EMAKS BETRAKTELSER

Nystart med bloggande på fotosidan från hösten 2013. Dessförinnan relativt inaktiv sedan våren 2012. Rensade då bort allt från mitt tidigare medlemskap som startade 2003. Här kommer fortsättningen. Men vänta dig inte dagliga blog-poster, det har jag inte tid med.

EMAKS BETRAKTELSER 361/Äntligen igång med mörkrummet igen...

Som ni kunde läsa i förra blog-posten har vi kastat ut vår 36 år gamla elpanna och installerat luftvärmepump istället. Det innebar att hela groventrén, där mitt "mörkrum" är installerat, fick rensas ut. Men nu är jag igång igen och kunde ta mig an negativen från filmen jag tog på jobbet för ett par veckor sen. Det blev en lithprint på Fomatone MG 532 II Nature. Inte så grovt här utan något mildare toner. Vet inte om det berodde på framkallaren men troligen var jag lite slarvig vid uppmätningen och blandade i lite för mycket B i förhållande till A, då blir det mjukare toner. Fast jag gillar bilden ändå, tycker det passade bra som det blev.

Det här är mönster jag hittar på väggar, containrar och andra ytor. Man hittar en del som man ser när man går eller kör omkring med trucken på området där jag jobbar, och det kan bli intressanta bilder. På rasten eller efter jobbet får kameran arbeta och sen framkallar man filmen och kopierar hemma. Sånt här dyker upp lite varstans där man drar fram, och då är det bra att alltid ha en kamera till hands, som man kan fånga det man ser med.
//

Postat 2019-09-07 17:27 | Läst 6739 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

EMAKS BETRAKTELSER 342/På jobbet...

Jag skrivit om det tidigare; det är mest sånt som kommer i min väg på färden genom livet som jag gör bilder av. Motivet spelar inte så stor roll, i princip vad som helst kan fastna på sensorn eller filmen. Det blir mera så (med lite undantag ibland) att det är bilderna som kommer till mig, och inte jag som går och letar efter bilder och utsnitt. Här var det min arbetskamrat Felix som gav mig ett infall och tillfälle att ta en bild. Bara att hämta kameraväskan, som oftast ligger i skåpet bredvid maskinen, och sen försöka få till något med det som för tillfället ligger i den (vilket kan variera, för det finns en del att välja på). Det brukar annars vara vid nån kortpromenad på lunchrasten som kameran får arbeta. Här blev det på arbetstid. Men den tid det tar att fota, brukar jag jobba in på rasterna, här blev det bara några minuter.

Jag har ju inte mer än något år kvar att jobba till pensionen och till hösten planerar jag att gå ner på halvtid. Jag känner nu att min rygg inte pallar för mera, så jag hoppas att arbetsgivaren ska ha förståelse. Jag har tagit en del bilder förut på jobbet, och nu ska jag kanske försöka ta lite mera det sista året innan jag drar mig tillbaka. Några av de tidigare bilderna finns publicerade i Ljuders hembygdsbok, som för ett par år sedan gjorde en specialgranskning av företaget där jag jobbar, JGA Emballage (fd Skruvs Lådfabrik) och dess historia. Själv har jag funnits med i 30 år på företaget och hoppas kunna fullfölja med ett år till. En fin present fick alla anställda inom koncernen i år. 8000 kr extra i vinstdelning kommer delas ut till alla oss 120-130 anställda innan semestern i juli. Det blir kring en miljon som man totalt berikar medarbetarna med när det går bra för företaget. Det känns lite extra stimulerande att arbeta då, och jag tänker då på fotoföretaget Carl Zeiss i Tyskland som redan vid 1900-talets början låg långt före sin tid och såg till att de anställda fick både längre semester och andra förmåner som inga andra anställda hade på den tiden. Sånt gör att arbetsklimatet och arbetsmoralen ökar, vilket i sin tur bara har positiva effekter på företaget. Vilket kanske också kan noteras i den fina kvalitét som produkterna från Carl Zeiss genomgående har haft genom åren.
//

Postat 2019-05-28 22:15 | Läst 4426 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

EMAKS BETRAKTELSER 333/En hästskulptur i glas av Gunnar Nylund

Mitt senaste "fynd". Säljaren visste nog inte riktigt vad det var hen sålde, till min stora glädje. Mint condition dessutom. En hästskulptur som Strömbergshyttans glasbruk tog fram i fyra unika exemplar (4 sinsemellan olika utföranden, men samma grundform) till sommarutställningen på Smålands museum 1957. Design Gunnar Nylund, som annars mest är känd för sina djurskulpturer i stengods på Rörstrands. En av dessa fyra glashästar står på Nationalmuséum i Stockholm. Den är lite mera bearbetad än denna, med spårslipningar i hästens kropp och gravyr även i man och svans. En finns på Smålands muséum/Kulturparken Småland och den är helt i klarglas utan bearbetning alls. I registerkortet till den fanns också uppgiften att de var framtagna i endast fyra exemplar. Denna tredje hittade jag för några veckor sen via webben i USA, och den har bara sparsamt graverad dekor. Nu har jag även letat fram den fjärde som finns hos annan en privatperson, den har ett helblästrat utförande.

