Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

APS-C eller FF, hur stor är skillnaden?

Produkter
(logga in för att koppla)
Tror det där en sådan vandringssägen som finns i hur många versioner som helst.
Den är hur som helst bra.
Frågan är väl om det finns någon sanning i den överhuvudtaget.
 
Off
(Därför att kameran spelade roll för Ansel Adams fotografi, och skall man skriva en hel bok med en penna så spelar faktiskt pennan också lite roll.)

On topic: Visst spelar FF eller APS-C roll. Jag kommer alltid att ha FF. Och alltid välja FF om det är drägligt. Grejen är ju bara den att med APS-C kameran, en vidvinkelzoom, en normalzoom, en telezoom, extra batteri, allt i en liten behändig slingväska - allt väger bara ca 2,5 kg. Så jag kommer alltid ha APS-C också.

Ett bra tips är att se vad fotografer faktiskt använder, hur många proffisionella inredningsbilder, modebilder osv är tagna med APS med ett tredjepartstillverkat objektiv. Tror inte ett dugg på att tex Adams nöjde sig med något mindre, han ville säkert ha det bästa som fanns att tillgå.

Sedan är kameran som vilket verktyg som helst, utan hjärna spelar det ingen roll vilket.
 
Ett bra tips är att se vad fotografer faktiskt använder, hur många proffisionella inredningsbilder, modebilder osv är tagna med APS med ett tredjepartstillverkat objektiv. Tror inte ett dugg på att tex Adams nöjde sig med något mindre, han ville säkert ha det bästa som fanns att tillgå.

Sedan är kameran som vilket verktyg som helst, utan hjärna spelar det ingen roll vilket.

Adams använde mycket Hasselblad de sista 20 åren.
Desutom 5x5" och 8x10" storformat. De senare gick ju att tilta så att han kunde få ett stort skärpedjup.
Han lär en gång ha sagt att det som gör bilden är de 12" som är bakom kameran.
 
Det går att få samma upplösning i APS-C och FF att man inte satt in 36-42 mp i APS-C är en annan fråga för det går att göra. Om vi håller oss till formaten enbart så GÅR det att få en synlig skillnad i brus (ca 1EV) och skärpedjup (ca 1EV) om ett objektiv med samma bländartal används på båda med samma storlek på huvudmotivet i relation till bildens höjd och bredd. Om man däremot måste köpa ett objektiv till sin FF kamera som är 1EV ljussvagare går denna vinst förlorad. Formatsjämförelsen gäller bara vid en jämförelse där allt annat än sensorn hålls konstant.

Ett praktiskt exempel: APS-C med 50-140/150 och bl 2,8 har vad gäller brus och skärpedjup ingen inneboende nackdel mot FF med 70-200 och bl 4. Skall man tjäna något på FF i sig gäller det att valet står mellan FF och APS-C med objektiv med samma ljusdtyrka.

Teoretiskt rätt, men inte verklighets baserat rätt, man kan ju gladligen köra F/4 objektiv på en FF-kamera, man tröttnar på tyngden, tycker f/2,8 blir för dyrt och tungt, men möjligheten med FF-kameran fins ju att vid behov skruva på ett ljusstarkt objektiv, APS-C objektiv fins väl inte många med f/1,0 så det kan fort spricka med själv jämförelsen.

Frågan är väldigt komplex om ser till vardagens verklighet, det tunga f/2,8 som ger bäst bildkvalitet vid f/5,6-f/8,0 hur gör man, inte kör man väl på största bländare hela tiden, oavsett vilken sensor storlek som kameran har, det är ju ett ständig trixande mellan tid och bländare och iso beroende på väder och motiv.
 
Jag själv är ff kille sedan 1ds canon kom o det var helt otänkbart att köra något annat än ff eftersom jag kom från analogt mellanformat o jämförde man då med analogt småbild så såg man skillnad en tydlig skillnad på analogt på A4 bilder i tryck.

