Mattias Lundblad

Ur en utlandssvensk frilansfotografs synvinkel

Musiken

Från början var det musik som var mitt stora intresse. Jag hade i tonåren vissa tankar på att bli professionell orkestermusiker, men en bit in i gymnasiet fick jag tag på en nyckel till ett mörkrum och jag bytte bana. Musiken har sedan följt mig. Mitt första frilansjobb var ett porträtt av saxofonisten Kenny Garrett för min favorittidning Lira Musikmagasin. Det kändes som hela världen hängde på det där porträttet, och jag hade ont i magen flera dagar före och efter. Resultatet går kanske inte till fotohistorien, men det hamnade på omslaget, och det kändes plötsligt möjligt att fortsätta på allvar. 

Mycket var det konserter som intresserade mig, och jag tyckte jag gjorde det bra. Men vid en tidpunkt kändes det svårt att förnya sig. Det blev också som att jag gjorde det för att jag slapp interagera med folk, som man måste vid porträtt, och det passade lite för bra för min folkskygga sida för att vara riktigt utvecklande. En mentor påpekade vid en portfoliogenomgång att "jovisst, det här går att sälja till tidningar, men det saknar allt av din personlighet". Det var lite hårt att ta, men en mycket nyttig väckarklocka. Jag hade blivit bekväm och nöjde mig med skarpa bilder, gärna med någon sorts kompositionsfiness, men utan kontakt.

Sedan dess söker jag efter innerligheten i musikbilder, mer än något annat. Jag har hittat tillbaka till konserterna, men helst där det är riktigt svettigt och trångt, eller i pauserna bakom scen.

Brandon Seabrook, Boston 2014.

New Orleans 2016

 Gatufest, Kingston, Jamaica 2013

Jaqee, bakom Urkults scen, 2010.

Postat 2016-11-30 00:50 | Läst 2111 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Det lilla formatet

När Kim kom och besökte mig i Stockholm för fem år sedan, bodde jag i ett kollektiv. Där fanns ett miniatyrgalleri i form av en liten hylla i tamburen, där vi turades om att visa bilder. Jag ställde ut en samling kontaktkopior från 6x4,5-negativ, och Kim som är målande konstnär och jag kom fram till att vi delade förtjusningen i det lilla formatet. Vi bestämde oss för att göra en miniatyrutställning, och att göra det genast. 

Vi cyklade till mitt fotolabb, skrev ut våra bilder i 5x5 cm, monterade dem på kapa, och satte självhäftande skum på baksidan. Vi satte upp dem under Centralbron, köpte tilltugg och bjöd in till vernissage. Folk på cyklar och till fots hem från jobbet på Stockholms kanske gråaste sträcka, fick en utställning i miniatyr. Vi hade en regel: konsten kunde inte köpas, bara stjälas. Ett roligt socialt experiment, och något som ledde till många trevliga samtal. Utställningen fick namnet Tiny Art – Steal it! 

Vi blev också omskrivna i Vårt Kungsholmen.

Sedan jag kom till New London har mycket hänt. Kim och jag gifta, vi hyr en liten lokal som används som galleri. Vi försöker hålla samma gerillaattityd till konst, och Tiny Art är en årligen återkommande utställning, men med deltagare från hela stan. I december är det dags igen.

Postat 2016-11-29 01:26 | Läst 1259 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Inställningen

Det har pratats teknik, och huruvida den har något att göra med vad man tar för bilder. Jag menar, kanske inte så kontroversiellt, att det gör den. Jag ska däremot inte gå in på specifika detaljer vad gäller prylar. Inte heller inställningar, för dem kommer jag ändå sällan ihåg. Den mentala inställningen däremot, väcks nästan genast i minnet när jag ser gamla bilder. Valet av apparater är inte avgörande, men en del i hur vi interagerar med motiven. Tar det lång tid att fotografera, blir det en särskild kontakt vid porträtt. Själv trivs jag med mellanformatet som en god kompromiss. Jag är lat nog att vilja ha 10-12 rutor på en rulle, hellre än storformatets enda blad. En schaktsökare uppmuntrar till ett oavbrutet samtal och bibehållen kontakt med den man plåtar, och det finns ett ganska stort mått av värdighet och högtidlighet. Jag tror att det var en del i ett av mina mycket få porträtt av min kameraskygga farmor.

