Betraktningsavstånd vs DPI

[perstromgren]

Om vi skulle frångå MPix-kriget en stund och bara titta på vad ögat kan göra. Finns det några publicerade tester som visar behovet av upplösning (DPI) som funktion av betraktningsavstånd för något sorts normalöga?

Jag tänker inte egentligen avända det för något, jag är bara nyfiken(*). Kan jag kanske prova själv genom att skriva ut något lämpligt på min HP bläckstråleskrivare?

Per.

*) Nyfikenheten uppkom när jag läst litet av allt som skrivits om vilken upplösning kamaren behöver för att bilden ska duga till framsidan på ett glassigt månadsmagasin, och liknande diskussioner.

 

[avslutat_bj]

Citat från www.mna.hkr.se/~pej/optikdemoold.htm

Upplösningen hos det mänskliga ögat beror på ett antal olika faktorer. Upplösningen är bäst vid gula fläcken där syncellerna sitter som tätast. Sfärisk och kromatisk abberation kommer att försämra upplösningen. I genomsnitt är pupillen cirka 0.9 cm, vilket gör att vid våglängden 550 nm kommer man att få en vinkelupplösning på 0.0005 radianer. Det betyder att ögat kan upplösa två lampor med 1 cm avstånd på 20 m.


...eller, annorlunda uttryckt, att en upplösning på 300ppi (punktavstånd 0.1mm) bara krävs när betraktaren kryper närmare än 20cm...

...eller, annorlunda uttryckt, att 100ppi räcker gott om man håller fotot med raka armar...

 

[Foto-nisse]

100 ppi

Jag har alltid undrat samma sak , man tittar på fs där bilderna har 96 dpi o jag tycker det ser bra ut o har skrivit ut bilder i 75x45 i 200dpi utan att se några punkter . Så man kan nog ha 200 ppi på alla utskrifter utan att se skilnad ,man sitter ju inte med näsan på bilden eller?

 

[avslutat_bj]

Re: 100 ppi

Foto-nisse skrev:
75x45 i 200dpi

I så fall måste du ha interpolerat upp bilden, antar jag? Långsidan är ju 30 tum och då krävs sextusen pixlar för att det verkligen skall kunna bli 200dpi.

(Jag vet att jag inte använder dpi och ppi helt korrekt och konsekvent, men hoppas att det inte stör resonemanget om vinkelupplösning)

 

[Pupillen]

Det är lätt att falla i ”maxupplösningsfällan” i sådana här sammanhang. Om vi använder ”standardavståndet” 250 mm och antar att en person med ”normal” syn kan upplösa 6 linjepar/mm så är det förledande lätt att tro att det räcker med 12 pixlar/mm, d v s 300 ppi.

I praktiken lär det duga mer än väl, men om vi nu verkligen letar efter ögats absoluta maxgränser så finns det dock två hakar med detta resonemang.

1. Det är i själva verket inte vid ögats maximala upplösningsfrekvens vi ska leta efter kvalitetsgränserna utan vid lägre frekvenser eftersom ögats förmåga att urskilja kontrastskillnader är mycket bättre där. En enkel tumregel är därför att du behöver fördubbla den linjära pixeltätheten (framräknad med ”maxupplösningsmetoden”) för att inte längre kunna skönja några nämnvärda förbättringar jämfört med ”perfektion”, d v s oändligt antal pixlar.

2. I vanliga sensorer är bara var fjärde pixel känslig för rött och var fjärde för blått, det innebär att motivets svartröda och svartblåa detaljer kräver ytterligare en fördubbling.

Nu är vi hastigt och lustigt uppe i 1200 ppi med vanliga enfärgspixlar. Observera dock att detta gäller petimäterjämförelser sida vid sida av MTF-testtavlor. Om vi håller oss till normala motiv och inte har en perfekt bild att jämföra behöver vi självfallet inte gå till sådana ytterligheter.

 

[perstromgren]

Pupillen skrev:
Det är lätt att falla i ”maxupplösningsfällan” i sådana här sammanhang. Om vi använder ”standardavståndet” 250 mm och antar att en person med ”normal” syn kan upplösa 6 linjepar/mm så är det förledande lätt att tro att det räcker med 12 pixlar/mm, d v s 300 ppi.