Kör fortfarande ff med Nikon D800 men har även inköpt fuji xt-1 som jag använder en hel del på utlandsjobb o ingen kund har någonsin sett någon skillnad på bilderna om dom kommit från ff eller fuji. Jag själv var tveksam till asp-c alltid varit så det tog lång tid för mig att bestämma mig för att köpa fuji men när jag väl gjort det så tog jag helt enkelt samma bild med D800 som med fuji satte på likvärdig optik p printade sedan ut bilderna i A4 o A3.
Om man la näsan i printen på A4 kunde man möjligen se liten skillnad på skärpan o då pratar jag om att verkligen syna o leta o då jämför man 36 milj mot 16 milj upplösning o när fuji släpper sin 24 milj senor så är det säkert dött lopp även där i dom flesta fall. På A3 tycker jag att det var lite enklare att se skillnad men ni som var på fotomässan såg ni dom större printarna i fuji monter? inget större fel på dom :)

Sedan tog jag ett gäng bilder frågade fotograf kollegor om dom kunde avgöra om dom var tagna med fuji eller D800 ingen kunde pricka ut vad som var vad utav dom 10 bilderna.

Det är ungefär lika svårt att se skillnad på en A4 bild i en tidning om den är tagen med D800 eller en hasselblad men oavsett så är hasselblad något bättre men är då ff dslr obrukbar?

samma fråga kan man säga om tex asp-c mot ff.
Men hade ni ställt denna fråga till mig innan jag köpte min fuji hade jag självklart sagt att ff är bäst/överlägset innan JAG TESTAT O JÄMFÖRT.
Om fuji inte leverade så tror jag knappast inte serkan skulle använda den tillsammans med sina digitala mellanformatare.


Steg 2 i frågan är väl hur långt ner i kameraväg kan vi gå, Fuji har sin ovanliga men lyckade färgfilter lösning som enligt tester är ett steg bättre än till och med Nikon, Fujibild vid iso 6400 ( deras max iso )- är lika bra som Nikons vid iso 3200. Kan en begagnad Canon 1000D för en spottstyver vid åtminstone A4 klara av det också, 4/3 ägare ser liten skillnad mot APS-C, kan vi går ner till 1 tums sensorns hur långt ligger den från 4/3 osv.
 
Lite halft OT kanske, men...

Om man använder ett FX optik med en viss ljusstyrka på ett DX-hus. Förlorar man då en del ljus jämfört om man hade använt ett DX-objektiv med samma ljusstyrka?
Jag tänker att FX-optiken projicerar en del av ljuset utanför sensorn, medan DX-optiken koncetrerar det inkommande ljuset bättre till sensorns storlek. Eller tänker jag fel?
 
Om man använder ett FX optik med en viss ljusstyrka på ett DX-hus. Förlorar man då en del ljus jämfört om man hade använt ett DX-objektiv med samma ljusstyrka?
Jag tänker att FX-optiken projicerar en del av ljuset utanför sensorn, medan DX-optiken koncetrerar det inkommande ljuset bättre till sensorns storlek. Eller tänker jag fel?

Vad som händer är att DX Sensorn har 1/2,25 av arean av FF så den ljusinsamlande ytan minskas med denna andel vilket är cirka 1EV vilket leder till att brusnivåerna motsvarar FF vid 1EV lägre. DX signalen måste förstärkas 1EV mer alltså eftersom arean är mindre med ca hälften.
 
Steg 2 i frågan är väl hur långt ner i kameraväg kan vi gå, Fuji har sin ovanliga men lyckade färgfilter lösning som enligt tester är ett steg bättre än till och med Nikon, Fujibild vid iso 6400 ( deras max iso )- är lika bra som Nikons vid iso 3200. Kan en begagnad Canon 1000D för en spottstyver vid åtminstone A4 klara av det också, 4/3 ägare ser liten skillnad mot APS-C, kan vi går ner till 1 tums sensorns hur långt ligger den från 4/3 osv.

