Dags att minimera

Igår skrev jag om att resa som frilansfotograf, och en aspekt är det här med att packa. Jag reser inte direkt minimalistiskt, utan med en rullväska som håller måttet som handbagage, så länge ingen får för sig att väga den. Jag har inte riktigt hittat/haft råd med en universalkamera som klarar allt jag behöver, så istället blir det helt gäng kameror som ska svara mot olika behov. 

Två Nikon D810 med den enorma 24-70/2,8E och den rimligare 70-200/4 till de reportage där allt är ganska uppstyrt. En gammal PC-28 för arkitektur. En 105/2,5 som porträttobjektiv. 

En Fujifilm X100F. Framförallt för blixtsynkroniseringen som går att köra på 1/1000 med Godox-sändaren. 

En Sony A6500 med 16-70/4 att ha i mittkonsolen på bilen när man snabbt behöver knäppa en bild, eller om man går en vända på stan och inte riktigt vet vad man stöter på. En 12mm också, i de mycket få fall jag behöver supervidvinkel.

Det här är givetvis orimligt spretigt och tungt, och dessutom rätt uselt för video i de sällsynta fall det är ett behov. Ett ganska typiskt uppdrag, förutom resorna med flyg, brukar innebära att ta cykeln på pendeltåget till New York. Jag älskar att jobba med Nikonkamerorna och hur snabbjobbade de är. Men jag ogillar starkt att transportera dem, och att cykla med två hus i axelväska är outhärdligt.

Så nu grubblar jag på hur allt kan krympas ner. Jag märkte under senaste resan att väldigt många bilder togs med A6500 som jag börjar trivas ganska bra med. Jag lutar därför åt att dra mig helt åt Sony-hållet och byta allt Nikon och Fujifilm mot en A7 IV; 28/2; 24-70; 70-200, och behålla APS-kameran som i första hand telekamera. Livet borde bli enklare, axlarna mindre trötta och kunderna minst lika glada. En tystare slutare borde glädja de teaterkompanier och bröllopspar jag jobbar för. Nikkor-klassikerna borde fungera minst lika bra de gånger de är aktuella. 

Får se hur det går. Det vore ett stort steg.

Frilansresor

Reportageresor är en sida av frilanslivet som är intressant. Jag har haft förmånen under mina tolv år i USA att se en hel del av landet, inte minst delar jag aldrig hade tänkt på att resa till annars. Det kan vara att en delstat är viktig i ett val, att en viss politisk fråga tar sig uttryck där, eller så är det kulturrelaterade jobb. Ofta en kombination av ämnen, för som frilans är det ovanligt att man blir skickad på en kostsam resa för ett enda jobb. Det händer dock att en anställd vid en tidning skickas på ett jobb, och att de hyr in mig.  Snarare handlar det om minst tre jobb, och jag tror rekordet hittills är sju. Jag har turen att ha en mycket bra kollega till de intensiva resorna. Vi tänker lika, och har lika höga krav på oss själva. Mycket lite av att vara fotograf handlar om att fotografera. Mest handlar det om logistik och att sälja in idéer. Det är inte sällan det tar ett par månader från idé till att man faktiskt kommer iväg. Det kan handla om att en uppdragsgivare vill ha ett jobb från en viss plats. För att få en resa ekonomiskt hållbar måste man ta på sig tänkarhatten och lista ut vilka jobb man kan göra på rimligt avstånd därifrån, och så sälja in dem. Att bygga upp ett stort nät av uppdragsgivare tar tid, men så småningom rullar det på, och är man två drar man nytta av varandras nätverk. När man nått en acceptabel ekonomisk nivå kan man börja boka. Ofta blir det flyg, och på plats en hyrbil. Boendet varierar. Kan man hålla sig i en enda stad brukar AirBnB vara att föredra, så man har kök och kan laga egen mat åtminstone ett eller två mål om dagen, för att käka ute hela tiden blir dyrt. Dessutom kan man ha eget rum. Innebär resan att man förflyttar sig hela tiden, så blir det gärna någon av motellkedjorna. Ofta ganska sjavigt och delat rum, men stora sängar och för det mesta rena rum. Jag önskar att jag hade dokumenterat alla kusligt snarlika rum jag bott i på alla Super 8, Motel 6 och RedRoof Inn. Det måste vara hundratals nu.

Hursomhelst, i början av juni bar det av till Arizona, en delstat jag återkommit till några gånger. Fem bokade jobb, och två möjliga ytterligare. Jobbilderna får jag hålla lite på, men jag fotograferade förstås för mitt nöjes skulle också. Vi flög in i Phoenix, och på hemvägen körde vi till Las Vegas, varifrån vi flög hem, via Grand Canyon och Route 66. Nu väntar en skön tid då jag ska gå igenom och sätta samman materialet.

