"Stop! It’s a thinking spot"

I går var jag på vernissage på Galleri Korn.

Det är en välkänd person från Fotosidans begynnelse, Ulf "Mr Urbano" Fågelhammar som håller i den.

Han har bjudit in några vänner och i går var det en välbesökt vernissage, jag var en av vännerna som fått med några bilder. Tack för det Ulf.

Som sagt, så var det en välbesökt tillställning i går.

Det fanns mycket att titta på.

Ulf höll välkomsttal...

...och Mats Äleklint spelade trombon.

Utställningen håller på till den 14 mars.

Ulf hade jobbat hårt med att ordna allt, så jag förstår om han är trött.

Här Ulfs egna ord om utställningen

"Dåedtjies johke är sydsamiska och betyder ”en bäck som stilla flyter fram”. Håll kvar den bilden, stanna och se dig omkring. Ta ett foto som visar att det är du. Om du vänder blicken bort från dig själv, men samtidigt får med dina skor, fötter så vet vi att du blivit ”en turist i din egen verklighet.” Det är enkelt, alla kan göra det. En ny folkrörelse, som ”selfies”? Kanske inte då. Men det kan finnas skäl att vända blicken mot tingen som omger oss. Då är det här ett första steg.

Dags för fönsterputs.

Nu äntligen tittar solen fram, väcker vårblommorna till liv och plötsligt syns det...

Det är minst sagt dags för fönsterputs.

Har sett på en del resor att det finns en del modiga personer som hänger på fasaderna och putsar. Ser lite läskigt ut.

Ibland när man bor på hotell så kan det plötsligt finnas en person utanför fönstret trots att rummet ligger flera våningar upp.

Men en av de lite ovanligare varianterna på fönsterputs såg jag i Dublin.

Fem våningar upp och lång stång, undrar just hur rena de fönstren blev.

Kanske ska testa den varianten här hemma, har några fönster som går utåt och sitter för högt upp för att nå utifrån.

Dublinhumor

Var ett tag sedan jag var i Dublin men bilderna finns kvar.

Dublin är full av statyer. Det verkar nära en nationell besatthet i Irland att uppföra dem. Kanske inte långt efter är förkärleken hos invånarna i denna vackra stad att ge statyerna smeknamn.

Misstänker att humorn i Dublin är lite släkt med göteborgshumorn.

Den här statyn heter Anna Livia, och monumentet är en personifiering av floden Liffey som rinner genom Dublin. Anna Livia är namnet på en karaktär i James Joyces bok, Finnegans Wake. tidigare var den statyn på  O'Connell Street  och då satt hon i en sluttning med strömmade vatten. 

Dubliners har gett henne smeknamnet Floozie in the Jacuzzi.

Anna Livia från  flyttades från O'Connell Street 2001 för att ge plats åt Spire of Dublin som är ett nålliknande monument den kallas också för Monument of Light och är 120 meter hög. Här fanns från början en pelare med Nelson högst upp, den bombades av IRA 1966. Platsen var länge tom tills Anna Livia kom dit.

Mönstret runt spirans bas är baserat på ett kärnprov av stenformation taget från marken där spiran står. I skymningen är monumentets bas upplyst och de översta 10 m är upplysta genom 11 884 hål genom vilka lysdioder lyser.

Även här har folkhumorn gett monumentet ett eget namn, inte bara ett, utan den här har dessutom begåvats med flera smeknamn, The Stiletto in then Ghetto,  Nail in the Pale,  The spire in the mire, 

Vi vandrar vidare bland monument och kommer till Molly Malone, det finns en välkänd sång om henne där hon är en ung fiskförsäljerska, som gick omkring på Dublins gator och sålde fisk. Enligt visan dog hon ung i feber. Den sången om Molly Malone och hennes "Cockles and Mussels" har blivit Dublins inofficiella sång. 

Det finns inga bevis för att Molly har funnits på riktigt men det finns dock en staty av henne på Grafton Street. Även hon har av Dublinborna fått ett smeknamn, The Tart with the Cart.