Håller helt med dig här Bengt att frågan är hur långt ner i sensorstorlek som man kan sträcka sig tills att säga "tillräckligt bra" för de flesta.

Svaret tror jag faktiskt är att man hamnar på "mobilkamera" till slut - tillräckligt bra för flertalet människor (hur man nu kan komma överens vad det egentligen skulle ha för kriterier). Men nu generaliserar jag ju väldigt hårt.

Sedan så är väl det lite mer kvalificerade svaret att det del är en kontinuerlig grad av skillnad emellan 1/1,7", 1", m43, APS, FF, MF645, MF69, etc - och ingen svart/vit grad av fel/rätt.

Det ännu mer kvalificerade svaret är väl att det hänger på om man för varje bländarsteg man tappar i att gå ner i sensorstorlek kan praktiskt kompensera det med motsvarande ljusstarkare objektiv. Det är väl det Mats, Fredrik, mflr, är inne på här.

Sedan lite OT-kommentar ifrån min sida; efter att ha tittat på att skaffa ett litet resekit så måste jag säga att Fuji verkligen har en riktigt bra uppsättning med fina APS-C-objektiv. Bättre än Sony. Samsung har dragit sig ur (därmed borta för mig, men hade ändå inte kunnat konkurrera helt). Kvar blir väl Nikon och Canon. Nikon bort direkt för att de inte har några varianter för spegellöst. Canon är fortfarande väldigt tunna på EOS-M-sidan. Sedan så känns det som att allmänt så satsar Sony, Nikon och Canon mest på FF totalt sätt - APS-C verkar hamnat lite i skymundan för dem.

Men, även om jag verkligen gillar Fuji för att de har en väldigt fin uppsättning spegellösa APS-C-objektiv, så tycker jag personligen att just deras "fantastiska" X-trans CFA är det absolut sämsta med dom - och det som gör att jag inte är helt förtjust i deras kameror (är även lite skeptisk till om dedikerade tids- och bländarrattar är det vettigaste - även om jag kan se en nostalgisk charm med det). Problemet är egentligen inte Fujis enbart, utan det stora problemet för mig personligen är att jag gillar och är van att använda Adobe Lr.

Tyvärr så är Adobe väldigt dåliga på att göra "demosaicing" av RAW-filer som Fujis, som har en CFA som inte bygger på vanligt Bayer-mönster. Det gör att X-trans funkar extremt dåligt rent praktiskt (för mitt sätt att jobba). Hoppas på att Fuji (och/eller Adobe) kan lyckas lite bättre med nästa generations kameror (X-Pro 2 och X-T2).

Hade jag fått fantisera lite så skulle jag gärna helst sett en kombination av Sonys fina APS-C-sensorer+CFA och kamerahus med generella rattar gifta sig med Fujis fina APS-C objektivserie och gedigna kamerahus (och menysystem). Tror det resultatet hade blivit grymt fint!

Men nu är jag rätt OT ifrån debatten i tråden, så nog bäst att jag slutar lite där...
 
Senast ändrad:
Håller helt med dig här Bengt att frågan är hur långt ner i sensorstorlek som man kan sträcka sig tills att säga "tillräckligt bra" för de flesta.

Svaret tror jag faktiskt är att man hamnar på "mobilkamera" till slut - tillräckligt bra för flertalet människor (hur man nu kan komma överens vad det egentligen skulle ha för kriterier). Men nu generaliserar jag ju väldigt hårt.

Sedan så är väl det lite mer kvalificerade svaret att det del är en kontinuerlig grad av skillnad emellan 1/1,7", 1", m43, APS, FF, MF645, MF69, etc - och ingen svart/vit grad av fel/rätt.

Det ännu mer kvalificerade svaret är väl att det hänger på om man för varje bländarsteg man tappar i att gå ner i sensorstorlek kan praktiskt kompensera det med motsvarande ljusstarkare objektiv. Det är väl det Mats, Fredrik, mflr, är inne på här.