Plötslig farfar

När jag var yngre var jag rätt inställd på att inte ha egna barn. Däremot var jag gärna en närvarande vuxen i andra barns liv. Jag brukade säga att jag hellre skulle vara farfar än pappa. När jag träffade min fru var hennes son Ben redan tonåring, och vi fick snabbt en fin och nära relation, så jag drog en vinstlott. Han har däremot alltid velat vara pappa, och i dagarna är det ett år sedan det skedde, och en mer älskad liten kille är svårt att föreställa sig. Vi har sådan tur att de bor runt hörnet från våra arbetsplatser och får träffas nästan varje dag och har fått en stor familj på köpet. Det är ännu bättre att vara farfar än man hade kunnat föreställa sig. Och i helgen blir det ettårskalas.

Kollektiv

Kollektivboende är på samtalsagendan, efter Händelser vid vatten och Po Tidholms artikel (som jag tyvärr inte läst). Jag bodde också i kollektiv under en tid, men mycket senare, 2007-2011, och inne i stan. Värdshuset Vita Hästen i Bromma. Kollektivet grundades 1970 och var förlaga för Lukas Moodyssons film Tillsammans.

Min tid var bra mycket mindre politisk än 70-talet, men det är klart att en viss kultur omgav platsen. Det var ändå en ganska tydlig vänstermiljö, med stort miljöengagemang. Jag valde att söka mig dit mycket av praktiska och sociala skäl. Jag var ganska nyinflyttad i Stockholm, visserligen med flera goda vänner, men det var på den tiden lockande att alltid ha folk omkring mig. Det handlade också om resurshushållning, dels på ett miljöplan, dels för privatekonomin. Att dela på tvättmaskiner, kylskåp, verktyg och annat kändes smartare än att alla skulle ha en uppsättning var. 

Jag minns de här åren som en fin och huvudsakligen oproblematisk tid. För det mesta höll folk sams och vi respekterade varandra. Jag tror det var en bra miljö för de barn som bodde där, och deras föräldrar som enkelt kunde få hjälp när barnen inte ville sova eller inte hann hem från jobbet till hämtning på förskola. Det fanns folk att prata och spela musik med på kvällarna. Det största problemet för mig var att jag jobbade väldigt mycket och inte hade så mycket tid för att sköta underhåll som hade behövts. Jag var inte heller speciellt händig på den tiden. Det hade jag alltid lite dåligt samvete för. Något som var lite ansträngande var de förväntningar utifrån som fanns på hur det skulle vara, och hur man ofta placerades i ett fack. När man träffade folk för första gången handlade samtalen ofta om att "så skulle jag aldrig kunna bo". Eller från vilt främmande människa:

– Så ni odlar cannabis?

– Eh, nej?

– Jo, men kom igen, det är klart att ni gör, du kan säga till mig.

En gång kom en reporter från Expressen för ett reportage. Hon fick kämpa för att få något intressant att skriva om.

– Hur är det med romantiken, det måste bli komplicerat?

– Inte särskilt. Det är inte mycket sånt.

– Är det ingen som är tillsammans?

– S och J var det förut, men det tog slut.

– Och hur är det nu då?

– Jo, det går bra.

Jag hade alltid lite svårt att förstå varför det sågs som avvikande. För mig övervägde fördelarna nackdelarna, även om jag numera vill ha en lite mer privat tillvaro. Nu har stället funnits i över femtio år. Jag har inte varit där sedan 2016, men då hade det verkligen blivit fint, renoverat och förbättrat på alla möjliga sätt. Det var kul att se. 

Till snabbhetens lov

Det skrivs ganska ofta om besvärliga fotografiska processer som något i sig eftersträvansvärt. Att långsamhet gör att man blir mer eftertänksam. Jag brukade skriva under på det. Det som stärkte tesen var hur många lyckade bilder jag fick ut på en 120-rulle i 6x7-format. Oftast kändes hälften som något jag var stolt över. I småbild var jag slarvigare, tyckte jag, nästan som om det stod i proportion till kilogram, krångel och kostnad. Jag såg det här med att samla på sig rullar, framkalla för hand, göra kontaktkartor, arbetskopior och finkopior som den rätta processen. Men nu tror jag inte det passar mig längre. Jag känner nästan lite olust vid tanken på alla krångliga steg. Och när jag tänker på hur mycket tid som gick åt. Om den har gått åt i onödan ska jag kanske låta vara osagt. Något vettigt har säkert kommit ur det, och jag ser verkligen stora konstnärliga möjligheter med de analoga processerna. Men just långsamheten har jag svårt med. Livet är kort som det är, och tiden i mörkrummet hade kunnat användas till att fotografera. När jag studerade foto på folkhögskola var vi den sista klassen som gjorde allt för hand. Visst fanns det ett värde i den handgripliga förståelsen för processen, men jag kan inte förneka att följande årskullar blev bättre fotografer snabbare.

Nyss var jag hemåt Sverige via England en sväng, och då jag bestämt mig för att bara resa med handbagage, fick det bli minimal utrustning – Fuji X100F och en iPad Pro. Det var faktiskt alldeles fantastiskt trevligt. Inga objektivbyten, inga knepiga kameror. Några bildmöjligheter där det hade varit bra med ett teleobjektiv gick förlorade, men kompenserades väl av större närvaro. Enkel redigering i Lightroom, och direkt delning med dem jag fotograferat. En mycket skön enkelhet som ger mersmak.