Tack för alla informativa svar, denna tråd fick verkligen liv fort
.
Det här är ett mycket populärt ämne som har diskuterats ofta och flitigt och nog kommer att fprtsätta diskuteras ofta och flitigt länge än ...
Men inte utan orsak - det är en intressant diskussion.
En sak jag funderat lite på dock är att många som fotar aps-c ofta pratar om att de ska sälja hela sin aps-c utrustning för att uppgradera till FF. Det är förståeligt då större sensor ger högre kvalitet, men om jag skulle sälja alla mina crop objektiv och ersätta dom med FF kompatibla gluggar så skulle det kosta så pass mycket att jag kan köpa en mellanformats kamera + ett objektiv för ungefär samma pengar (Pentax 645Z+ 55mm). Där kan vi iaf snacka skillnad på prestanda/pris. Jag personligen är nybörjare och är mycket nöjd med mitt nya aps-c system och sneglar inte på FF idag. Men i framtiden kanske man lyxar till det med en 645:a. Inte för att jag kommer "behöva" en, men mest för att det är skoj.
Det finns några skäl att MF inte blir en så stor del i sådana här diskussioner.
Jag skulle säga att det största skälet handlar om att både aps-c och småbild (de två format vi i första hand diskuterar här) hamnar i någon slags "good enough"-nivå. Och då menar jag inte bara att den tekniska kvaliteten blir tillräckligt bra utan också att priset blir 'bra nog' (inte för dyrt), att vikt och hantering blir 'bra nog' (inte för stort och klumpigt eller för tungt). Saken är ju att ju större sensorformat, ju större kameror och objektiv får du (för att uppnå samma resultat sett till bildvinkel osv). Tänk på att marknaden fram till ungefär nu dominerats av spegelreflexkonstruktioner och att den större spegeln du får med större sensoryta skapar sina egna problem: En större spegel tar mer tid att flytta, skapar mer skakningar och kräver ett större registreringsavstånd (avstånd mellan film-/sensorplan och objektivfattning).
Kort sagt du får en nivå där du å ena sidan har tillräckligt stor infångningsyta (film, sensor) för att få en teknisk bildkvalitet som täcker de flesta behov och å andra sidan inte så stor yta att det skapar andra problem (för stort kamerahus, för stora objektiv, för stor spegel).
Lägg till detta att priset för att tillverka en sensor stiger exponentiellt med priset. Redan en småbildssensor är så stor att den av praktiska skäl kan sägas tillverkas i två halvor som sedan fogas ihop. Att göra ännu större sensorer skapar allt större tekniska problem vilket gör att kostnaden ökar mycket kraftigt och inte i proportion till ökningen av bildkvalitet.
Det jag nämnt hittills är så att säga grundförklaringen till att mellanformat idag för en ganska marginell tillvaro jämfört med småbild och aps-c. På filmtiden var det delvis annorlunda, i synnerhet längre tillbaka när filmerna inte hade utvecklats så mycket och innan spegelreflexkamerorna började dominera så hade större filmformat en större andel än de fick senare. Dels för att man innan spegelreflexerna inte behövde brottas med problemen som stora speglar skapade, dels för att filmerna presterade sämre och man helt enkelt var tvungen att ha stor yta för att fånga upp tillräckligt av ljuset. I fotografins barndom då filmtekniken inte nått så långt dominerade ju storformatet.
Nu i digitaleran kan småbild och rent av aps-c ofta ge hela eller i alla fall en mycket stor del av den tekniska kvalitet vi på filmtiden behövde mellanformat till. Man brukar säga att den digitalkamera som innebar slutet för filmens dominans inom yrkesfotografin var Canon Eos 1Ds Mark II (kom 2004). Det är en kamera som med dagens mått har rätt beskedliga prestanda, men som gav tydligt bättre teknisk kvalitet än småbildsfilm och till och med utmanade mellanformatsfilm. Sedan den kameran dök upp har mellanformatet varit på defensiven.
Ett annat fenomen som är typiskt för digitaleran men som vi bara nämnt i förbigående hittills är att tillverkningskostnaden ökar så enormt kraftigt med ytan på komponenten. Dessutom blir, på vissa sätt, prestanda bättre ju mindre man kan göra en komponent - kortare interna avstånd gör att saker kan drivas snabbare utan att det skapar mer värme. Som en väldigt grov tumregel blir alltså sensorer inte bara enormt mycket dyrare att bygga ju större de är, det blir dessutom tekniskt allt svårare att bibehålla prestanda per ytenhet. Man kan - fortfarande som en mycket grov generalisering - säga att ju mindre en sensor är, ju mer avancerad teknik kan vi bygga den med (utan att få ett för högt styckepris och utan att få för mycket tekniska problem). Och faktum är att sensorerna i bättre mobilkameror, per kvadratmillimeter, på flera sätt presterar bättre än sensorerna vi har i våra aps-c och småbildskameror.
En mycket kort sammanfattning är att aps-c och småbild råkar vara en väldigt bra kompromiss mellan tillräckligt stor insamlingsyta som ändå inte är så stor att det skapar problem eller blir för dyrt. Mellanformat blir för de flesta fotografiska behov helt enkelt lite för stort, klumpigt och dyrt för att motivera de extra prestanda det ger.
