En stil, flera stilar? Plus och minus?

[lottawe]

Är det ett plus att arbeta inom en stil snarare än att behärska och kunna genomföra projekt i flera stilar?

Många verksamma konstnärer (inom formgivning, illustration, måleri mm) tillämpar ju just olika stilar beroende på vad uppdragsgivaren efterfrågar. En stil då tunnelbanorna ska dekoreras, en annan då Sylvia ska porträtteras till slottets vägg e.t.c.

Att kunna välja en stil till det som ska hängas på väggarna på slotts/herrgårdsmiljö respektive en annan för det som ska hängas på stadens trendiga restaurang behöver ju inte betyda mindre medvetenhet i skapandet som jag ser det. Däremot skapar sig kanske inte den som arbetar brett ett namn för historien, men ett (medvetet) konstnärligt arbete är det ju ändå. Tycker jag..

Vad tycker du?

För- och nackdelar finns nog oavsett hur man väljer där, men är det ena mer konst än det andra? Är en stil nödvändigtvis bättre än flera eller tvärtom?

Vilka är för- respektive nackdelarna med en stil eller flera enligt dig?

/Nyfiken

 

[c.o]

kanske lättare att bli erkänd inom ett område man nischat in sej på, men antagligen roligare att kunna arbeta lite bredare...
men det är svårt att svara på vad man själv skulle välja, har inte hittat "min grej" fullt ut än.

 

[cecber]

Det är nog lättare att blir riktigt, riktigt duktig inom en speciell genre och stil om man så att säga "hårdtränar" på den än om man hoppar lite från det ena till det andra.

Sen skall det ju alltid vara lite "svårt" att vara konstnär, så om man hoppar från det ena till det andra så är det säkert så att många tycker att man inte är riktigt seriös. Man skall liksom vara lite insnöad om folk skall ta en på allvar. Eller är det jag som har fördomar mot förståsigpåarna? : )

 

[c.o]

definitivt inga fördomar
det vart det jag menade m att bli erkänd om man är nischad

 

[lottawe]

cecber skrev:
Dså om man hoppar från det ena till det andra så är det säkert så att många tycker att man inte är riktigt seriös.

Även om jag inte kallar mig konstnär så arbetar jag själv också iaf brett inom ett konstnärligt yrke, men personligen upplever inte direkt att jag uppfattas som oseriös för det. Däremot är jag tämligen säker på att jag inte lämnar ett namn efter mig åt historien.. Och kanske är det faktiskt så ändå? Att den som föredrar bestiga många olika fjäll framför att försöka sig på att arbeta sig uppför Mount Everest ändå anses sikta för lågt och därmed ändå riskerar att faktiskt klassas som oseriös? Därför att siktet inte läggs på det högsta..

Men är det vad konstnärsskap bör handla om egentligen? Att bli erkänd?

 

[c.o]

beror nog på ens syfte med bilderna.
klart att det skulle vara kul att bli erkänd, att nån skulle tänka på bra bilder när dom hör ens namn, men just nu har jag inte det som syfte, kanske kommer...

 

[lottawe]

c.o skrev:
beror nog på ens syfte med bilderna.

Och kanske även syfte med livet? Livsfilosofin..

Personligen vill jag nog hellre bli ihågkommen av tillräckligt många medan jag lever för att kunna överleva (ekonomiskt) på det jag gör än att bli erkänd för eftervärlden. Tror jag..

(OT. Undrar förresten hur många svar denna tråden hade varit uppe i nu om den handlade om Canon vs Nikon eller något annat tekniskt?)

 

[Ingvar]

Det finns en annan aspekt på detta också: Att låta sig formas av förväntningarna för att vinna poäng. Typexemplet är när man på olika sätt tävlar inom fotografi. Gradvis tar man sig högre upp i rankningslistan för att kanske till sist hamna på prispallen. Men vad var det som gjorde att man hamnade på den? Hade man gradvis anpassat sin stil, sin bildkollektion, så att den passade in i den rådande normen inom det aktuella området? Eller vann man för att man finslipade sin särart, sin unika stil, sitt personliga avtryck? Det tål att tänka på! Och många gånger är det ju också så att det tar längre tid för den som kommer med något helt nytt att bli erkänd. Konsthistorien vittnar ju om många banbrytande nytänkare som blev erkända först sent eller efter sin egen död.

Sedan kan man ju bli framgångsrik på många sätt: Man kan bli "erkänd", man kan klara av att försörja sig på sin konst/sitt fotograferande, man kan känna sig tillfredställd med att ha åstadkommit något stort, man kan bli trendsättare. mm mm mm

Några snabba reflektioner bara...

Välj mål som är viktiga för dig och lev dina drömmar!