Sedan lite OT-kommentar ifrån min sida; efter att ha tittat på att skaffa ett litet resekit så måste jag säga att Fuji verkligen har en riktigt bra uppsättning med fina APS-C-objektiv. Bättre än Sony. Samsung har dragit sig ur (därmed borta för mig, men hade ändå inte kunnat konkurrera helt). Kvar blir väl Nikon och Canon. Nikon bort direkt för att de inte har några varianter för spegellöst. Canon är fortfarande väldigt tunna på EOS-M-sidan. Sedan så känns det som att allmänt så satsar Sony, Nikon och Canon mest på FF totalt sätt - APS-C verkar hamnat lite i skymundan för dem.

Men, även om jag verkligen gillar Fuji för att de har en väldigt fin uppsättning spegellösa APS-C-objektiv, så tycker jag personligen att just deras "fantastiska" X-trans CFA är det absolut sämsta med dom - och det som gör att jag inte är helt förtjust i deras kameror (är även lite skeptisk till om dedikerade tids- och bländarrattar är det vettigaste - även om jag kan se en nostalgisk charm med det). Problemet är egentligen inte Fujis enbart, utan det stora problemet för mig personligen är att jag gillar och är van att använda Adobe Lr.

Tyvärr så är Adobe väldigt dåliga på att göra "demosaicing" av RAW-filer som Fujis, som har en CFA som inte bygger på vanligt Bayer-mönster. Det gör att X-trans funkar extremt dåligt rent praktiskt (för mitt sätt att jobba). Hoppas på att Fuji (och/eller Adobe) kan lyckas lite bättre med nästa generations kameror (X-Pro 2 och X-T2).

Hade jag fått fantisera lite så skulle jag gärna helst sett en kombination av Sonys fina APS-C-sensorer+CFA och kamerahus med generella rattar gifta sig med Fujis fina APS-C objektivserie och gedigna kamerahus (och menysystem). Tror det resultatet hade blivit grymt fint!

Men nu är jag rätt OT ifrån debatten i tråden, så nog bäst att jag slutar lite där...


Till att börja med så har adobe gjort ett klart bättre jobb med rawkonvertaren så det är inget problem längre. Finns en artikel om det på sff sida som Stefan Olsson skrivit. För mig som kör bägge kamerorna både fuji xt-1 o nikons D800 o har skrivit ut bilder kört in näsan i printen o får leta skillnader på en A4 där jag skulle vilja påstå att 80% skulle aldrig kunna se skillnad på vad bilden är tagen med.

Min referens punkt är att mina kunder aldrig sett någon skillnad om bilden är tagen med fuji xt-1 eller Nikon D800 det jag fått höra nästan lite oftare är att bilderna känns otroligt sköna i färgerna när dom är tagna med fuji.
Men för mig är inte fuji bäst på allt där den brister är när jag tex kör interiör o behöver använda blixt o kör många jobb då skulle fuji sluka batterier samt troligen inte funka lika bra med blixt däremot kan tex asp-c kameror speciellt fuji som har små kameror med ypperlig optik o när det knappt går att se skillnad på A4 eller ens A3 så känns det mer relevant att välja kameran som passar en bäst.

Och det är många som gått från större dslr o är supernöjda med asp-c o tycker det funkar hur bra som helst. Jag själv kör gärna fuji utomlands finns mer fördelar än nackdelar men kör jag interiör eller ett porträtt jobb med blixtar så väljer jag nikon D800.

Det som jag tycker är trist är när fanatiska ff fans ska säga (då räcker väl en mobilkamera)
men det är bara så tramsigt för skillnaden på en sensor från den är så pytteliten o du har inga bra objektiv till den däremot en asp-c så finns det oftast minst lika bra objektiv som till ff.
Jag själv körde bara ff tills fuji kom min första Dslr var canon 1ds med 11 miljoner pixel o den heter CANON 1DS inget annat o det är jäkligt trist när tidningskribenter som testar kameror o objektiv förvränger namnet o lägger till mark för det är helt fel.
 
Men nu är jag rätt OT ifrån debatten i tråden, så nog bäst att jag slutar lite där...

