Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Behövs proffsfotografer nu när "alla är fotografer"?

Produkter
(logga in för att koppla)
Tycker både du och Per-Erik har rätt fast ni resonerar utifrån 2 olika aspekter. Som yrkesfotograf kan jag känna igen mig i både ditt och Per-Eriks perspektiv.

Vill dock tillfoga att det handlar om så mycket mer än att kunna fotografera olika motiv/händelser och leverera snyggt och snabbt.

1/ Marknadsföra sig sig själv på ett effektivt sätt.
2/ Goda skrivkunskaper
3/ Att kunna "ta folk" (social kompetens).
4/ Vidmakthålla och utveckla kontakterna med befintliga uppdragsgivare.
5/ Ha ett kontaktnät med andra yrkesfotografer.
6/ God allmänbildning.
7/ Vara tillgänglig
8/ Vara fullständigt förstående för att det går upp och ner med uppdragstillgången för att inte drabbas av ekonomisk stress.
9/ Ort: Var någonstans i Sverige man bor och kan utgå ifrån har stor betydelse.
10/ Familjesituation (Nämner detta för att jag själv upplevde att min dotter vuxit 2 dm utan att jag märkt det p g a mycket helg och kvällssarbete. Vill frun/sambon ha ett mer regelbundet liv kan det uppstå problem vilket många kollegor upplevde. Min fru var dock förstående)

Skulle kunna räkna upp ett antal mer faktorer, men dessa kan ju räcka en bit på vägen i alla fall. Det är nästan ett heltidsjobb att bara underhålla basförutsättningarna att vara yrkesfotograf FÖRUTOM själva uppdragen.

//Lennart

Det tog 3 sidor innan Lennart skrev det som jag anser vara en av de större skillnaderna
mellan hobby och yrke.

Tänker då på punkt 7.
Om en uppdragsgivare frågar om du kan fota Måndag kl 10.00
och ditt svar är nej, då är jag på mitt riktiga jobb.
Kan du leverera bilder samma dag? Har du ett företag som kan fakturera?

Dessa förutsättningar ovan har gett mig massor av jobb. Dvs vara tillgänglig
för kunderna/beställarna.
 
Lite konstig jämförelse kanske. Min uppfattning är inte att Taxi-chaufförer är så mycket bättre än amatörer när det gäller att köra bil, ibland är det snarare tvärtom.
Det gäller ju fotografer också.

I båda fallen är det dock så att den professionelle åtar sig att leverera en tjänst eller en produkt mot betalning. Det sätter kvalitetskrav både på produkten/tjänsten och på leveransen.
 
Paralleller med t.ex. taxichaufför haltar eftersom jag har svårt att tänka mig att någon skulle ge sig ut och köra taxi som hobby :)
Jag har faktiskt en bekant som gör det. :)
Han tjänar förstås lite pengar på sin hobby, men det är det ju många hobbyfotografer som gör också.

Men där ser vi också en bra parallell varför yrkesfotografer nog kommer att finnas kvar - skall man få något riktigt komplicerat uträttat eller om man vill vara säker på att få det klart snabbt, ja då biter man ofta i det sura äpplet och anlitar en professionell hnatverkare. Samma när företag skall få något ombyggt eller lagat, då är det svårare att få vänner och bekanta att ställa upp billigt (eller än mindre gratis).
Eller när man har försökt själv, och misslyckats. :)
Det är något som kanske en del företag borde tänka på när de överväger att be en anställd som är hobbyfotograf att utföra ett fotouppdrag istället för att anlita ett proffs.
 
Som jag uppfattar verkligheten idag så har detta med foto blivit "trendigt" på ett sätt som det kanske inte har varit tidigare. Med teknikutvecklingen har ju följt att vem som helst (nästan) kan prestera ganska bra resultat utan att vara nörd (på den analoga tiden ansågs man ju nästan som lite småtöntig när man sprang omkring med kameran på bröstet).

Som nämnts tidigare i tråden så har det medfört att många fler idag intresserar sig för bildskapande. Som ett exempel kan ju nämnas bröllopsfoto där vi framförallt ser att många unga tjejer, en del väldigt duktiga, startar företag inom nischen (vågat och djärvt, själv skulle jag inte, trots mer än fyrtio år av intensivt hobbyfotograferande, ta på mig att vara bildansvarig för en sådan händelse).

Tiderna förändras och den traditionella bilden av "yrkesfotografen" kommer nog att förändras alltmer över tiden. Vilket givetvis är positivt. Framförallt att så många unga människor vågar satsa på foto.

(Sedan håller jag absolut med om det Lennart så klokt beskrivit. Att man som yrkesfotograf måste bemästra så mycket mer än själva fotograferandet).
 