 

[Zewrak]

Leonardo
Da
Vinci

Han var bara människa och konstnär. Alla andra som är människor och konstnärer borde väl kunna bli lika bra?

Han var väldans bred.

 

[c.o]

man kan väl bli hyfsat erkänd även under sin livstid hoppas jag( kan ha använt fel uttryck), efter min död har ju inte jag själv nån glädje av det, o det vill man ju helt klart;-)

 

[ulso]

lottawe skrev:
Är det ett plus att arbeta inom en stil snarare än att behärska och kunna genomföra projekt i flera stilar?



__________________________

Att ha ett brett kunnande och skapa fritt i olika stilar är ett plus. Varför skulle en konstnär vara bättre ¨som bara behärskar en teknik?
Att bli känd är en annan fråga. Vänd frågan till att bli erkänd, uppskattad och omtalad. Att ens alster får kritik och blir omnämnda/sålda är liktydigt med att vara "känd".

Att konstnärer ofta har en osäkerhet inför sina verk är vanligt och positivt. Då är man ödmjuk mot sina verk. Att sätt sig förmer och skryta om sin förträfflighet skapar ingen sann konstnär. Det blir falsk konst.

Uffe
gift med konstnär

 

[cecber]

Ingvar skrev:
Det finns en annan aspekt på detta också: Att låta sig formas av förväntningarna för att vinna poäng. Typexemplet är när man på olika sätt tävlar inom fotografi. Gradvis tar man sig högre upp i rankningslistan för att kanske till sist hamna på prispallen. Men vad var det som gjorde att man hamnade på den? Hade man gradvis anpassat sin stil, sin bildkollektion, så att den passade in i den rådande normen inom det aktuella området? Eller vann man för att man finslipade sin särart, sin unika stil, sitt personliga avtryck? Det tål att tänka på! Och många gånger är det ju också så att det tar längre tid för den som kommer med något helt nytt att bli erkänd. Konsthistorien vittnar ju om många banbrytande nytänkare som blev erkända först sent eller efter sin egen död.

Sedan kan man ju bli framgångsrik på många sätt: Man kan bli "erkänd", man kan klara av att försörja sig på sin konst/sitt fotograferande, man kan känna sig tillfredställd med att ha åstadkommit något stort, man kan bli trendsättare. mm mm mm

Några snabba reflektioner bara...

Välj mål som är viktiga för dig och lev dina drömmar!

Intressanta tankar tycker jag. Har funderat i några dagar över det där med vad man själv gillar och vad andra gillar och att lära sig vad man själv gör som andra gillar. De bilder som jag fått flest positiva kommentarer på här och på andra ställen tycker jag själv är "lite för mycket", medan de bilder jag själv uppskattar som jag tagit har nog inte fått en enda kommentar här och om jag frågar folk i min närhet så får man ett "njaej?". Och så är det kanske för de som lyckas på bred front med att vinna tävlingar och sådant. Att de lär sig att ta precis de där bilderna som flertalet giller och kanske kväver sin egen stil? Och då blir man nog inte ihågkommen av eftervärlden som någon speciell? Men man kanske kan leva gott på det i sin livstid?

 

[lottawe]

Bl.a. ett förslag för fotosidans konstfoto

Många intressanta reflektioner är det Jag har inte funderat så mycket på ämnet tidigare än idag egentligen och det som födde tanken var konstfotopoolen här på fotosidan. En intressant pool.

Jag sökte dit för att jag (bl.a.) ägnar mig åt det som beskrivs att poolen syftar till och jag är inte nobbad, men jag ombads däremot att söka med en annan (specifikt föreslagen) serie bilder än de 15 bilderna jag först länkat upp eftersom det i den poolen här eftersträvas "en stil, ett konstnärskap" av medlemmarna och mina innehöll flera stilar.

Personligen anser jag att det är bra att ansökningar behandlas noggrant. Cred till poolvärden för det. Jag tycker bedömningarna är viktiga och skulle dessutom klara att hantera en refusering om mina bilder inte ansågs lämpade för poolen också, men trots det kan jag ju önska en liten förändring.. Eftersom jag inte är helt överens med att "en stil" (en i singular) är ett bra riktmärke för vad som är konstfoto.

Och därför passar jag nu på att önska en förändring till att det är ett medvetet skapande inom fotokonsten som eftersträvas fast att flera stilar också accepteras så länge medvetenheten i arbetet inom/med de flera stilarna finns. En önskan från mig.. Oavsett jag skulle kvala in eller inte själv, men eftersom det är något jag tror faktiskt gynnar konsten. Att arbeta på flera marker också ibland alltså.

 

[mannbro]

lottawe skrev:
Vilka är för- respektive nackdelarna med en stil eller flera enligt dig?