Ditt resonemang må vara lite OT i relation till trådskaparens fråga, men det är samtidigt intressant. Detta eftersom det pekar på något många ofta glömmer när diskussionen hettar till kring hur stor sensor man "behöver" för det ena eller andra: den tekniska skillnaden man får med en större sensor kan snabbt både kompenseras bort eller förstärkas av en lång rad andra faktorer som inte har så mycket med sensorstorleken att göra.

Annorlunda formulerat: Ibland kan det vara så att fördelen med en större sensor helt försvinner eftersom man inte kan använda den större sensorn med de objektiv, den autofokus, den hantering, den totalvikt, det blixtsystem eller den sökare man vill ha.
 
En allmän fundering

Jag tycker att vi kan se den här diskussionen som del i en historisk trend. Skulle vi för hela fotohistorien, runt 150 år, från år till år mäta "genomsnittlig använd infångingsyta" (nu talar vi seriöst nördig statistik :) skulle vi se en stadig trend mot mindre och mindre storlekar över tid. Inte en jämn kurva, den skulle ha tydliga "trappsteg". Men ta bara det att idag dominerar trots allt aps-c över småbild (både sett till antal kameror och antal tagna bilder) medan det på filmtiden var tvärtom (jag har kvar en gammal "halvformatare", men de var jämförelsevis rätt sällsynta. På 30-, 40, och in på 50-talet var så vitt jag förstått mellanformat större än småbild, och ännu tidigare var det olika typer av vad vi idag ser som storformat som dominerade.

Och ser vi på "genomsnittlig använd infångingsyta" idag så har ju alla mobilkamerabilder en enorm effekt på snittvärdet.

Min poäng: Vi befinner oss i en långsam men stadig rörelse mot allt mindre sensorformat. Sedan påverkas olika grupper av fotografer olika snabbt av trenden. Vi som deltar i den här tråden är ju antagligen i huvudsak en blandning av hobbyentusiaster och yrkesfotografer, så vår "genomsnittliga infångningsyta" är nog större än för marknaden i stort. Det handlar ju om att ju mer aktivt intresserad av foto man är, ju högre krav på teknisk kvalitet ställer man och ju mer tolerant mot tyngre och klumpigare utrustning är man. Men sett över tid påverkas vi av samma trend: För 50 år sedan hade den här tråden sannolikt istället haft rubriken "Småbild eller mellanformat, hur stor är skillnaden?", för 100 år sedan "Mellanformat eller storformat, hur stor är skillnaden? Att vi idag diskuterar aps-c vs småbild är bara en del av en långsiktig trend.
 
Håller med det Grevture skriver, vi befinner oss där vi är i den tekniska utvecklingen, med nya möjligheter.

Ett trick vid val av system är att se på andra fotografer och deras bilder. Vad behövs för att uppnå samma sak, som klarhet i bilderna, detaljrikedom, brusnivåer i svagt ljus, olika skärpedjup, snygg bokeh osv.

Det kanske funkar med en mobilkamera eller en APS eller vad man nu väljer. Jag tycker det är en bra utgångspunkt och många fotografer redovisar vilka grejer dom använder, inklusive inställningar.

Alla val står för eller emot något. Den optimala resekameran ur viktsynpunkt borde vara mobilkameran, om det sedan räcker som "kamera" kan man bara själv svara på.
 
Jag tycker att vi kan se den här diskussionen som del i en historisk trend. Skulle vi för hela fotohistorien, runt 150 år, från år till år mäta "genomsnittlig använd infångingsyta" (nu talar vi seriöst nördig statistik :) skulle vi se en stadig trend mot mindre och mindre storlekar över tid. Inte en jämn kurva, den skulle ha tydliga "trappsteg". Men ta bara det att idag dominerar trots allt aps-c över småbild (både sett till antal kameror och antal tagna bilder) medan det på filmtiden var tvärtom (jag har kvar en gammal "halvformatare", men de var jämförelsevis rätt sällsynta. På 30-, 40, och in på 50-talet var så vitt jag förstått mellanformat större än småbild, och ännu tidigare var det olika typer av vad vi idag ser som storformat som dominerade.

