Lite enkelt kan man säga att vid inspelningen trycker man ihop motivets kontrast innan det lagras i kameran. Alla extrema färger, väldigt vitt, väldigt svart och hög färgmättnad i allmänhet kodas om till en gråare gröt. Att det kallas logaritmiskt är förstås för att den matematiska funktionen logaritm gör motsvarande sak med tal. 10 blir 1, 100 blir 2, 1000 blir 3 osv. Det gör att man kan lagra en färgskala med större dynamik.
C-Log är alltså Canons variant på logaritmisk tonkurva för filmen.
Andra fabrikat har sina varianter. Sony kallar sin S-Log och vad Nikon kallar sin kan ni nog lista ut nu.
Till respektive X-Log behöver man en LUT (LookUp Table) som innehåller en översättningstabell för att komma tillbaka till en, som vi upplever det, normal färgskala igen. Applicerar man LUT som den är gör man en automatisk "gradering" tillbaka till ungefär hur det såg ut när man filmade.
En LUT innehåller alltså information om hur man kommer tillbaka. Från exemplet ovan blir 1 till 10, 2 till 100 och 3 till 1000. LUT finns med olika granularitet. Har man bara värdena i förra meningen får man gissa vad 1,5 ska bli. 50 kanske? Det är ju någorlunda mellan de två värdena vi vet om. Eller så gör man tabellen mer finmaskig och skriver in att 1,5 ska bli 32.
Sen kan man alternativt göra en "gradering" för att fixa till filmen som man vill ha den, oavsett om det faktiskt såg ut så i verkligheten eller ej.
Slutligen går det så klart att göra båda delar, alltså återställa till verkligheten och dessutom förändra den.
