Några fler korniga (de jag gillade bäst) i väntan på att jag tuggat i mig dagens skörd.

Jag la ju upp några artistiska (enligt kameran) bilder igår, men jag gillade bäst de jag inte la upp, de jag tog på hemvägen. Nu har de också blogg-format så jag kan visa dem.

De är mörkare och det tycker jag passar bättre för det här maneret. När urfrätt blir för urfrätt ser det så utfrätt ut. Då är svart snyggare, om nu snygg är rätt adjektiv.

Men kanske är det så här man måste göra för att ge det här motivet rättvisa.

Tillräckligt tråkigt, alltså.

Men den här gillar jag faktiskt riktigt bra.

Stämningen på något sätt...

Bara en bild.

.

.

Men sedan krävde slutbilden färg, det bara var så, så jag kopplade bort alla effekter och det blev en vanlig bild.

Tillbaks till verkligheten.

Den låg kvar i morse, men hade bytt plats.

.

Kornigt eller Corny?
Kameran bestämde, jag bara tryckte på knappen.

"Direkt ur kameran", som det brukar heta. Jag har bara förminskat till bloggstorlek.

Men egentligen är det väl inte kameran som bestämt, utan några japaner som programmerat en grovkornig funktion.

n

Det är ett s.k. Art-filter.

Art? Konst eller bara konstigt?

Den upprivna parkeringen ser ännu mer kvaddad ut på det här viset.

Jag tog några på hemvägen också. De blev bättre. Det blev nog bättre motivval då.

Nu har jag i alla fall prövat. Det är två år sedan sist, när kameran var ny.

.

Vägen över berget kan man också pröva
En vardagsvariation om morgonen
när höstfärgerna tågar in

Det är bra med en kamera, då kan man ta bilder. Det är bra att ha kameran med sig, då ökar chansen att man faktiskt kan ta dessa bilder. Det är också bra att gå en ny väg, för då kanske man hittar de nya otagna motiven som passar för bilderna.

Det gjorde jag idag. Tog en ny väg.

Här började det

Färdigt våren 2009 står det fortfarande på informationstavlorna, men ännu har man inte släppt på trafiken i den nya tunneln. Den bara finns där och ser ny ut.

Själv lämnade jag gångvägen och siktade högre, upp på berget.

Under mig hörde jag fortfarande motorvägens mogrontrafikbrus, men här uppe kunde jag inbilla mig att jag var ensam. Det var jag.

Inte bara över sten gick färden, även vegitabiliska hinder fanns det.

Under, över eller runt om?

Jag kom upp på toppen och belönades med utsikt.

Höstfärgerna är i antågande.

Vackrare än att gå gång- och cykelvägen.

Längre tid tar det också, och om det är en för- eller nackdel kan säkert diskuteras.

I vilket fall som helst kom jag ner på andra sidan.

Här syns det att tunneln faktiskt har en ände till.

Och så här ser det nyupptäckta landskapet på andra sidan ut.

Upptäcktsfärder är skojiga. Låt oss upptäcka världen med våra kameror.

.

Tio dagar höll jag mig borta, men nu tittar jag ut igen

Det blev ett kort uppehåll den här gången, bara tio dagar sedan jag bloggade sist. Jag har inte nyttjat kameran så mycket, bara varit ut och viftat på den som hastigast. Har också bara som hastigast kastat ett getöga på fotosidan, mitt fokus har legat på annat håll. Jobb och sånt. Kräver ibland hela mig och då blir det inget över.

Var ute och smög i buskarna utanför min dörr häromkvällen.

Där döljer sig så mycket.

Livet i ett syrensnår!

Det gäller bara att inte vara för stadig på hand.

Rörelse i busken.

Kan bli så här.

På väg i morse.

En hotellfångst.

.

När lusten är borta och förmågan försvunnit blir det heller inget av och då gömmer jag mig i tystnad och ointresse

Plötsligt bara blir det så, jag försvinner och ointresset tar över, jag klickar som hastigast in lite flyktigt på Fotosidan, ser att mina vänner varit flitiga och det blir för mycket så jag tittar och läser nästan inget alls och håller på att tappa kontakten. Hinner dock upfatta att det pågår en obegripligt lång diskussion om skillnaden mellan 1/80 och 1/79 (tror jag det var) och en ännu mer obegripligt hudflängande av en fotograf. Har folk inget annat för sig?

Jag har burit med mig kameran varje dag, efter ett tag nerstoppad i ryggsäcken, eftersom jag inte behöver den. Bilderna är slut!

Ja det är faktiskt så, jag går den vanliga vägen som har synts ha oändligt många möjliga motiv, trots sin torftighet, och nu plötsligt har denna oändlighet förbytts i tommhet. Motiven ser jag ju fortfarande när jag går där, men det finns inga bilder. De är borta. Och då går det inte att fotografera.

Det blir väldigt tydligt när jag går där, jag ser motiven, noterar dem och noterar att jag ser dem och reflekterar, men observerar också att det saknas bilder, men att det är något som händer inom mig.

Det var nog här det tog stopp.

För det här är den senaste bilden.

Sista bilden, höll jag på att skriva. Så illa ska det väl inte vara.

Kan jag inte fotografera längre? Är jag slut som fotograf?

Nej, det oroar jag mig inte för. Det här har hänt förr och jag har kommit tillbaks . Snarare är det nog en  spontan "time-out", inte en beslutad från min sida, utan en som bara inträffar och som jag efter ett tag noterar att den inträffar.

Hur lång den blir?

Fråga inte mig, jag har ingen aning. Det som sker, det sker.

Däremot vet jag att det har varit mycket att hålla reda på, den sista tiden på jobbet, och min simultankapacitet har blivit sämre med åren, hjärnan orkar inte hålla allt på plats, så den jobbar med annat när jag går till och från jobbet. Det hjälper inte att ha kameran i handen, hjärnan ser inte bilderna i alla fall.

Ibland känns hjärnan som det skrumpna äpplet på asfalten. Något gammalt och förbrukat

.