Jag vet inte vad det beror på, att jag är närsynt eller att jag är van att röra mej i trånga utrymmen, men jag börjar alltid se längst ner i en bild eller utsikt. Kanske för att se var jag ska sätta fötterna? Eller undvika att gå på grund när jag kör båt? Jag går sedan uppåt i bilden, vart beror på vad som fångar blicken. I just den här bilden, som jag tycker är en fin skärgårdsbild, blir det stenarna som fångar blicken först och sedan bryggan som ju ligger ung. i gyllene snittet. Det sammanfattande intrycket, tycker jag. blir nog annars att bilden är en diagonalkomposition, beroende på det ljusa, diagonala, stråket i bilden och det är inte det sämsta. Jag vet att mitt sätt att läsa bilden inte stämmer med Terjes, vi har pratat om saken förr. Men konceptet "en bra förgrund, ett intressant mellanparti och en hygglig bakgrund" är inte att förakta, det går att applicera på den här bilden åxå. Det intressanta mellanpartiet är i det här fallet bryggnocken som fångar blicken och leder den in i de intressantare delarna. Den alltmer disiga skogen som övergår i himmel bildar en hygglig bakgrund.
