. För att inte tala om utrustning.