Ständigt detta torn

Titt som oftast råkar jag ut för det, men konstigt vore det ju annars, för jag har svårt att ta mig till jobbet utan att se det, om jag inte blundar eller smyger runt i avkrokar och blundar på lämpliga ställen.

I morse dök det först upp ur den här vinkeln.

Det är enklare att fånga tornet hyfsat på bild när ljuset faller rätt. Det är lite svårare en morgon som i morse när vädret var surt, även bokstavligt.   Möjligen kan man hitta kluriga vinklar.

Eller kanske en icke-vinkel som här, där tornet bara kan anas.

Kanske ser man det i en svart-vit granvinkel.

.

Kommer man närmare är det ofta enklare. Det blir lätt trivialare också, eftersom det är en så vanlig vinkel härifrån.

.

Svartvitt kan också fungera  ur samma vinkel och kan bli bättre eller sämre, olika olika dagar med olika ljus. Men nu var det samma dag, några sekunder senare.

Det går att satsa på uppåtvinkel också.

Så här...

...eller så här, ur nästan samma vinkel

Sedan blev det motvind också, så då blåste bilderna bort.

.

Det fanns så mycket mer...

Det fanns hus...

Det fanns någonstans att sitta ...

Det fanns grönska...

Det fanns skönhet i åldrandet

Det fanns svartvitt landskap...

... och allt bara runt husknuten.

I Gryningslandet?
Eller var det Gränslandet.

Astrid Lindgren skrev om Skymningslandet, då måste det väl finnas ett Gryningsland också.

I alla fall var det lite så jag kände det, när jag gick där, en fuktig morgon.

Jag kunde inte undgå att se och fångas av naturens skönhet, trots att den befann sig i ett stadium av nedgång,  förfall och upplösning.

Jag befann mig  i ett geografiskt gränsland också, inte bara på gränsen mellan skönhet och förfall, utan även i snapphaneland, på gränsen mellan de vilda farliga skogarna och det öppna Skånelandskapet.

Mörkret fanns ju närvarande också, men visade upp sig från sin bästa  sida, speglande världens skönhet. Men även den hemlighetsfulla vattenytan kan väl vara ett gränsland, mellan det synliga och det dolska därunder som bara kan anas.

Men allt det här såg jag inte när jag gick där, i alla fall var jag inte medveten om det, utan det är något som framträder nu när jag bloggar. Jag noterar också en annan sak: för några år sedan hade jag frossat i mörka bilder av det mörka vattnet, nu får det räcka med en. Mer behövs inte.

.

Också en sorts höstfärger.

Visserligen är bilderna gamla, från i går, men jag tar mod till mig och lägger upp dem ändå.

Löv och nymålade lekredskap sätter lite färg på betonglandskapet.

Ny, eller nygammal och nymålad.

Det finns så konstiga saker nu för tiden...

Här var det mer traditionella färger.

Taget med en sådan där kompakt man alltid kan ha med sig.

Hoppas ni inte har ätit för många kanelbullar idag. Själv är jag en kanelbulle...

.

Det blev ett par rutor i färg också...

... i går alltså. Som komplement till de svartvita alltså.

Första rutan: månen var inte full i alla fall.

Andra rutan: en bakingång.

Annars då? Jag ligger lågt med både fotande och bloggande just nu, men försöker i alla fall hålla huvudet ovan vattenytan, bildllikt talat.