A- och V- och delta-
ett gensvar på K-
Dagsfärskt!

Som brunnslocksfotograf kan jag ju inte låta bli att smittas av andra inlägg. Dessa runda och fyrkantiga inslag i asfalten är ju en del av mina dagliga asfaltspoesivandringar, så vad var naturligare än att i morse trycka dit några på minneskortet. Men som sagt, inga K-.

Ett regntungt A-lock med speglande fotograf.

Ett V mitt i asfalten

Och ett delta (eller vad det är) med tår och lite vatten.

Och här var det en hel massa bokstäver...

Nu lägger jag locket på för denna gång.

I morse var det blött...
...men solen sken
(nu kommer det bilder)

Blött var det i morse, efter nattens regn. Asfalten sken svart i blötan och höstlöven var nyduschade och rena. Pölarna var pånyttfödda och den lågtstående morgonsolen belyste scenerna som en kärv spotlight.

Vattendropparna glittrade i långa rader, som band av kristaller i motljuset. Försökte fånga dem, kristallbandsdropparna, men det var inte idealjobbet för lilla S70. För ett ögonblick önskade jag mig systemkameran, för första gången under till-jobbet-promenaderna (och i och för sig hade jag ju lätt kunnat hämta den, det var ju bara några minuter hemifrån). Men någon liten fångst blev det i alla fall. Mera sol än droppar dock.

Frånsprungna kläder är inget ovanligt på lekplatser

Även idag stötte jag ihop med en man på övergångsstället; dock en något yngre sådan än i går. Han undrade nog vad jag fotograferade, för han vände sig nyfiket om.

Och borta under broarna ordnade morgonsolen och regnets vatten en skön syn för ögat, ett fascinerande mönster av ljus och runna vägar, möjligen Amazonas eller Orinoco-flodens delta.

Renässans för vattenpölen

"Min" vattenpöl har återuppstått. Från att ha varit ett fält av nerfallna barr är den åter blöt i motljuset,

och i andra riktningen visar den upp ett vänare ansikte.

Borta i nederänden av backen ordnade belysningsmästaren med fint ljus på scenen för att möjliggöra en slutbild.

Där uppe i backen möter jag strax en man, men han är redan omskriven...

Som vanligt dagens bilder

med Dogma-S70:an

En annan man...
och skillnader

I går skrev jag om mannen som jag hann ifatt och som gick framför mig (och visade bilder på honom).  Idag när jag gick till jobbet var det en annan man, men jag mötte honom när jag gick uppför en backe och han gick nerför (nej, jag har ingen bild på honom, bara inom mig, och jag tänkte på skillnaden mellan oss. Ja inte då att jag gick uppför och han nerför utan annat.

Han var lika renrakad både om huvudet och på hakan, som jag är lurvig och rufsig på samma ställen, och han var klädd i en trendriktig, linjeren, höftlång (eller -kort) rock och hade säkert lika trendriktiga byxor, skor och tankar. Så vi var inte lika på någon punkt. Men det var inte heller det jag tänkte på.

Det var öronen. Med proppar i. Med sladdar som försvann inanför kläderna. Avstängd från omvärlden. Medan jag går där, observerande med blick och öra, ser och uppfattar möjliga motiv, ser även annat och registerar, reflekterar och hör. Bilar, pendeltåg och flygplan, men även kraxande kråkor, skrattande barn, lövens rasslande och grusets knastrande under fötterna. Hur kan man vilja utestänga sådana upplevelser under promenaden? Allt det som är promenaden. Allt det som gör promenaden till det en promenad är, och livet till det livet är.

Där var skillnaden. Vi är olika.

Vad har då detta med foto att göra? Ett förhållningssätt, tycker jag. Ta det för vad det är, en tanke, en reflektion.

Ingen bild? Jo, när jag kommer hem. Något fastnade väl, även om inte mannen blev fångad.