Lite mer om Prophoto och stora färgrymder

När man följer bloggar och foruminlägg inte minst här på FS förstår man långsamt men säkert att det här med färg är intressant, engagerande och väldigt ofta fyllt med antaganden, missuppfattningar och allmänt tycka till. Inte sällan lutar man sina tankar och resonemang mot mätbara faktorer som i och för sig är sanna men alltsomoftast svåra att faktiskt översätta till den individuella upplevelsen av färgmättnad, kontrast med mera. Har vi ett problem?
   Ett sätt att lösa den här knuten skulle kunna vara att tänka färg, kontrast och liknande med hjälp av andra vägar, alltså lämna RGB som rättesnöre för den individuella färgupplevelsen. RGB, additiv färgrymd må vara rätt och korrekt för färgbeskrivningen men handen på hjärtat inte helt adekvat för hur ögat och den individuella färgupplevelsen faktiskt förhåller sig.
   Ett sätt att runda det är att utnyttja NCS-systemet för att förstå färgupplevelsen. Observera att NCS (Natural colour system) inte är en färgmodell för att beskriva additiva färgrymder men den beskriver rätt bra en metod att förstå färg. Sen är det som alltid upp till individen att utnyttja sitt intellekt för att förstå. Om man så säger.
   NCS beskriver och förklarar färger utifrån hur färger upplevs och utifrån samlade erfarenheter från fler och fler personer och mätningar blir beskrivningen mer och mer exakt dock aldrig slutgiltig. NCS används i huvudsak inom färgindustrin och är ett välbekant instrument bland inredningsarkitekter, målare med flera. Ett sätt att kommunicera färg helt enkelt.
  I NCS ligger förutom färgupplevelsen som kan vara gemensam hos individer en förståelse för att färgupplevelsen skiftar beroende på mätsituationen. Om du ser två olika färgprover bredvid varandra kan du sannolikt se skillnaden mellan dem (en hyfsat skärpt försöksperson kan sannolikt uppfatta upp mot en miljon olika färgnyanser) oavsett hur nära de ligger. Om man placerar färgproverna i olika rum blir det genast lite svårare, eller visar upp proverna med förskjutning i tid. Från uppåt en miljon nyanser krymper omfånget avsevärt.
   Men kom ihåg, NCS-systemet kan inte översättas till additiv färgrymd eller färgblandning. Min poäng är att din färguppfattning är och bör vara din individuella, gärna understött av yttre faktorer som betraktningsmiljö ( vilket är väsentligt viktigare än huruvida du kalibrerat din skärm på exakthetens rand) likväl hur du kalibrerat din förståelse för hur färg förstås och upplevs, inte minst av dig själv.
Hårda ord. Jo, kanske men det är också en väg mot bättre bild.

Prophoto, säsongens repetition och lite grann om klimat och väder.

Få saker flirtar så tydligt som pioner i blom med jättestora färgrymder som till exempel Prophoto, störst av dem alla. Och varje sommar i pionblomningstid blir det en liten repetition i det här med perceptuell återgivning och relativ kolometrisk. Som man naturligtvis kan fundera på viktigheten av.
   Det digitala fotograferandet har två noder att nå upp till. Maximal skärpa, maximal färgrymd. Resten, sånt som intressant, viktig, relativt mjuk återgivning, och då är vi inte ens inne på sånt som svartvitt, eller gråskalebild borde man kanske säga, tillför bilden. Det är i den svängen ett ”digitalt” tänk möjligen kan utvecklas med lite gammal hederlig analog bildkänsla. Skulle man kunna uttrycka det.
  Skärpa handlar i grund och botten om kontrast och olika möjligheter att skapa kontrast, därom är de flesta överens. Det stora färgomfånget tycks kanske mer vara en fråga om utrustningens tekniska kompetens. Men går det att koppla ihop det, och går det att möjligen sammanföra ett analogt tänk med det digitala? Något att ständigt  undersöka.

En titt på de olika färgrymderna. Här ser man med önskvärd tydlighet att det är just i pioner och liknande motiv färgrymden Prophoto faktiskt rymmer pionens barocka svulstighet i färg. Men svulstigheten för själva pionen alltså, har sitt pris. Det är dyrt och det roliga är över på en dag eller två och blomprakten övergår till mer av ett memento mori. Förgängelsen, allt kött blir hö. Och allt det där.

Efter en dryg månads torka, torrt och blåsigt kommer till slut allt regn på en gång. Efterlängtat, välbehövligt. Vi gläds med våra regntunnor. Även om den nederbörd som kommer inom ett dygn borde fallit lite mer utspritt under månaden. Blött blir det i allafall. Och sen lite siffror. I Uppsala, som ståtar med rikets längsta meterologiska mätserie, rapporterar 2,1 mm regn under juni månad (och det i elfte timmen) vilket är nytt rekord sen 1775 (tack Anders Celsius för det). Två millimeter är inte mycket (två liter på 10 kvm) och gränsen till svårslagenhet, noll millimeter ligger farligt nära, sen går det uppenbart inte att slå fler rekord i juni månad, åtminstone inte i den här grenen. Här ute i skärgården är det ännu lite njuggare, torrare, blåsigare, soligare (Svenska Högarna, 20 sjömil österut leder solligan och vi ligger inte så många minuter efter.) Man kan ändå förundras över hur naturen hanterar det. Många blommor väljer att slå frukt, går i frö betydligt tidigare, det är bråttom så länge det finns en tillstymmelse till fukt och man får klara av jobbet snarare än snart. (Här blommade för övrigt midsommarblomster, Geranium Sylvaticum redan de sista dagarna i maj.)