Hmm...tror det beror på om man fotar på mest på uppdrag för att fylla andras förväntningar på det man skapar eller för att få utlopp för sitt eget skapande. Rent succémässigt kan det ju också bero på vilken stil man har och vilken genre man verkar inom.

Personligen fotar jag för att få utlopp för mitt eget skapande och utan kommersiella eller andra ambitioner som gör att jag måste uppfylla någon annans förväntningar, så jag har förmånen att inte behöva bry mig om för- respektive nackdelar, utan kan utforska fotograferingen enbart genom mitt eget intresse.

Jag tenderar nog att oftast hålla mig åtminstone delvis till vad jag skulle säga är "min stil" - i alla fall inkorporera några av de element, tekniker etc som jag gillar att använda. Men ibland så gör jag tvärt om, eller fotar helt utan tanke på teknik rakt på, eller vad som faller mig in. De flesta sådana bilder när man "går utanför det kända" brukar, i ärlighetens namn, bli ganska kassa, men ibland glimrar det till en pärla, eller en ny idé som jag kan ta till mig och använda i min vidare fotografering.

Ska jag sticka ut hakan lite - så tror jag att "renodla en egen stil" till viss del handlar om trygghetssökande. Man har sitt revir som man vet att man behärskar där man är trygg. Sedan kanske man gör vissa avsteg från reviret, utökar det med nya saker man hittar men behåller sin bas att stå på. Beroende på hur stort trygghetsbehov och hur stor nyfikenhet/äventyrslusta man har så bör man nog lämpligtvis lägga sig på den nivå av egen stil kontra bredd som passar ens personlighet.

Detta går ju i vågor också...i vissa vågor är man mer äventyrslusten och vill bredda sig, i vissa är man mer trygghetssökande och håller sig till det man kan.

Jag tror att - om man har möjligheten att välja - ska man nog följa sin lust. När nyfikenheten/äventyrslustan dominerar så tar man ut svängarna lite mer, när trygghetlängtan dominerar så håller man sig till sitt kända revir.

Eller vad tror ni, är jag totalt ute och cyklar nu?

 

[lottawe]

Att låta sig formas av förväntningarna som du uttalar det Ingvar tror jag inte har så många fördelar egentligen, men om den som skapar i stället gör det utifrån förväntningarna för specifika ändamål snarare än att "låta sig formas av förväntningarna" så tror jag det finns mer att vinna i form av utveckling inom konsten än att förlora.

Och det du Oscar är inne på. Det får mig att drömma om tiden det bara gick att jobba utifrån lust och göra som man ville, men en del.. (Om man nu ska röra ihop de två ämnena) måste ju kunna arbeta utifrån förväntningar ibland. Är det en inkomstkälla för överlevnad så finns inte alltid något annat val.

Jag tror du har många poänger Oscar. I det med trygghet o.s.v. men samtidigt som den som skapar för nöjets skull kanske lätt finner tryggheten i stilen så finner kanske inte den verksamme någon trygghet alls utan att kunna leverera efter önskemål ibland också? Detta t.ex. känns ganska långt från vad jag skulle valt att göra om jag valde allt själv, men när jag ombads att göra en utställning till den platsen och värmländsk skog kom på tal så kändes det väldigt tryggt att göra just de bilderna till den. Däremot hade det inte känts tryggt att hänga t.ex. någon av dessa just där För att ge exempel på vitt skilda stilar som ändå inte bidragit till att jag känt mig otrygg..

 

[Lars tar siesta]

Fritt fall

Hoppar in utan att ha läst föregående.

Ofta förväntar sig sk foto- och (ännu mer) konstexperter att man utvecklar en specifik, tydligt igenkännbar stil. Det är iof ett tydligt tecken på att man har en medvetenhet om vad man gör - åtminstone på ett tekniskt plan.
Men jag tycker inte att det är konstigt eller fel att man anpassar stilen till ämnet/syftet/genren. En fågel viskar i mitt öra att det är viktigast att det finns en känsla av en speciell personlighet bakom.
Frågan är om ens det är nödvändigt.
Inom de flesta konstformer finns ett starkt fokus på skaparen bakom verket, snarare än verket i sig självt. Och en skräck för att identiteten skulle vara instabil eller vacklande hos artisten. Eller kanske medvetet varierad.

Jag tycker det är en viktig del av konsten att det går att läsa av och få kontakt med en speciell personlighet med dess säregna blick och värderingar. Och att det är intressant när en konstnär utforskar "sitt" område ända in i botten. Som till exempel Ingmar Bergman gjorde.

Men det är ingen självklar norm, och det är bra om det finns öppningar för andra sätt att möta och värdera konst.

Kasta konstnärsuniformerna och gör vad ni känner för!!!