För att skapa bra bilder krävs ju att "reglerna" följs, eller hur ... ?

mummel mummel bilden ska vara skarp och politiskt korrekt motivet i gyllene snittet trianglar och stående rektanglar avvägd exponering proffsig diagonaler snygga leende motiv rak horisont färgbalans och tonomfång mummel mummel

Det tjötas oavbrutet om alla dessa formler och regler som tydligen krävs för en bra bild. Inte minst i forum och bildkommentarer. Det finns mängder av dessa "regler" i fotolitteratur och på internet och dess forum, som påstås ge "bra" bilder.

Någon hävdade att den enda regeln är att det inte finns någon regel. Det låter lite lockande.

Brukar det krypa "regler" längs ryggen när du står där med optiken?
Är det läge att slakta lite regler och klichéer?
Ska vi börja använda högra hjärnhalvan istället?


(Måste den här tråden ha ett tydligt fokus och mål för att någon ska våga svara med sina tankar?)

För mig personligen så skulle reglerna (om jag följde dem slaviskt) döda min kreativitet och min fotoglädje. Tror oxå att dessa regeler kan ge många presumtiva fotografer dåligt självförtroende. Vidare är de nog ett verktyg för "eliten" att kväsa uppstickare..

MEN, vissa regler är ju mer en modell för hur en bild kan bli attraktiv och harmonisk. Så VISSA regler tror jag att vi kanske helt omedvetet följer. De med lite bildkänsla använder nog en del av dessa omedvetet. Och de som saknar denna "bildkänsla" kan säkert få till bättre bilder genom att beakta en de av reglerna.

Kan det va så?

Bildkompositionsregler tycker jag är mest intressanta när det kommer till att titta på och analysera andras bilder. Om man upplever att en bild är bra, så kan detta vara ett bra verktyg att ta till för att komma fram till varför man tycker så.

Och detta har nog sagt tusen gånger förrut:
För att man ska kunna bryta mot, eller strunta i regelverket, så måste man först ha kunskap om det.

Hur ser en bra bild ut egentligen?

Ja, hur ser en bra bild ut? Det som en person uppfattar som en bra bild kan ju en annan betrakta som rent obegripligt skräp. Så det där med bilder är något som verkligen subjektivt.

Haha, kul tråd.

För några år sedan visade jag lite bilder för några kompisar i Stockholm, en av dessa kompisar har en pappa som enligt honom är en duktig fotograf. Han sa till mig att hans pappa hade sagt att det var ett absolut tabu att plåta saker i sin egna trädgård, där stod jag med ett gäng bilder tagna hemma på baksidan och såg dum ut.
Näe, så allvarligt tog jag det inte, men jag till honom att jag jobbar efter en enda regel, och den är att det inte finns någon regel.

Jag förespråkar fritt tänkande och kreativt skapande, sen influeras man givetvis av bra fotografer och motivvariationerna med årstidsväxlingarna.

desktopmental skrev:
Det tjötas oavbrutet om alla dessa formler och regler som tydligen krävs för en bra bild. Inte minst i forum och bildkommentarer. Det finns mängder av dessa "regler" i fotolitteratur och på internet och dess forum, som påstås ge "bra" bilder.

Klicka för att se resterande...

Gör det verkligen det? Jag tycker detta argument mest dyker upp hos de som inte vill ha "regler" utan kategoriskt motsätter sig dem.

Jag hävdar att det finns ett antal ganska kloka riktlinjer som kan ge dig som bildskapare vägledning. Därmed inte sagt att bara för att en bild följer någon av dessa riktlinjer så blir den bra. Och inte heller det omvända, att om en bild är bra så är det bara för att den följer riktlinjerna.

Ofta brukar inte riktlinjerna säga om en bild blir bra eller inte, utan lite om vad den kan förmedla för känsla. Sätter du motivet väldigt obalanserat långt ut i kanten och tittande ut ur bildramen kan det ge en känsla av flykt, vilja att komma bort. Är det bra eller dåligt? Säger ingen något om.

Men det finns många "knep" som faktiskt funkar. Jag anser inte heller att dessa riktlinjer är tagna ur luften. Om du skulle titta på ett stort antal bilder du tycker om och försöka gruppera ihop dem efter vilka element som ger dem det där lilla extra, är jag säker på att du skulle se att det utkristalliseras vissa gemensamma faktorer i delgrupperingarna av dessa bilder. Inte en faktor som finns i alla, men i en delmängd av dem. Extra tydligt brukar detta bli om man väljer att titta på en annan variant av en enskild bild där man medvetet arbetat bort från denna "faktor" (bilden behöver inte bli sämre, men kommer troligen förmedla en annan känsla).

