Advent betyder inte att vänta. Och ändå är det vad vi gör, eller hur?

Advent betyder Ankomst. Samtidigt väntar vi ju på att någon eller något ska komma, så begreppet väntan är inte helt fel. För många, kanske de flesta människorna är ju inte heller den ursprungliga meningen med ankomst, Herren, eller Jesus så väldigt aktuell; det vi väntar på har ju i dessa moderna tider omvandlats till något helt annat – Tomten, med julen, julskinkan och julklapparna till exempel.

Samtidigt är det så mycket som händer när vi väntar. Det torde inte vara helt fel att säga att decembermånaden är en av de mest hektiska månaderna på året; alla förberedelser för julen inte minst. Och alla julkonserter. Finns det någon möjlighet för en kör eller orkester att framträda så är det nu. Varje kyrka, varje aula är fullbokad, och för alla anhöriga som måste gå på alla föreställningar, alla julkonserter, hjälpa till att sälja biljetter (i en minst sagt mördande konkurrens) så blir det stressigt.

Igår till exempel så bröt jag flagrant mot seniormedborgarens gyllene regel: En dag, en sak att göra! Andra advent innebar först glöggmingelparty där jag var med och sjöng med min barbershopkvartett. Sen blev det releaseparty på Scalateatern för Kattens Skogmans Orkester som släppte sin tredje skiva!

Nu kanske det inte är så många som hört talas om Kattens Skogmans Orkester, vilket i någon mån kan vara rimligt. Men det finns i vårt kultursverige så mycket bredvid vårt vanliga kulturetablissemang, så många små och slingriga men ändå charmiga kulturvägar som löper förbi och bredvid de större och bredare kulturautostradorna och landsvägarna. Som Kattens Skogmans Orkester till exempel. De har sin trogna publik, den är kanske inte så stor, men räcker för att fylla en lite teaterlokal, eller som för en av huvudaktörerna i bandet, Björn Ende, att fylla Södra Teatern med sång, musik, humor och ett sanslöst artisteri.

Katten Skogmans orkester är lite svår att placera in i det kulturella utbudet, det finns ingen självklar etikett, mer än kanske spelglädje, fruktansvärt bra texter till väldigt bra musik; texter och sånger som med de mest halsbrytande krumsprång spänner över riktigt vulgära låtar till de mest vackra och poetiskt sköna och känslosamma kärlekssånger. Och allt med en blandning av självironi och direkt seriöst tilltal och med en påfallande tydlig glimten i ögat. Eller som de själva säger: En visorkester som spelar  vispop med en annorlunda syn på tillvaron.

Bandet har bland annat sina rötter i kultbandet Svensk Pop, som också verkade lite vid sidan av mainstreamkulturen, men med sin egen publik och sin alldeles egna plats i kulturetablissemanget, låt vara lite vid sidan om. Men där man i Svensk Pop sjöng om tonårskärlek och det både svåra och lätta med att stå på tröskeln till vuxenvärlden har man utvecklats och vuxit i Katten Skogmans Orkester, Man är inte tonåring längre. Men det är fortfarande kärlek och relationer som gäller, kompisskap, uppbrott och känslor och sen förstås, Björn Endes visor om Pi och den svenska historien och vår kropps osteologi; genialt uppbyggda låtar som tar oss med i alla (?!?) decimalerna i pi-talet liksom den svenska regentlängden från medeltiden och framåt förutom alla benen i vår kropp.

Och lille Ruben fick vara med och spela i pappas band....

Sammanfattningsvis; Det blev en häftig kväll på Scalateatern i Stockholm, fullt ös från början till det sena slutet. Och för mig personligen väldigt mycket nostalgi och känslor; inom mig kunde jag fortfarande höra – Kom igen Günter Schlecht!

Det är med stolthet jag bär en nu något sladdrig vit t-shirt med texten: Jag är kompis med Kattens Skogmans Orkester!

På återseende//Göran

PS: Både Svensk Pop och Kattens Skogmans Orkester finns på Spotify, bland annat.