den fortsatta promenaden förde mig in på okända vägar kring järnvägen

Fotofikat var avverkat, Vretgränd likaså och en kort vandring längs Fyrisån gav varken inspiration eller bilder värda att stoppa in i bloggen, så jag insåg att det var dags att återvända till bilen. Den befann sig på andra sidan järnvägen, så mitt mål var att ta sig över eller under den (järnvägen alltså).

Jag vred alltså näsan så den pekade i rätt riktning och så gick jag genom obekanta kvarter tills jag såg något som påminde om järnväg.

Kan det här vara ett gammalt ställverk, även om dekoren är ny? I alla fall var jag framme  vid järnvägen...

Nu gällde det bara att hitta viadukten där jag skulle hitta min väg till andra sidan. Jag vred på huvudet (och näsan följde med, så att den fortfarande pekade rätt) och upptäckte  att dekoren spillt över även på andra byggnader.

Påpassligt passerade Gävle-tåget, så det fick vara med på bild också.

Själv fortsatte jag till fots...

... och hittade min undergång...

... och det var det fler som gjort.

Nu var det bara att trampa vidare till bilen. Nu var den nära.

Måste bara passera en järnväg till, men den låg i vinterträda så passagen var enkel.

Snipp, snapp, snut, så var sagan slut!

Vretgränd, samma väg en gång till, men i färg...

Mitt förra svartvita inlägg slutade  med Vretgränd, men den inbjöd även till en betraktelse i färg med en dragning åt rött, i alla fall små röda objekt i bilden. Det började redan innan jag visste att det var Vretgränd jag skulle gå ...

Rött ljus för de gående, men riktigt röda blir ju inte signalerna. En rödaktig Vasaborg tronar i bakgrunden, och rött kan anas i de omedvetna statisternas kläder. Rött kanske inte är så dumt som ett tema...

Väntar på grönt.

Lite rött lite här och där, gör att temat fortfarande håller.

Bilar från alla håll?

Fortfarande mycket rött.

.

Hade de inte haft påsarna hade de inte fått vara med på bilden...

Här slutade den svartvita promenaden, så då får den rödinfekterade också göra det

En röd bil får sätta punkt för inlägget.

Gatufoto med kort tele, den nya tidens melodi? En samling svarta figurer? Eller bara urbana bilder?

I vilket fall som helst gick jag inte raka vägen till bilen när jag fotofikat klart i Uppsala idag, utan började med att gå åt precis motsatt håll, inte för att jag var förvirrad eller desorienterad utan för att jag hade lust att fotografera lite i det offentliga rummet. Jag hade ju kort tele sittande på kameran så det var bara att börja fotograferandet när jag såg de första svarta figurerna.

De var bara två och inte helt mörka, så vi kan nästan betrakta dem som individer (i bilden  alltså, i verkligheten är förstås alla de svarta figurerna individer och inte bara som små pjäser på schackbrädet).

Sedan var jag fast, det var bara att fortsätta. Det drällde ju  av svarta figurer  vid Uppsala Central där jag hamnat och kontrasten mot dagsljuset gjorde de flesta ganska så mörka, för att inte säga svarta. Jag exponerade inte särskilt ymnigt heller, snarare tvärtom för säkerhet skull, ett stegs underexponering eller så. Bättre svart än grådask.

Kort tele att det alltså på kameran, och någon skrev häromdagen om kort tele för gatufoto som ett tidens tecken, en symbol för distansering i motsats till det gamla lokalsamhällets  närhet. Nu är det inte så jag ser det, men det inspirerade mig till att försöka när nu kameran var rätt utrustad.

Anonyma figurer eller bara brickor i ett spel? Och han till höger, är det en avvikare?

Men plötsligt kan några figurer slita sig loss från massan och framträda som individer ett ögonblick, ett slumpens spel eller en händelse med mening?

Det kan också vara skillnad på folk och folk, de som strömmar förbi och är på väg och de som hopplöst stannat upp.

Nu var det inte så jag tänkte  när jag gick där, men vad i mitt undermedvetna styrde mig när jag riktade kameran och valde ögonblick? Det vet jag inte.

Grupperna blev mindre när jag lämnat gångtunneln och de stretade vidare i den kyliga vinden.

De kanske bildade smågrupper.

På något sätt upplevde jag det hela organiskt.

Fortsatte dock min vandring som jag tänkt, en vandring med kort tele i gatulivet, som av förklarliga skäl var lite kylslaget. Jag tog sikte på slottet och gick gatan framåt (Något som väckte fler fotoidéer, men det får bli en annan gång).

Några gatuscener snubblade jag på...

...men när jag kom ner till ån var gatan slut.

Här kan man ju tro att jag slutat fotografera människor och övergått till stadsbilden, men så är inte fallet. Det är en människa jag fotograferat, en människa i en tillvaro... kanske på väg...

Jag tror det här med kort tele i gatumiljön kan passa mig. I och för sig är jag inte förvånad, kort tele är en gammal favoritbrännvidd för mig, lämplig för att klippa ut lagom små utsnitt av verkligheten, men en gång i tiden handlade det om landskap. Det kanske går att överföra  även till stadsmiljön om staden har rätt kvaliteter. Uppsala har det. Stockholm har det också, men där måste man gå mycket längre. Sala då? för att ta en stad jag också känner (eller kände) väl eftersom jag bott där. Där kan man inte gå så långt, sedan är man ute ur själva staden, så den får man i så fall angripa (som motiv) på ett annat sätt.

Nu blev det här inlägget svartvitt, men jag hade lika gärna kunnat göra ett inlägg med färgbilder från samma promenad, men då hade det blivit andra bilder, en annan promenad och andra intryck. Kanske blir det ett sådant inlägg också...

Objektivet? 45 mm för m4/3

.

När fotografer träffas fikar man , i alla fall i Uppsala, och har trevligt

Nä, just det, man kan titta i medhavd bok också.

Claes studerar

Man kan dricka te ...

Eventuellt konstigt placerad skärpa är helt avsiktlig.

Man kan prova nya kameran

Rauni testar.

Man kan fotografera fotografen

Lena öppnar moteld

Tre damer...

Lena, Lena, Rauni

.

Claes och Anna

???

Semla i vänster hand, kamera i höger hand.

Svartvita fotografer...

Martin och Magnus, den senare tillrest från Dalarna

Så lång var den...???

Undervattensfotograf i berättartagen...

Men vi var inte de enda fotograferna där...

Vernissage

Färgstark afton, fyrtal i bilder

Ett torn och ett torg

Efter en helt svartvit morgon i förra inlägget blev slutet på gårdagen mer färgstark, men lika vidvinklig, en knapp handfull bilder när jag halkade mig ner mot bussarna, men inte närmaste vägen.

Det är skönt att Max finns när det är mörkt ute?

De svarta profilerna som är allestädes närvarande så här års rör sig här mot samma mål.

Jag sökte mig till underjorden där de starka färgerna finns.

Bara några "vardagliga observationer", som det står i underrubriken till min blogg.