Trump-erans början

Idag svors Donald Trump in som president. Jag befinner mig i Washington för ett par jobb, men faktiskt inte själva presidentinstallationen, utan morgondagens protestmarsch och några porträtt till intervjuer. Men att vara i huvudstaden för en sådan dag är förstås inte lönt att missa. Och det blev en mycket märklig dag. Jag hörde rapporter om ett antal arresteringar, men överlag var stämningen mycket avslagen. Det var som att inte ens Trumps väljare var särskilt exalterade, och som evenemang var det hela rätt tråkigt. Få musiker ville spela. Inte ens ett Springsteen-coverband tog jobbet, utan en mormonkör och ett band som ingen hört sedan -90-talet uppträdde. Jag var alltså ledig, och passade på att dokumentera vad som försiggick utanför själva området vid Kongressen.

Nationalgardet var inkallat. De var förvånade över hur väldigt tomt det var i DC. En väldig kontrast mot när Obama svors in 2008.

Försäljare av souvenirer som flaggor, knappar, tröjor och krimskrams var det gott om.

Det tar på krafterna. Småkyligt och lång väntan.

Kanske var de som protesterade fler än de som firade.

Den religiösa närvaron var av det mer aggressiva slaget. Flera var de som hävdade att undergången är nära. Och det kan man ju lätt känna lite till mans.

Olika känslor inför dagen...

...kräver skyltar med olika budskap.

och väntan.

Detta skrivs i en märklig airb'n'b, där säkert tio personer hyr olika soffor och sängar i ett hus norr om DC. Bland annat en finländare, ett gäng från Kentucky som ska delta i morgondagens protestmarsch och en Trumpväljare. Förvirringen är stor om vem som ska sova var.  

Nyårsbad

En av New Englandskustens traditioner är "Polar Bear Plunge" – att springa fem kilometer och sedan hoppa i havet på nyårsdagen. Inget för en badkruka så länge det inte finns bastu i närheten, även om det är ett sällsynt varmt år.

Tillbakablick

Det är intressant att titta tillbaka på bilder med några år på nacken. Inte sällan känns de som kanske är 3-4 år gamla som de bästa någonsin. Om det är sant eller inte vet jag inte säkert. Säkerligen har jag utvecklats professionellt sedan dess. Och jag vet med mig att jag känt samma sak inför några av mina ärligt talat usla alster från 19-årsåldern. Nu får jag för mig att jag var som mest frimodig kring 2012. Jag var fascinerad av min nya stad, New London, och för att ta in alla intryck fotograferade jag ständigt. Nu har jag blivit lite lat. Jag har alltid med mig kameran, men det är inte längre varje dag den kommer fram.

Några av bilderna jag tittat tillbaka på är av The Weird Beards, ett ösigt band, mycket musikaliskt intressant, och baserat på ukulele, kontrabas, trombon, slagverk, och lite annat beroende på omständigheterna. Bandet finns inte längre, och inte heller deras replokal som under en tid var en härlig samlingsplats för alla möjliga kreativa, ovanpå den legendariska punkklubben El'n'Gee.

Frisören

Ibland glömmer man bort att det kan vara lätt att plåta på gatorna. Man tror man inkräktar, men mest blir folk glada över uppmärksamhet. Och ibland blir man rentav inbjuden vid åsynen av en kamera. Jag var mitt inne i ett jobb i New York, då Alex fick syn på min kamera och bad mig ta ett porträtt, nyfriserad som han var utanför barberaren. Visst, sa jag, och så bad jag att få komma in i salongen och ta några fler bilder, som jag sedan skickat till dem.

Kulturens påverkan

Jag nämnde musiken som en stor passion. Då och då kan den ha rent avgörande betydelse, på ett rent praktiskt sätt. När jag försökte väcka intresse hos någon redaktör att skicka mig till en musikfestival i Texas, stiftade jag bekantskap med countrysångerskan Kathy Matteas två skivor med traditionella sånger från kolbygderna i West Virginia och Kentucky. Genom dem fick jag reda på det hårda liv de människor som varit en grundpelare i USA:s industrialisering levt. Jag var helt tagen.  När Mattea kom till New London för en fin konsert var jag där och gjorde en intervju.

Jag plöjde böcker på ämnet, kontaktade folk. Lärde mig att de senaste decennierna har man rentav jämnat de vackra bergen med marken med dieselolja och dynamit, för att komma åt kolet. Allt för att spara arbetskraft. Ändå är kolbolagen fortfarande den dominerande arbetsgivaren. Men numera går delstaterna back på industrin, när vägunderhåll, sjukdomar, återställning av mark och översvämningar när det inte går som det ska. 

Det absurda i situationen fängslade mig. Till sist sa min sambo (nu fru), att hon kunde vara utan bilen en vecka och att jag måste åka ner till West Virginia för att få det hela ur systemet. Jag for iväg med sikte på USA:s fattigaste county, McDowell, en gång ett välmående område med stor arbetskraftsinvandring, nöjesliv och mångkultur. Nu en spillra. Det var en lärorik tid, som jag får återkomma till.