Pupillen skrev:
Bländaren definieras egentligen av de vinklar (x) ljusstrålar som kommer från bländarens periferi har mot optiska axeln. Det effektiva relativa bländartalet är lika med 1/(2*sin(x)) och omvänt blir då x = arcsin(1/(2*bländartalet)). Detta gäller i luft, vi får innerligt hoppas att vi slipper oljefyllda spegelhus så jag skippade brytningsindexen i formlerna
Utgångspupillen är den virtuella bilden av bländaren sådan den ser ut när man ser in genom den bakre linsen, alla linserna från bländaren och bakåt påverkar alltså både utgångspupillens storlek och hur djupt in i objektivet den finns. Observera att utgångspupillen kan befinna sig hur långt framför bildplanet som helst så länge bara diametern växer proportionerligt så att vinklarna består (är avståndet oändligt är objektivet telecentriskt med avseende på bildplanet, detta begrepp används dock lite slarvigt i marknadsföringen). Det som är konstant vid ett och samma relativt bländartal är alltså avståndet mellan utgångspupill och sensor dividerat med utgångspupillen diameter. Denna kvot bestäms med formlerna ovan (observera att det är sinus och inte tangens, så kvoten blir INTE exakt lika med bländartalet, vid t.ex. f/1,414... ska vinklarna mot optiska axeln vara 20,7 grader och då blir istället kvoten 1,32).
Ojoj, det där behöver jag nog läsa en gång till vid bättre tillfälle än mitt i natten
Får rita upp det framför mig tror jag.
Den bakre linsen behöver i princip bara vara så stor att ljusstrålarna från utgångspupillen når fram till sensorns mittpunkt men är naturligtvis i praktiken större för att hålla vinjetteringen inom rimliga gränser. Det bör kanske förtydligas att det inte finns något som hindrar att utgångspupillen är mycket större än den bakre linsen, detta påverkar bara vinjetteringen.
I så fall kan alltså den bakre linsen vara precis så liten att ingen mekanisk vinjettering uppstår om man mitt i filmrutan kikar ut genom gluggen, och då precis ser hela bländaröppningen? Är det precis i mitten som objektivets ljusstyrka definieras? Det ger ju i så fall rätt stora möjligheter att "fuska" sig till ett ljusstarkt objektiv som i praktiken vinjetterar så in i helsike att man i medeltal tappar flera steg.
Det som exempelvis Canon har att vinna med sin större bajonett antar jag då är att man främst kan göra de mycket ljusstarka objektiven så att de vinjetterar mindre, även om Nikons bajonett uppenbarligen tillåter f/1,2 utan problem.
Den riktigt allvarliga begränsningen vid höga ljusstyrkor är spegelhusets höjd i förhållande till dess djup. För att få in strålknippet från ett f/1,4-objektiv måste höjden vara djupet dividerat med 1,32 och så långt brukar det funka. Vill man däremot få in strålknippet från f/1,0 måste spegelhuset vara 15 % högre än djupet och det är svårare att åstadkomma. I praktiken går det naturligtvis att acceptera att spegelhuset skymmer lite (syns i så fall på att oskärpehetscirklarna inte blir cirkelrunda ens i mitten) om man bara ärligt kompenserar genom att öka diametern en del så att lika mycket ljus kommer fram. Detta är dock extremt oekonomiskt så i praktiken lär de låta bli att kompensera.
Jag har faktiskt funderat på varför man inte gör spegelhuset helt cirkulärt inuti. Finns det någon vettig anledning, för det är väl där begränsningen sitter om jag förstår dig rätt? En rektangulär spegel kan väl gott sitta i en cylinder istället?
Jag vet ju inte hur du mätt detta men om 35:ans utgångspupill bara är 33 mm så innebär det att den är belägen knappa 44 mm (33*1,32) framför sensorn vilket känns alldeles för lite. Gissningsvis har du hållit objektivet på för långt avstånd och då blir perspektivet fel så att en helt annan diameter i objektivet skymmer sikten. Egentligen ska man hålla objektivet lika nära ögat som sensorn befinner sig på för att kunna se hela öppningen (men på så nära håll kan vi inte se skarpt så då fallerar avståndsbedömningen och därmed möjligheten att bedöma storleken, hålet kommer dock att omfatta 41,4 grader av ditt synfält, vilket är det viktiga).
Det var den bakre linsen jag mätte, och eftersom jag mycket riktigt höll objektivet för långt från ögat så såg det ut som att linsens diameter också utgjorde utgångspupillen. Men så är det nog inte om man sätter ögat intill alltså. Jag antog ju i ett av de tidigare inläggen att den bakre linsen vid mycket stora bländaröppningar skulle utgöra utgångspupillen, men nu förstår jag varför jag inte begrep bättre. Jag har helt enkelt aldrig kollat genom objektivet från tillräckligt kort avstånd
Okej, låt mig se om jag förstått detta rätt:
1): Den bakre linsen måste vara
minst så stor att den sett från sensorns eller filmrutans mitt inte skymmer den pupill som bländaröppningen utgör? Större lins minskar då endast vinjettering.
2): Och denna utgångspupill har en viss
virtuell storlek för ett visst bländarvärde (oavsett brännvidd), men den kan alltså ändå se ut att vara olika stor eftersom den virtuella bilden befinner sig på olika avstånd från filmplanet?
