Tårtan i färg. Eller inte...
Det blev en del diskussioner om svartvitt kontra färgbilder idag. En del av oss ser världen i svartvitt, särskilt när världen betraktas genom en kamerasökare. Åter andra är färgseende, åtminstone för det mesta. Jag är en av dem. För mig är världen i färg som utgångspunkt. Sen finns det bilder som vill bli svartvita, men de är inte alltid självklara.
Färgbilder är naturtrogna, dvs de tolkar det man ser i färg, som verkligheten är. Risken är att de blir platta, bara just en avbildning utan djup, avsaknad av dramatik, ingen egen tolkning av det man ser. Någon nämnde vykort här i diskussionen.
Svartvita bilder är mer av en tolkning, inte bara en fotografisk avbildning. Det ges alltså mer utrymme för en egen tolkning av vad man ser, inte sällan blir det mer dramatik i bilden – åtminstone ofta en tydligare grafik.
En del av oss fotograferar i svartvitt; antingen man har en analog kamera med svartvit film eller ställer in sin digitala kamera att vara monokrom (de finns också någon som har en digital kamera med monokrom sensor -Leica förstås).
Jag fotograferar nästan uteslutande i RAW, vilket innebär att mina bilder by default är färgbilder. Alla bilder redigeras i Lr, de vanliga justeringarna av färg, dynamik etc. De bilderna som i mina ögon vill bli svartvita redigerar jag sedan i Silver Efex. Det är en enkel väg att gå, en procedur som passar mig. Om man vill går det att göra mycket mer, men jag har ingen riktig kläm på det, vilket innebär att jag sannolikt har flera bilder som skulle kunnat bli svartvita, men nu fortsätter sitt liv som färgbilder.
Några typiska Tårtanbilder - vi diskuterar ju våra kameror och objektiv, byter och provar och då blir det naturligt att vi fotar varandra. Och eftersom jag har en förkärlek att fotografera människor och ansikten, överhuvudtaget liksom så blir det en del såna här snap shot portraits, eller ögonblicksporträtt. Och det är bilder som gärna vill bli svartvita.
Men sen finns det bilder som vill förbli färgbilder, där färgen - i min ögon - blir det som "gör" bilden, och ingår i betraktandet och upplevelsen av bilden. Jag inser att det är subjektivt, att sanningen som alltid står att finna i betraktarens ögon, men, vi är ju alla olika. Och tur är väl det.
På återseende//Göran
För just mig fungerar det inget vidare att ta allt i färg och sen sitta i efterhand och välja bilder att konvertera. Och då handlar det inte alls om att konverteringarna skulle bli sämre; dom duger fint. Men just jag vill veta redan vid fototillfället om det är färg eller svartvitt jag tar, och därför har jag olika kameror för det ena eller det andra (men aldrig mer än en i taget). Precis som förr när man gick ut med antingen Tri-X eller Kodachrome i kameran, och fick hålla sig till det hela dan, helt enkelt...
Sen finns det en direkt skönhet i detta att vi alla är olika, gör olika och fungerar olika. Jag förstår ditt modus operandi, men jag tänker lite annorlunda, möjligen för att jag aldrig var någon svartvitfotograf ens på den analoga tiden.
Svartvitkonverteringen i datorn bygger för mig på att ha en utgångsbild i RAW som jag sedan hanterar. Och då att pröva svartvitkonvertering för de bilder jag tror vill bli svartvita är en del i efterarbetet av bilden, the post production så att säga. Jag måste ju ändå "framkalla" min RAW-bild.
Vi ses på Tårtan//GöranR
Då det efter hand blev uppenbart att man bara skulle få en monokrom återgivning, gjorde man en dygd av nödvändigheten, och allehanda svartvita fotografiska konstformer florerade.
Svartvitt blev fotografins färg – inte genom önskemål, utan av nödvändighet.
För mig passar en del bilder bättre svartvita, andra åter blir i mina ögon bättre i färg. Men det är en intressant diskussion, hur vi ser olika.
//GöranR
Det jag ville påpeka var att det som tog världen med storm under 1830-talet när det gäller fotografin, var det häpnadsväckande förhållandet att man nu kunde återge verkligheten direkt - utan någon person med pensel och dylikt emellan. Verkligheten målade sig själv, i alla sina fina detaljer - fotografi!! Det var mot den bakgrunden besvikelsen var stor att man inte även fick färg.
Numera får vi färg, och vi har svartvitt. Det finns ju ingen anledning att avstå uttrycksmedel.
Tack för din kommentar.
//GöranR