I praktiken lär det duga mer än väl, men om vi nu verkligen letar efter ögats absoluta maxgränser så finns det dock två hakar med detta resonemang.

1. Det är i själva verket inte vid ögats maximala upplösningsfrekvens vi ska leta efter kvalitetsgränserna utan vid lägre frekvenser eftersom ögats förmåga att urskilja kontrastskillnader är mycket bättre där. En enkel tumregel är därför att du behöver fördubbla den linjära pixeltätheten (framräknad med ”maxupplösningsmetoden”) för att inte längre kunna skönja några nämnvärda förbättringar jämfört med ”perfektion”, d v s oändligt antal pixlar.

2. I vanliga sensorer är bara var fjärde pixel känslig för rött och var fjärde för blått, det innebär att motivets svartröda och svartblåa detaljer kräver ytterligare en fördubbling.

Med all respekt, det är väl bara den första punkten som har att göra med ögats förmåga, som jag hade i åtanke?

Punkt två är dock en intressant synpunkt som måste till då vi vill dra slutsatser om vad som krävs, tack för den!

Per.

 

[matnyttige]

Re: 100 ppi

Foto-nisse skrev:
Jag har alltid undrat samma sak , man tittar på fs där bilderna har 96 dpi......

Men beror inte detta på vilken skärm man har och vilken upplösning skärmen är inställd på? Bilderna här har ju tex längsta sidan på 600 pixlar. Om alla skärmar hade 96 dpi så borden ju bilden bli lika stor (mätt i cm tex) på en dålig 12'' skärm som på en 21'' skärm.

 

[Foto-nisse]

Jodå det är sant Mats ! nu menade jag inte nån dålig skärm o så utan man ser inte varje punkt i bilden ( om man inte är extremt närsynt ) när man tittar på bilder här på fs . Om du förstår vad jag menar . Mvh Andreas

 

[AnWi]

Pupillen skrev:
Det är lätt att falla i ”maxupplösningsfällan” i sådana här sammanhang. Om vi använder ”standardavståndet” 250 mm och antar att en person med ”normal” syn kan upplösa 6 linjepar/mm så är det förledande lätt att tro att det räcker med 12 pixlar/mm, d v s 300 ppi.

I praktiken lär det duga mer än väl, men om vi nu verkligen letar efter ögats absoluta maxgränser så finns det dock två hakar med detta resonemang.

1. Det är i själva verket inte vid ögats maximala upplösningsfrekvens vi ska leta efter kvalitetsgränserna utan vid lägre frekvenser eftersom ögats förmåga att urskilja kontrastskillnader är mycket bättre där. En enkel tumregel är därför att du behöver fördubbla den linjära pixeltätheten (framräknad med ”maxupplösningsmetoden”) för att inte längre kunna skönja några nämnvärda förbättringar jämfört med ”perfektion”, d v s oändligt antal pixlar.

2. I vanliga sensorer är bara var fjärde pixel känslig för rött och var fjärde för blått, det innebär att motivets svartröda och svartblåa detaljer kräver ytterligare en fördubbling.

Nu är vi hastigt och lustigt uppe i 1200 ppi med vanliga enfärgspixlar. Observera dock att detta gäller petimäterjämförelser sida vid sida av MTF-testtavlor. Om vi håller oss till normala motiv och inte har en perfekt bild att jämföra behöver vi självfallet inte gå till sådana ytterligheter.

Det var en mycket bra genomgång Lennart men när vi pratar betraktningsavstånd kan man väl förutsätta att bilden inte är av typen enfärgspixlar, som kamerasensorn. Varje punkt i en utskriven bild borde ju kunna ha rätt färg (förutom rastrerade bilder). Rätta mej gärna om jag har fel.

Eftersom ögat kan urskilja ljuspunkter med en centimeters avstånd måste det ju, som du beskriver, finnas ett mörkt område däremellan. Men längre än 2ggr upplösningen behöver vi väl inte komma.
Visst blir det en utmaning om ena punkten flyttas motsvarande en halv pixel men det blir det ju oavsett upplösning. Bara mindre tydligt.

/AnWi