Och ser vi på "genomsnittlig använd infångingsyta" idag så har ju alla mobilkamerabilder en enorm effekt på snittvärdet.

Min poäng: Vi befinner oss i en långsam men stadig rörelse mot allt mindre sensorformat. Sedan påverkas olika grupper av fotografer olika snabbt av trenden. Vi som deltar i den här tråden är ju antagligen i huvudsak en blandning av hobbyentusiaster och yrkesfotografer, så vår "genomsnittliga infångningsyta" är nog större än för marknaden i stort. Det handlar ju om att ju mer aktivt intresserad av foto man är, ju högre krav på teknisk kvalitet ställer man och ju mer tolerant mot tyngre och klumpigare utrustning är man. Men sett över tid påverkas vi av samma trend: För 50 år sedan hade den här tråden sannolikt istället haft rubriken "Småbild eller mellanformat, hur stor är skillnaden?", för 100 år sedan "Mellanformat eller storformat, hur stor är skillnaden? Att vi idag diskuterar aps-c vs småbild är bara en del av en långsiktig trend.

Intressant och när man tänker efter, givetvis en korrekt reflektion. Lägger man sedan till vad man kan göra med bilden efter exponeringen så har ju också våra möjligheter ökar enormt. Detta oavsett format.
Förr top man slut på sin film. Gick till fotolabbet och bad dem framkalla och göra bilder 10x15 om det var negativ. Hade de kass våtskor eller printern dåligt kalibrerad så blev färgerna kass.
Inte mycket vi kunde göra åt det utom att klaga.

Idag kan vi själva styra över hela kedjan från exponering till färdig utskrift.
Om man har den möjligheten och gör det får man i många fall en annan syn på kamerans del i den kedjan.

Dat går då att se att en bra bild tagen med en iPhone 6+ blir efter redigering i LR ger ett väldigt bra resultat i en A4 utskrift och acceptabelt i A3. Att en iPhone sedan inte är en speciellt ergonomisk kamera och har sina sodor är en annan femma.

Jämför vi en X-PRO1 med deras dina optik med en 5Ds R med bra optik är det nästan omöjligt att se någon skillnad vid en A3 utskrift. Vid A2 räcker upplösningen inte riktigt till utan 5Ds R börjar visa fram sin högre upplösning. Fast det syns fordrande bara i vissa detaljer.
När jag jämförde H5D 50 C med 5DMKIII var Hasselbladaren med skarpaste möjliga objektiv snäppet bättre i några detaljer än 5DMKIII i vissa enstaka detaljer om man kollade bilden på så nära håll man kan fokusera på. Då hade 5DMKIII 24-105/5 IS som objektiv som på inget sätt kunde matcha det objektiv jag hade på H5D med prislappen 90 000 kr. Jag hade nu bara zoomen som kunde matcha samma brännvidd så därför fick det bli den.
På normalt betraktningavstånd kunde man inte se någon skillnad.

Jag skall göra en test något vacker dag mellan H5D och 5Ds R. Fast jag tror nog jag redan vet svaret. Jag måste upp i A1 eller AO för att kunna se några skillnader.
Utskrifter är det optimala sättet att testa bildkvalité eftersom upplösningen är högre än en 5K skärm och färgrymden Adobe RGB eller något större.

Så för de flesta produkter vi köper väljer vi något vi tycker är good enough. Det borde vi göra när vi köper kamera och objektiv också.

Vad som sedan är good enough varierar för varje individ och över tiden samt är väldigt beroende av tidens tekniska nivå.

Min svärdotter fotar gärna med sin iPhone fast de har en systemkamera i huset. Hon känner sig bekväm med det och tar alldeles utmärkta bilder med den.