En liten kompaktkamera däremot, har helt andra kvaliteter. Ett minne jag bär med mig kommer från en reportageresa i Kenya och Sydafrika. Jag och kollegan Nanushka Yeaman kuskade runt en månad och skildrade populärmusiktrender, gjorde reportage om balettskolor, frivilligorganisationer, konstkollektiv, och allt möjligt. Det var enormt kul, en resa jag kommer bära med mig länge. Vi tog inga lediga dagar, och när man blir trött, blir man också lite slö. Jag märkte att mitt bildspråk och sätt att interagera med folk blev repetitivt och oengagerat. En av de sista dagarna, bestämde vi oss för att åka på en grillfest i Gugulethu utanför Kapstaden. Trött på att släpa med min stora axelväska, stoppade jag ner en kompaktkamera med en liten extra blixt i fickan, tog bussen till en housemusikdånande uteservering där kyckling serverades i hink. Vi dansade, snackade med folk, och knäppte. 

Visst hade jag kunnat göra båda dessa bilder med det vanliga. Det mesta sitter ändå i huvudet. Men ibland är det bra att byta spår. Om inte annat kan det bryta bildjournalist-identiteten för en liten stund.

Postat 2016-11-28 03:12 | Läst 2099 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Klimatflyktingar

Vägarna vid Mississippideltat är ofta översvämmade

USA är på väg att få sina första officiella klimatflyktingar. Stammen Biloxi-Chitimacha-Choctaw har bott på ön Isle de Jean-Charles utanför Louisianas kust, sedan de fördrevs från fastlandet på 1830-talet. 

Gas- och oljeledningar korsar vattnet vid Louisianas kust.

Nu håller ön, med sitt sällsynt olyckliga läge i Mississippideltat, på att försvinna. Sedan 50-talet har 98 procent försvunnit, och oljeindustrin är att skylla på två sätt. Havsnivåernas stigning till följd av klimatförändringarna är särskilt snabb här. Dessutom har man grävt kanaler för att få ut oljeriggarna, och därmed orsakat kraftig erosion.

Wenceslaus Billiot har bott hela sitt liv på ön.

Wenceslaus Billiot har bott hela sitt 89-åriga liv på ön. När han var ung såg man bara träd. Nu har han havsutsikt från två håll, och huset står på elva fot höga pålar.

Runtom i kustområdet försöker man bygga vallar för att hålla vattenmassorna utanför, men om vattnet forcerar dem, blir situationen värre än utan dem.

Vallbygge

Houma

Många har valt att flytta till närliggande Houma på fastlandet. Men också den staden är mycket hotad, när vattenmassorna tränger sig på. Nyligen har stammen kommit till en överenskommelse med staten om att få en flytt finansierad. Exakt var den nya platsen kommer bli, återstår ännu att se.

Journalisten Anders Pihl och jag besökte området i våras, och gjorde ett reportage för Tidningen Vi.

Postat 2016-11-25 20:18 | Läst 1626 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Efter valet

Andra presidentkandidatdebatten

Vid vallokalen

Captain Dave

USA:s presidentval var en evighetslång cirkus. Debatterna hölls på en nivå som aldrig tidigare setts. Sakfrågorna överskuggades av angrepp på personlig karaktär. Det tycktes helt självklart att den mycket erfarna Hillary Clinton skulle vinna med stor marginal, och att allt skulle bli ungefär som vanligt: ett alltför långsamt, men dock arbete med klimatfrågor, ett erkännande av minoriteters utsatthet och av de ekonomiska klyftor som sliter isär landet. Så blev det alltså inte. Jag, som sällan arbetar med nyhetsjournalistik utan med långsammare historier, var ledig på valkvällen. Jag och min fru kollade valvaka en stund på stampuben, och åkte sedan hem. Beskedet att Trump valts till nästa president är ett sådant ögonblick där man minns exakt var man var och hur man kände. På morgonen mötte jag många som grät, rädda för vad som nu ska hända med våra kära, och hur det ska gå med världen.

Bernie Sanders i Boston

Bernierally i Boston

Det senaste året har mycket förändrats. Bernie Sanders såg ut att ha en god chans till presidentposten, med sitt program som mycket liknade den skandinaviska socialdemokratins grundidéer. Jag och min kollega Hanna Sistek följde den gräsrotsrörelse som omgav hans kandidatur för ett antal tidningar i Sverige, Norge och Finland. Det var en spännande tid. Nu får vi se vad som händer. Miljörörelsen och de som kämpar för mänskliga rättigheter mobiliserar. Det blir något att följa.

Postat 2016-11-24 15:36 | Läst 2762 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
1 2 Nästa