Det tog 3 sidor innan Lennart skrev det som jag anser vara en av de större skillnaderna
mellan hobby och yrke.

Tänker då på punkt 7.
Om en uppdragsgivare frågar om du kan fota Måndag kl 10.00
och ditt svar är nej, då är jag på mitt riktiga jobb.
Kan du leverera bilder samma dag? Har du ett företag som kan fakturera?

Dessa förutsättningar ovan har gett mig massor av jobb. Dvs vara tillgänglig
för kunderna/beställarna.

Kanske berodde på att dessa förutsättningar i mitt sinne var självklara. Jag tänkte också på det ur 2 aspekter eftersom jag varit anställd fotograf lika länge som jag varit frilans. Det är ju ganska stor skillnad på att vara anställd eller frilans.

Du tar upp en viktig grej som jag inte tog med i listan eftersom jag anser den självklar om man är frilansande fotograf. Nämligen att ha en registrerad firma och F-skattesedel. Det är vad uppdragsgivare föredrar eller rättare sagt ett måste i de flesta fall. ( Finns fall jag känner till där en uppdragsgivare tecknat timanställningsavtal för inhopp då och då under en begränsad period. Exempelvis 3 mån eller 6)

Enda ursäkten för att inte ta ett uppdrag är "Nej, tyvärr jag har ett annat fotojobb inbokat då. Men kan vi lösa det på annat sätt? ". Lösningen kan då bestå i att man hänvisar till annan fotograf i sitt kontaktnät. Man förlorar inte uppdragsgivare på detta vis utan visar bara att man är pålitlig. Dessutom får man oftast en tjänst tillbaks från den fotografen man rekommenderat når han/hon inte kan ta ett uppdrag och man själv är disponibel.
Okej, det finns andra godtagbara ursäkter också: Sjukdom måste ju tillåtas.

Men tillbaks till trådens frågeställning: Jag tittade igenom lokaltidningen vid frukosten och såg ett par riktigt bra bilder, men de var köpta från bildbyråer eller arkivbilder och i ett fall från anställd på tidningen. Resten var allt ifrån mediokra till några riktigt dåliga.

Så visst tusan behövs proffsfotografer inom press. Men accepterar koncernerna bilder som är mediokra och rentav dåliga vad gäller skärpa, färger, beskärning och inte direkt skildrar artikelns innehåll så har ju klimatet förändrats för den yrkesverksamme proffsfotografen inom press.

Inom alla andra områden där kunniga fotografer är ett måste (proffsfotografer jobbar ju inte bara inom press) behövs de minst lika mycket.

Men spelreglerna från den analoga tiden och övergångsåren i början av 2000-talet har ändrats så det gäller att göra sig "behövd".

Mvh//Lennart
 
Antalet publicerade bilder inom dagspressen som inte är tagna av professionella fotografer har legat på samma nivå under flera flera decennier. Så inom den sektorn är "amatörfotografer" inget egentligt hot mot de professionella.

Källa: Massmedier, I wadbring forskare i medieutveckling
Sydsvenskan här i Malmö tar i princip inte in några bilder från amatörfotografer.
Jag gissar för att skydda proffsen.
Jag tror att även bröllops- och porträttfotografer har känt av amatörernas intrång och att kunderna i allmänhet inte har någon känsla för proffsig bildkomposition.
 
Sydsvenskan här i Malmö tar i princip inte in några bilder från amatörfotografer.

Det brukar pratas om en annan anledning i journalistkretsar. Med sina egna anställda och frilansare har de en helt annat källkontroll. De vet att bilderna är tagna på ett etiskt sätt och de kan lita på att bilderna föreställer det som de påstås föreställa.
 
Lite off topic men varför läser man i tråd som denna gång på gång inlägg som detta:

"Vi har inte råd med proffsbilder på hemsidan - min dotter fick en bra kamera i julklapp och hon gillar att ta kort."

Vad har problemet att göra med amatörens kön? Har aldrig läst "Min son fick en kamera...."
Man får en vag känsla av att proffsfotograf tolkas som lika med manligt. Inte för att jag är proffs, det är jag inte. Men jag tycker synd om alla tjejer som är det. Undrar om det är amatörerna som är det största problemet för kvinnliga proffs.
 
Sydsvenskan här i Malmö tar i princip inte in några bilder från amatörfotografer.
Jag gissar för att skydda proffsen.
Det stämmer inte. Sydsvenskan, precis som all svensk dagspress, uppmuntrar läsarna att skicka in bilder, speciellt från dramatiska händelser. De bilder som publiceras på webben betalar de inget för, publiceras de i pappret tror jag att arvodet brukar motsvara BLF-avtalets arkivbildspris. "Månadens läsarbild" får 5000 kronor.
 