Inte så långt därifrån så träffar vi på Phil Lynott som var en hårsrocksartist, alltså ingen artist som jag kände till innan jag stötte på den här statyn. Hans musikgrupp hette Thin Lizzy, där spelade han bas och sjöng. Tyvärr tog drogerna över i hans liv och han dog 1986. Hans staty har fått smeknamnet The Ace with the Base.

Om man tar en promenad nära Ha'penny Bridge så  kommer du troligtvis att träffa på dessa två charmiga damer, som vilar ut efter att ha shoppat.  De placerades där som en del av ett projekt för att fira stadens millenium 1988 och representera stadens vanliga kvinnor.

Den statyn finns nära där vi bor i Dublin så vi går förbi den ganska ofta. Damerna är populära och ofta har de fått ett glas öl, eller en kopp kaffe i händerna och lika ofta sitter det någon på den ena väskan och vilar tillsammans med damerna. Deras smeknamn är Hags with the Bags.

James Augustine Aloysius Joyce var en berömd irländsk romanförfattare han är hedrad med denna fräcka staty på North Earl Street. Han anses vara en av 1900-talets mest inflytelserika författarna. Han har en lång meritlista men är nog mest känd för Ulysses.

Om du någonsin har läst Ulysses kanske du förstår att hans staty fått smeknamnet The Prick With a Stick.

Till sist kommer vi till författaren Oscar Wilde, han vilar lättjefullt på en stor sten, i parken Merrion Square. Han har fått en ganska muntert färgad staty och blanka fina lackskor.

Framför honom står en vacker dam på knä och jag är osäker på om hon tittar på Oscar Wilde eller om han tittar på henne.

Smeknamnet på den statyn är The Queer with the Leer.

Här finns också en pelare med citat av Oscar Wilde.   

Det var en gång en stolpe del 2.

Fortsätter med historien om stolpen.

Nu är ledningarna borta, men det hänger en del prylar kvar i stolpen. Dit upp svingar sig icke höjdrädda norska killar upp för att montera ner lite delar.

Helikoptern kommer med sin lina och hämtar, undan för undan, det som de fått loss. Bit för bit och flygs iväg.

De jobbar verkligen på hög höjd.

Det klättras i stolpen och det flygs.

Sedan ska den ena utskjutande delen högst upp i stolpen tas bort, innan de kan fälla stolpen. För den delen av stolpen skulle hamna på vår tomt annars.

Mer sprängladdning ska på plats och lite linor som ska styra fallet av stolpen.

Lite överläggande om hur det ska sprängas. Alla som jobbar här vid stolpen är från Norge.

Uppe i stolpen jobbas det med både skärbrännare och att fästa sprängladdningar.

Linan som ska styra stolpen dras på plats.

Sedan är det dags för nästa sprängning, nu har jag lärt mig att det smäller väldigt högt och kraftfullt och riggar kameran på stativ och stannar själv inne.

Vårt hus står för nära stolpen så här vågar de inte spränga hela stolpen i en enda smäll, utan det är bara den övre delen som fälls. Det tar lite tid mellan smällen och tills stolpen faller.

Det smäller så fönsterrutorna skramlar...

och de inte bara skramlar.

Det till och med går sönder några stycken. Som tur var gick det bara sönder det yttre glaset i  de dubbla rutorna, men eftersom det var -14 grader ute blev det ganska kallt inne också innan glasmästaren fått dit rutorna igen. Dubbla glas gör en hel del för isoleringen.

Såg dessutom lite kul ut när åtta gulklädda norska  killar låg på knä och plockade glassplitter, det var de som fixade hit glasmästaren också.

Nu är halva stolpen fälld. 

Bitarna delas upp så helikoptern kan hämta.

Sista delen av stolpen sprängs inte, där får skärbrännaren jobba och underminera stolpen och en traktor står på andra sidan gatan och drar ner resten.

Och vi har  fått ny utsikt. Lite mer som ett skrotupplag.

Nu ska det städas. De norska killarna jobbar till långt in på kvällningen och det ser ibland ut som om någon har picknick med fyrverkeri utanför vår tomt.

Den stora ställningen delas upp i mindre bitar som sedan helikoptern hämtar.