Jag skriver ut en del av dem åt henne i A4 på min Epson 3880. Det blir ett alldeles utmärkt resultat och hon är jättenöjd. Har hon fel?

Nej jag tycker inte det. iPhone är "good enough" för henne.

I dessa trådar däremot spenderar vi väldigt mycket tid på att försöka övertyga andra om att vår egen good enough nivå är också den som andra borde ha. Varför det?
Är det för att indirekt försvara att alla de pengar vi själva slängt ut rätt tänkt. Det enda kloka valet.

Dat finns inget rätt eller fel när man väljer kamera och objektiv. Det gäller att hitta det som motsvarar ens krav och som man är nöjd med.
För flertalet av svenskar blir då svaret en mobiltelefon. För en del andra en Hasselblad med 90 000 kr objektiv och en total prislapp på 400 000 kr.
Båda kan ju faktiskt vara rätt.
 
Den globala marknaden för mellanformatskameror lär vara runt 30 000 st/år.

Under ett antal år låg totala försäljningen av mellanformatskameror under 10000 kameror/år globalt, några enstaka år rent av runt 5000. Sedan har det tydligen blivit en viss återhämtning bland annat tack vare Leica S och Pentax 645D, men 30000 låter väldigt optimistiskt.
 
Under ett antal år låg totala försäljningen av mellanformatskameror under 10000 kameror/år globalt, några enstaka år rent av runt 5000. Sedan har det tydligen blivit en viss återhämtning bland annat tack vare Leica S och Pentax 645D, men 30000 låter väldigt optimistiskt.

Kan vara för högt. Den jag fick siffran av kan ha dragit till.
Jag har aldrig sett någon statistiksiffra.
 
I dessa trådar däremot spenderar vi väldigt mycket tid på att försöka övertyga andra om att vår egen good enough nivå är också den som andra borde ha. Varför det? Är det för att indirekt försvara att alla de pengar vi själva slängt ut rätt tänkt. Det enda kloka valet.

Jag skulle säga att det nog är en del av den mänskliga naturen att vilja övertyga alla andra om att min kamera, mina objektiv, min bil, min cykel, mitt sätt att sköta trädgården, mitt val av rutt under fjällvandringen eller vad jag äter till lunch är ett smart val som alla andra borde ta efter :)

Men det vi nog ibland lite till mans har svårt att erkänna är att kameror också är accessoarer, dvs saker som berättar vem vi är (eller ännu mer exakt: vem vi vill vara). Typ, visa mig din kamera och jag kan säga (en hel del om) vem du är.

Men, glöm inte heller det som har påpekats flera gånger under tråden: De flesta av oss fotograferar för att vi gillar det, för att det är kul, för att det är ett intresse vi har. Och när man gör saker av intresse eller rent av passion så blir bra grejer ibland långt viktigare än bara sina strikt tekniska fördelar. Om det är roligare att fota med en bättre kamera kommer man sannolikt ta bättre bilder. Delvis helt enkelt eftersom kameran som sagt är bättre, men också för att man stimuleras av att använda bra grejer - du uppnår bättre resultat när du har roligt. Det är (som andra påpekat) samma sak med musiker och deras instrument, med hantverkare (både yrkesmässiga och hobby-dito) med verktyg eller låt säga en sportfiskare med spö och rulle. Det här gör att vi nog ibland blir lite, tja, passionerade i våra argument för den utrustning vi gillar att använda.
 
Jag skulle säga att det nog är en del av den mänskliga naturen att vilja övertyga alla andra om att min kamera, mina objektiv, min bil, min cykel, mitt sätt att sköta trädgården, mitt val av rutt under fjällvandringen eller vad jag äter till lunch är ett smart val som alla andra borde ta efter :)

Men det vi nog ibland lite till mans har svårt att erkänna är att kameror också är accessoarer, dvs saker som berättar vem vi är (eller ännu mer exakt: vem vi vill vara). Typ, visa mig din kamera och jag kan säga (en hel del om) vem du är.

