The Roots of Photography is Snaps!
Back to the roots!
Straight 7423 // Om demens och liknande sjukdomar!
Inte så mycket om fotografi idag i bloggen, utan mer om mina privata tankar om demens, som tex. drabbade min mamma! Och jag har litet svårt att tro att demens ökar i samhället pga. att vi blivit äldre, när naturfolk, som tex Hadzafolket och även andra sk. naturfolk inte har eller får demens, även när dom blir äldre! Så tror jag vår moderna livsmiljö är inblandat i det här!
Numera kan man via blodprov se om det börjar ansamlas "skräp" i hjärnan, som kan öka riskens för demens många år senare! Då borde det vara läge att även kontrollera det lymfatiska systemet, "tvättmaskinen i hjärnan", för att se så den fungerar bra och kan tvätta bort skräpet innan problem uppstår!
Men idag kan vi inte mäta det glymfatiska systemets funktion lika enkelt som vi kan mäta hjärnans “skräp” i hjärnblodet!
Och det är det stora problemet i demensforskningen idag! För det finns inget blodprov som direkt säger: “Din hjärnas tvättsystem fungerar bra/dåligt”!
Varför är detta viktigt då? Jo för att allt mer forskning pekar på att: nedsatt glymfatisk funktion, pga. av dålig djupsömn, högt blodtryck, stillasittande, störd dygnsrytm, mm. kan vara grundorsakerna till att skräpet tidigt börjar ansamlas i hjärnan!
* Så det som i stort sett skiljer oss från de sk. "Naturfolken" det är vår dåliga sömn! Som vi ofta vänjer oss vid! Då det är så vanligt förkommande i vår "utvecklade värld", och som sannolikt stör det naturliga urtvättandet av skräpet i hjärnan!
Det är alltså inte bara produktionen av skräp som är problemet, utan även bristen på bra bortstädning av det här skräpet, som kan skapa problem senare!
Så blodproven är ett stort steg framåt, men mäter sannolikt bara halva sanningen!
Det glymfatiska systemet är troligen lika viktigt, kanske viktigare, men vi saknar ännu enkla kliniska tester för att se att det fungerar bra!
Som sagt, inte så mycket om fotografi i dag, men kanske ändå intressant läsning för någon, några?
/Bengan


Vi vill vara kvar i klarheten som i ett rum där allt har sin plats, hellre ett skört knä än ett förlorat namn, hellre värk i lederna än att tappa tråden i våra egna berättelser.
Rädslan för demens är som en skugga som rör sig över familjebilderna, den suddar kanter, viskar att det kanske en dag blir svårt att känna igen sig själv i spegeln. Därför håller vi fast vid vardagens små ritualer, kaffekoppen, en välkänd melodi, ett skämt som alltid får oss att le, som om varje handling vore en nål som syr ihop det som hotas att gå itu.
Men rädslan bär också en ömhet. Den får oss att värdera de klara stunderna högre, att tala långsamt och lyssna längre, att anteckna historier som annars skulle ha försvunnit i bråkdelen mellan två andetag. Vi lär oss att närvaro är en gåva, inte en självklarhet och att det ibland är viktigare att hålla handen än att vinna en diskussion.
I den tystnaden växer en annan sorts mod, att erkänna sårbarheten utan att låta den definiera hela livet. Att skratta åt ett glömt ord, att låta någon annan fylla i en berättelse, att låta minnen delas och bäras tillsammans. Det är i de små gemensamma ögonblicken som identiteten bevaras, inte alltid i perfekta detaljer, men i tonen, i värmen, i de återkommande gesterna som säger, du är här, du betyder något.
Kanske är rädslan för demens också en påminnelse om vad vi håller kärt. Den visar oss att minnen inte bara är lager av fakta utan vävda band mellan människor och när vi vårdar de banden, genom samtal, genom närvaro, genom att berätta om och om igen, så planterar vi små stolpar längs vägen som hjälper oss att hitta hem, även om vägen ibland blir dimmig.
I slutändan handlar det om att göra plats för både rädsla och kärlek.
Att erkänna att vi vill vara med så länge som möjligt och samtidigt att vi kan skapa mening i varje dag vi får.
Bilden är jättefin, är det din mor?
Stefan
Fint skrivet Stefan!
Och det är min mamma! :)
/B
Att naturfolken "klarar sig bättre" kan man nog vrida och vända på. På platser där folkbokföringen är dålig eller obefintlig kan nog åldern felbedömas. Att "många blir gamla och förblir friska" kan behöva tas med en nypa salt. Men visst, att röra på sig i vardagen är säkert bra!
Jag tror att det ibland också finns en genetisk komponent då det gäller demens. Min fru fick exakt samma symptom som sin far, så exakt att det var direkt ruggigt.
Är livet värt att leva för den som fått demens? Min fru ville inte ta livet av sig.
Ett bra boende och att träffa anhöriga ofta gör som det heter skillnad. Min frus har fungerat väldigt olika från period till period. I början halvdant med trist mat, måttlig städning och fyra år utan dusch. Min fru sa nej och personalen gav upp. Pandemin medförde de facto total inlåsning, inga promenader alls. Min fru som i grunden har exceptionellt bra fysik orkade bara gå 20 meter då vi efter nåt år fick träffas på gården. Men tränade upp sig igen!
Då Forenede Care tog över boendet blev det ohållbara nerdragningar. Några av oss anhöriga lyckades få stoppa hotande misären genom direktkontakt högt upp i företagshierarkin och fick kommunen att tvinga företaget att följa sitt avtal. Men det vart ändå inte bra. Sen kom en ny bra chef som fick ordning på alltihopa. Snäll mot dom snälla, hård mot dom hårda. Bara dom som passar för jobbet får jobba där.
Nu har hon avancerat vidare. Hon tror att kommunen drog en suck av lättnad att slippa henne. Jag hoppas att det hon byggt upp får finnas kvar.