Så här ser det ut och låter då helikoptern kommer. HÄR

Nu börjar vi bli ganska vana vid att helikoptern kommer men jag lovar det var ganska hög ljudnivå här då den kom. Var bara att vänta med att prata med någon då, snön på vårt tak blåste över till grannens tomt och snön på tomten var så vindpiskad att det såg ut som om det varit storm.

Bit efter bit seglar iväg.

Sista biten lämnar i solnedgången.

Blev ganska tomt och tyst när de var färdiga med arbetet, ett glatt gäng killar från Norge var det som jobbade och slet här.

Området som kraftledningsstolpen stått på är ett slags naturskyddat område, Före arbetet inspekterades träden där, den här tallen fick sig en grundlig undersökning före.

Undrar lite försynt nu om de kommer känna igen tallen och hitta den. Den blev ganska mosad.

Det var en gång en stolpe.

Vi har bott vid en stolpe, en hög stolpe som var 45 meter hög.

Den där stolpen har inte stört oss för den stod så att vi egentligen inte såg så mycket av den och det var inte så ofta som det var någon ström på i den heller, men våra grannar som såg den mer på håll tyckte att den var mer störande. De hade den mitt i sin utsikt.

Vårt hus står på en kulle så när åskan gick var stopen bra att ha som åskledare och varje vår så kom det ett korppar och landade där. Deras klonkande ljud signalerade vår och framåt hösten brukade de landa där också, fast då i sällskap med sina ungar. Så jag tror att korparna kommer bli ganska förvånade då de kommer .

För några år sedan monterades det också upp flera mobilsändare i stolpen.

Men en dag så kom det ett brev i brevlådan att nu skulle den här kraftledningen bort och då även "vår" stolpe. Då måste först mobilsändarna bort. I november kom stora maskiner och en massa folk som behövde vår uppfart för komma fram till stolpen.

Jättespännande tyckte Ronja, som var på besök. Hon spanade i fönstret och ville nog helst ut och leka med alla gubbar som var där.

Masterna monterades ner och alla stora lådor forslades bort.

Sedan tar det lite tid innan något mer händer, men plötsligt en dag så börjar det sprängas ledningar. Här finns en film om hur det såg ut då ledningen från Kärsön sprängdes och föll ner i vattnet.

Strax efter så sprängdes det även kraftledningsstolpar, det märkte vi inte mer av än ljudet från sprängningen, men alla delar behövde forslas bort och de skulle till uppläggningsplatsen på Kärsön.

Dessa fraktades med helikopter.

Helikoptersurret började kännas som vardagsmat till slut.

Men så en dag i januari var det dags för vår ledning och stolpe att försvinna.

För att spränga bort kraftledningen så måste det till sprängladdningar, så modiga killar klättrar en kväll upp i stolpen och adapterar lite sprängladdningar på ledningen.

Det är högt dit upp och hur de fick dit laddningarna precis ovanför stolpen förstår jag.

Men den som hasade ut på själva ledningen för att tejpa fast den här, måste ha varit lite modigare. Det var kväll ganska mörkt då de klättrade och satte dit dem, så vi såg inte så mycket av det arbetet.

Sedan är det dags för den stora smällen och jag överdriver inte när jag säger stora. Vi frågade om vi behövde flytta vår bil, inte nödvändigt egentligen sa de, men för säkerhets skull så kan det vara bra. Bra var det, för där bilen stått föll det sedan ner en stor gren.

Ett tips var också att vi behövde ju inte vara ute på tomten då de sprängde,  men ingen tänkte på en nyfikna fotograf och att vår balkong högst upp var en perfekt utsiktsplats. 

Efteråt förstår jag att det var ingen bra ide att stå ute på översta balkongen för att filma. Men lätt att vara efterklok.

Smällen var så kraftig att jag inte klarade av att stå stilla utan for baklänges med ringande öron och något snopen över att det var sådan kraft i smällen. Dessutom var det inte lätt att hålla kameran stilla för varningssignalen tutade mycket längre än vad som hörs på min nedklippta film.

Bitar av silvertejpen flög omkring efteråt, har plockat bort en del på tomten.

Sedan var det dag för helikoptern att komma och hjälpa till med uppstädning. Resterande kablar och prylar ska bort.

Det är inte bara städning kvar, för själva stolpen ska också bort.

Men det kommer i nästa inlägg.