Men, glöm inte heller det som har påpekats flera gånger under tråden: De flesta av oss fotograferar för att vi gillar det, för att det är kul, för att det är ett intresse vi har. Och när man gör saker av intresse eller rent av passion så blir bra grejer ibland långt viktigare än bara sina strikt tekniska fördelar. Om det är roligare att fota med en bättre kamera kommer man sannolikt ta bättre bilder. Delvis helt enkelt eftersom kameran som sagt är bättre, men också för att man stimuleras av att använda bra grejer - du uppnår bättre resultat när du har roligt. Det är (som andra påpekat) samma sak med musiker och deras instrument, med hantverkare (både yrkesmässiga och hobby-dito) med verktyg eller låt säga en sportfiskare med spö och rulle. Det här gör att vi nog ibland blir lite, tja, passionerade i våra argument för den utrustning vi gillar att använda.


Håller verkligen med det du skriver. Vi manifesterar oss själva genom våra val, när det gäller bilar, kameror, hus, klädval osv. Bra grejer och statusprylar väcker lust, vilket är ack så viktigt, men det behövs självklart mer, som kunskap, förmåga osv.

Att ha roligt är en jättevikig parameter och med bra grejer så kan det bli lättare att få till det, oavsett om det gäller skidor, skruvdragare eller kameror.

Tittar man på folk som har utvecklat saker till sin spets, så är dom, inte alltid, men många gånger extrema och lämnar ingenting åt slumpen. Fotbollsspelaren Ronaldo käkar inga skinkmackor till frukost, utan omeletter som ger protein, men lite kolhydrater. Gitarristen John Mayer som kan allt om hundra olika förstegsrör och fotografer som kan allt om olika framkallningsbad, objektiv, kamerahus osv.

Så min bild är att utövare som är "extrema" gör val utifrån sina behov och inte vad som står på gitarrhuvudet eller kameran. Det som är kul med fotografi är att man kan se vad fotografen har använt för kamera, inklusive inställningar. Det kan ge ett underlag vid köp av ny kamera.

Mitt råd när det gäller köp av kameror/objektiv är att titta på andras bilder. Vad man tycker i skriven form - är som du säger -, kanske mer ett försvar av våra egna val?
 
Jag skulle säga att det nog är en del av den mänskliga naturen att vilja övertyga alla andra om att min kamera, mina objektiv, min bil, min cykel, mitt sätt att sköta trädgården, mitt val av rutt under fjällvandringen eller vad jag äter till lunch är ett smart val som alla andra borde ta efter :)

Men det vi nog ibland lite till mans har svårt att erkänna är att kameror också är accessoarer, dvs saker som berättar vem vi är (eller ännu mer exakt: vem vi vill vara). Typ, visa mig din kamera och jag kan säga (en hel del om) vem du är.

Men, glöm inte heller det som har påpekats flera gånger under tråden: De flesta av oss fotograferar för att vi gillar det, för att det är kul, för att det är ett intresse vi har. Och när man gör saker av intresse eller rent av passion så blir bra grejer ibland långt viktigare än bara sina strikt tekniska fördelar. Om det är roligare att fota med en bättre kamera kommer man sannolikt ta bättre bilder. Delvis helt enkelt eftersom kameran som sagt är bättre, men också för att man stimuleras av att använda bra grejer - du uppnår bättre resultat när du har roligt. Det är (som andra påpekat) samma sak med musiker och deras instrument, med hantverkare (både yrkesmässiga och hobby-dito) med verktyg eller låt säga en sportfiskare med spö och rulle. Det här gör att vi nog ibland blir lite, tja, passionerade i våra argument för den utrustning vi gillar att använda.

Jo jag vet Martin Jag skulle säkert inte suttit med så många objektiv och en 5Ds R om jag inte drabbas av köpsugen ibland.

Fast det där med accessoarer har jag inget behov av. Däremot vet jag att Hasselblad faktiskt sålde väldigt många pimpade Sony kameror trots allt. Så att många ser kameran som accessoar är tveklöst sant.
 
ANNONS