En del här känner nog till att jag "forskar" kring Strömbergshyttans glasbruks historia. Jag är ju uppvuxen på bruket och mina föräldrar och farföräldrar arbetade där. Bruket togs över av Orrefors 1976 och lades ner 3 år senare, som så många andra glasbruk här nere i sydöstra Småland vid den tiden. Maskinglaset hade då kommit och ryckt undan grunden (bruksglaset) som många bruk var beroende av. Idag är det mycket inriktat på konstglas och och de få hyttor som finns kvar är mycket mindre. I Orrefors och grannbyn Flygsfors (2km emellan) arbetade som mest bortåt 1000 personer på 1950- och 60-talen, och det var bara en mindre del av glasriket då. Idag arbetar nog maximalt 200 personer i de enheter som finns kvar totalt skulle jag tro. Men konstglas gjorde man även på den tiden som ni kan se av bilderna här. Fantastiskt vackert dessutom. Konstnärerna och formgivarna har varit viktiga för de svenska glasbruken sedan början av 1900-talet, därom råder inget tvivel. Men utan en skicklig arbetarstam (det tar minst 10 år för en glasarbetare att nå upp till mästargrad) skulle det inte varit mycket bevänt med det svenska glaset heller. Så det är ett lagarbete, vilket inte minst den legendariske disponenten på Strömbergshyttan Edward Strömberg och hans hustru, formgivaren Gerda Strömberg, alltid framhävde.

Att de hade den inställningen på just det bruket, har dock ställt till en del problem, då formgivarskapet på pjäserna sällan skrevs in på glaset, och ritningsmaterial till stor del försvunnit. Det har också dragit ner värdet på glaset mot en del andra bruks (trots den höga kvalitén) , då det ibland rådit tveksamheter om vem som designat vad. Men denna hästskulptur råder det ingen tvekan om vem som står bakom. Exemplaret från Nationalmuséum finns t.ex på bild i katalogskriften till Gunnar Nylunds retrospektiva utställning på Rhöska i Göteborg och Malmö muséum i början av 1970-talet.
//

Postat 2019-03-27 22:39 | Läst 5261 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

EMAKS BETRAKTELSER 332/Mina strövtåg i Lessebo fortsätter.

Jag har under många år gått runt i Lessebo och omgivande krokar, under senaste 1½ åren med digitalkamera. Men häromdan var det en analog Icarex som hängde runt halsen. Filmen är inte framkallad än, det får bli längre fram när ryggen känns bättre, fast idag känns det mera positivt igen vilket man får glädjas åt. Det blev en runda mellan 3-4 km i eftermiddag och nu hade jag två gamla Zeiss-objektiv med, en Skoparex 3,4/35mm och en Ultron 1,8/50mm. Båda adapterade med brännviddsförkortaren från Kina, Lens Turbo II, vilken gör min X-T2 till en fullformatare och bildvinkeln på optiken kan utnyttjas fullt ut. 50 mm förblir alltså motsvarande en ff 50mm, och inte en motsvarande 75mm som med en vanlig adapter.

Skoparex 35mm.

Trots att Lessebo ju inte är av Stockholms storlek direkt, så verkar man hitta nya motivutsnitt hela tiden. Det sinar aldrig, även om området jag rör mig i inte är mycket större än Tensta. Man brukar säga att det är lätt att bli hemmablind, och visst kan nog även jag lida av den sjukan. Men tar man sig tid och väntar in, så kommer motiven och utsnitten smygande till en av sig själva, brukar jag säga.

Skoparex 35mm.

Skoparex 35mm.

Skoparex 35mm.

Ultron 50mm, full glugg).

Avslutar med en bild från igår som inte kom med i bloggposten då, men som jag ändå tycker blev ok.

Distagon 25mm.
//

Postat 2019-03-24 22:01 | Läst 4459 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

EMAKS BETRAKTELSER 324/Back to the roots...

Isen på Hyllsjön höll faktiskt att gå på idag. Men isen lägger sig tidigt och går upp sent på den sjön. Vid Läen, där jag bor nu, är isen inte lika snabb att sluta sig och det kan vara tjockt så det håller mer än väl att gå på i kanterna, medan det längre ut är mycket tunnare och lurigt. Ganska strömt på vissa ställen dessutom. Vi får se, kanske blir det en tur med långfärdsgrillorna på Hyllsjön i morgon?

Kenny var ute och isfiskade. Nappade dåligt så han skulle byta plats. Men jag fick ta några bilder innan han gick vidare med borren över axeln och ispiken i näven.

Det här är min fars gamla båt. Han fick den i 50-årspresent. Nu har det gått 50 år till och båten ligger fortfarande kvar, precis som den låg efter att jag hjälpt honom att lägga upp den på bockarna, den där sista hösten 2005 (eller var det kanske 2006). Det blev den sista båtsommaren för honom.

Bilderna är alltså från Hyllsjön vid Strömbergshyttan. Här växte jag upp, badade, fiskade, spelade hockey och lekte Jonny Nilsson och Johnny Höglin med armarna på ryggen på uppskottad rundbana sportlovet 1968. OS i Grenoble höll på som bäst och Höglin tog guld på 10.000. När jag efter otaliga varv tittade upp mot himlen så kom där en luftballong. Det var glaskonstnärerna Bertil Vallien och Erik Höglund och några till som precis genomfört en av de första uppstigningarna med varmluftsballong i Sverige i modern tid. Ballongen hette Emelie och klubben Åfors Raket- och Ballongklubb. De landade precis bredvid mig där jag åkte som bäst mina varv runt banan och jag fick hjälpa dom visa var närmsta väg som var farbar med bil fanns. Som tack för hjälpen höll man en liten ceremoni för mig där jag förärades en liten flätat stropp av Bertil som han satte fast i dragkedjan till min jacka. Det skulle vara Ballongfararnas skyddsymbol sa han, men det var kanske bara nåt han hittade på? I alla fall så visste jag inte då vilka de var, men förstod lite längre fram i livet att det var dessa numera världsberömda herrar som hade landat där på Hyllsjöns is bredvid min egenhändigt uppskottade skrinnarbana.
//