Gör många fotografer så kommer nog flera komma fram till ungefär samma saker (vissa skillnader kommer alltid finnas på grund av subjektiva tyckaden). Detta skulle jag vilja kalla sådana riktlinjer. Vissa skulle kalla det efterkonstruktion, må så vara, jag kallar det eftertanke (att inte bara plåta på måfå utan faktiskt fundera på vad det är man tycker gör de egna bilderna bra).

Och visst kan ett rent "regelbrott" vara en sådan riktlinje, bryta mot (alla) andra konventioner för att göra det oväntade. Kan vara mycket effektivt, men som Magnus påpekar kräver det ju att man gjort sin hemläxa och vet vad man bryter mot.

För mig är dessa "riktlinjer" ett sätt att försöka överföra kunskap mellan fotografer på ett verbalt/skriftligt och lite mer formaliserat sätt. Hos vissa kanske det sitter i ryggmärgen, men för de flesta av oss behöver vi nog få råd och tips och dra nytta av andras kunskap. Hur skulle det se ut om den enda kunskapsöverföringen går till så att vi får en annan fotografs bild och beskrivningen "ja, ungefär så där, liksom, kanske lite..."? Det skulle nog bli långsamt och lätt för missförstånd. Språket hjälper oss att kommunicera.

Som allt annat ska man kritiskt granska det och inte bara blint svälja det. Det är oftast då man lär sig bäst.

Segeson skrev:
Han sa till mig att hans pappa hade sagt att det var ett absolut tabu att plåta saker i sin egna trädgård, [...]

Klicka för att se resterande...

Det skulle vara väldigt intressant att höra honom säga varför det skulle vara tabu att göra något sådant. Ser inte något uppenbart samband med den egna trädgården och hur en bild är uppbyggd.

För mig låter detta som någonting taget helt ur luften och är ingen riktlinje som jag sett i någon bok om fotografi eller bildlära. Men vissa vill vara förståsigpåare och duktiga på att trycka ned andras skaparglädje. Dessa personer kan man glatt strunta i och fortsätta med det man tycker om.

Regler!

Regler är till för att kringgås.

När jag plåtar så går jag på den "berömda" magkänslan. Jag nyper av rutan när jag tycker det ser bra ut i sökaren. Har jag då råkat följa
någon regel är det omedvetet.

Har plåtat en massa macro bara några meter från min dörr. Blir inte sämre eller bättre bilder tagna 1000 mil bort eller 1 meter bort.

Släng regelboken, och var en glad fotograf.

Re: Regler!

Mats G S skrev:
Släng regelboken, och var en glad fotograf.

Klicka för att se resterande...

För att kunna följa detta råd krävs att man någon gång haft regelboken i sin ägo!

/Max, glad fotograf med regelboken fortfarande i bokhyllan

maxzomborszki skrev:
Det skulle vara väldigt intressant att höra honom säga varför det skulle vara tabu att göra något sådant.

Klicka för att se resterande...

Jag har frågat, men inte fått något riktigt motiverat svar.
Däremot lät svaret som följer:

"Herregud, det vet väl alla som fotograferar att man inte tar bilder i sin egna trädgård. Det är ju regel nummer ett."

Klicka för att se resterande...

Jag har inte brytt mig om att följa upp det något mer utan plåtar på som tidigare.

Ha ha ha. Sämre förklaring får man nog leta efter (Tips, dra åt er öronen om någon använder uttryck som "det vet väl alla", "herregud" och "regel nummer ett" när de ska förklara saker...)

Nej du, den där "regeln" låter som ett riktigt hemmasnickeri och desperat men totalt misslyckat försök att leka besserwisser.

Kan man inte motivera varför man gör som man gör ska man nog låta bli att försöka överföra den kunskapen. Det kan inte bli mycket annat än pannkaka av det hela.

Tycker man analyserar i sönder många bilder med just detta regeltänk du nämner. Det händer ofta att jag tittar på en bild och säger den blev inte så bra medan min sambo som inte är insatt i fotoregler och så kan säga jag tycker den är jättebra.

Det är inget jag tänker på när jag fotar men när jag sedan beskådar mina bilder så börjar jag leta fel just på grund av allt skit man läst om regler. Det borde vara flera här som gör som jag dvs letar fel istället för att se en helhet som en vanlig beskådare ser.

Alla regler behöver inte vara fotografiskt betingade. Jag kan tänka mig en anledning att inte plåta i sin egen trädgård: Den är så anskrämlig att man skäms

Jag har medvetet försökt undvika att lära mig kompositionsreglerna för att inte låsa mig.

Det har skitit sig för om man vistas tillräckligt mycket på fotosidan och gillar fototidningar och böcker får man dom i sig ändå med tiden.

Nu sitter jag nog mer eller mindre omedvetet redan fast i dom och kan inte låta bli att ofta rätta mig efter dom.

Det där med gyllene snittet fattar jag dock inte alls hur man praktiskt kan använda. Det inkluderar ju avancerade matematiska beräkningar och mätningar. En Fibonacci kurva har man väl inte i sökaren i alla fall?

Skiter i regler och møg.

Gillar jag ett foto så gillar jag det.

Magkænslan ær den enda kænslan.

Segeson skrev:
...absolut tabu att plåta saker i sin egna trädgård...

Klicka för att se resterande...

Kanske för att man blivit hemmablind och inte ser vad som är fult eller vackert?
Eller som med barn, man tycker sina egna är helsöta medan andra tycker det är "familjalbumsebilder".

I vilket fall, en duktig fotograf ska väl kunna hitta motiv och ta bra bilder oavsett plats.

I värsta fall får vi väl plåta varandras trädgårdar. För det sa snubbens pappa ingenting om hoppas jag

cmgo skrev:
Tycker man analyserar i sönder många bilder med just detta regeltänk du nämner.

Klicka för att se resterande...

Absolut, det är en väldigt reell fara. Som allt annat måste det finnas en avvägning. Att analysera en bild är i min begreppsvärld att titta på delarna i helheten. Om man koncentrerar sig så på delarna att man missar helheten tycker jag att man har misslyckats. Måste alla bilder analyseras? Nej. Ska man kunna analysera alla bilder om man så önskar? Ja, det tycker jag.

Att inte kritiskt granska sitt arbete medför för mig en stor risk att stagnera. Visst kanske magkänslan för en i rätt riktning, men vet man varför tror jag man kan komma lite längre. Personligen tror jag det bästa är när både det medvetna och det undermedvetna får arbeta tillsammans. Att utesluta det ena känns för mig väldigt främmande.

Med mer kunskap och insikt kommer också vidgade vyer. Man ser saker på ett annat sätt. Efter att jag hade läst min första bok om ljussättning blev jag helt förstörd. De första veckorna gick jag och tittade på det istället för annat. Värst blev det när jag och kompisen gick runt på stan, såg någon affisch för en tidning eller klädmode eller så. På affischen var en ung kvinna. Kompisen hade tungan i backen och sneglade lite skamset över axeln på bilden (ok så illa var det inte riktigt). Själv gick jag oblygt fram till planschen, ställde mig en halvmeter från den, tittade på ögonen och började försöka klura ut var ljuskällorna stod. När kompisen sade "vilket snygg tjej" så frågade jag "vilken tjej"

Ingen fara, det går över med tiden. Efter första nyfikenheten av den nya värld som öppnas och pusselbitarna faller på plats så vänjer man sig. Nu kan jag titta på affischer "normalt" igen ;-)

BugEyes skrev:
Det där med gyllene snittet fattar jag dock inte alls hur man praktiskt kan använda. Det inkluderar ju avancerade matematiska beräkningar och mätningar. En Fibonacci kurva har man väl inte i sökaren i alla fall?

Klicka för att se resterande...

Oj oj oj, eldfängt material som givit upphov till mången lång diskussion Du kan beställa egna mattksivor till kameran om du vill...

Skämt åsido, motståndarna till principen med gyllene snittet brukar säga att det är omöjligt att få så exakt (kanske för att förlöjliga argumenten). Själv har jag alltid frågat mig om den exaktheten någonsin åberopats som nödvändig av någon annan part än motståndarna?

Hur exakt måste exponeringen vara? Varför ska man kräva absolut exakthet på en sak men kunna tumma lite på en annan?

Om man tänker på allt detta som "riktlinjer" så inser man snabbt att exaktheten är inte så viktigt (lite av begreppet riktlinje). Det är snarare prinicpen man är ute efter.

Reglerna är inte satta för att jävlas!
Ta en bild av en bil och sätt mer luft framför än bakom och sedan en likadan fast tvärtom. Mer luft bakom och mindra framför om ni inte fattar.
Fråga er själv och andra vilken bild som är bättre.
De flesta, till och med barn som aldrig hört talas om regler, kommer att säga att bilden med mer luft framför är bättre.
Min erfarenhet (som är lååång) säger att det krävs kunskap för att bryta reglerna på ett bra sätt.

Alla ni som skiter i reglerna får gärna göra det, men frågan är ju vad andra tycker om era bilder?
Ni kanske skiter i det också?

Bara för att förtydliga, själv använder jag aldrig dessa riktlinjer medvetet när jag plåtar. Möjligtvis någon gång ligger de i bakhuvudet när jag planerar och visualiserar en bildidé. Efteråt kan det vara ett verktyg för att se vad jag kanske kan göra bättre.

Under själva plåtningen hinner jag sällan reflektera över sådana saker, utan går på "magkänslan". Den har man förhoppningsvis tränat upp efter att ha tagit del av många andras kunskap och egen erfarenhet.

Men jag ångrar aldrig att jag tagit del av dem och ser gärna att jag lär mig fler saker. Hitintills har jag inte upplevt att denna typ av kunskap skulle vara alltför hämmande på mig. Men andra kanske upplever det annorlunda.