Det stämmer inte. Sydsvenskan, precis som all svensk dagspress, uppmuntrar läsarna att skicka in bilder, speciellt från dramatiska händelser. De bilder som publiceras på webben betalar de inget för, publiceras de i pappret tror jag att arvodet brukar motsvara BLF-avtalets arkivbildspris. "Månadens läsarbild" får 5000 kronor.
Sydsvenskan uppmanar läsekretsen att skicka in bilder, men betalar inget arvode utan för syns skull så betalas endast kr 5000,- för en bild per månad. Om man har gjort ett reportage och vill sälja det till dem, så är de helt ointresserade och vill inte ens titta på bilderna utan avvisar direkt med kommentaren att bilder från amatörer skall inte tas emot.
 
Det brukar pratas om en annan anledning i journalistkretsar. Med sina egna anställda och frilansare har de en helt annat källkontroll. De vet att bilderna är tagna på ett etiskt sätt och de kan lita på att bilderna föreställer det som de påstås föreställa.
Magnus, jag tycker inte att det är fel att Sydsvenskan skyddar sina fotografer, och det argument som Du nämner kan jag också köpa.
Men jag tycker att det är anmärkningsvärt att man uppmanar allmänheten att skicka in bilder och så betalar Sydsvenskan inte något arvode fast man publicerar bilderna i webbtidningen.
Visserligen väljer man varje månad ett foto som får prispengar, men det gör man kanske för att slippa kritik.
 
Det finns många tidningar som gör på liknande sätt. Exempelvis uppmanas läsarna att skicka in bilder på ett särskilt tema som "Mitt smultronställe". Bilderna publiceras sedan i såväl nätbilagan som i en speciell sommarbilaga/turistbilaga i tryckt format. Där kan 3 vinnare utses som får ett pris av något slag. Dock ej i pengar.

Folk är sannolikt förtjusta i att se sina bilder publicerade med deras namn under och anser det räcka som arvode.

I reglerna kan det stå att XXXX-bladet förbehåller sig all rätt till vidarepublicering. Tillhör tidningen en samverkande koncern med 9-10 tidningar och tillhörande annonsblad/bilagor skulle i så fall olika läsarbilder eventuellt dyka upp lite varstans.

Personligen anser jag att publicerade bilder måste få kosta, men så länge folk går med på dessa villkor gör tidningarna inget olagligt.

Om och i vilken utsträckning detta tar intäkter från yrkesverksamma fotografer vet jag inte då mig veterligen inga siffror sammanställts om detta. Vill alltså inte spekulera i detta.

Däremot tycker jag att var och en som är medvetna om detta vid tillfälle ska upplysa "gratisfotograferna" om att deras alster har ett värde (är det värt att publicera så är det värt att betala för) samt faran att släppa lös bilder som kan publiceras i sammanhang som "gratisfotografen" inte alls vill kännas vid.

Förhandla inte bort copyright m a o.

//Lennart
 
Njae

Efter att ha läst ditt inlägg håller jag med vissa saker, men från citaten känner jag att det inte riktigt stämmer, såsom:

"Jag tror att utvecklingen kommer går mot att allt fler duktiga fotografer säljer/ger sina bilder till byråerna som hela tiden strävar efter nya intryck och stilar. Problemet för de yrkesverksamma fotograferna är att de står ofta stilla [i sin utveckling]. [...] "

Där håller jag inte alls med. Är själv yrkesfotograf och ständigt på jakt efter att utveckla mitt bildspråk, senast igår kväll provade jag göra något nytt utanför min "vanliga" stil. Snarare är det amatörfotografer som INTE utvecklas utan kör på säkra kort och levererar samma hela tiden.

I övrigt tror jag att det är som du skriver, viktigare att leverera en upplevelse, ett koncept och inte bara "bilder". Och det finns även i dagsläget. "Beloved-tekniken" är ett exempel, där man genom olika sätt får fram äkta känslor och ögonblick hos kunden, oavsett om det är bröllop, porträtt eller pressfotograferingar man gör. Att vara yrkesfotograf handlar om så mycket mer än att bara ta en bild numera. Och där är det svårt för amatörfotografer att slå sig in.
 
Jag är själv amatörfotograf och självlärd sådan, dvs. jag skaffade min första system kamera 2012. Så därför undrar jag vad som skiljer en "proffs fotograf" och en vanlig fotograf? Jag kan tänka mig att det är som inom mitt yrke undersköterska och inte.

Det jag vill säga med det är att du kan ta in en vanlig person in i vården och förklara vad som gäller och den personen kan om den har empati komma rätt långt, det som skiljer oss två är att jag har "utbildning" att ta hand om människan och kanske vet lite om mediciner m.m.

Kan det inte vara så att "proffs fotografen" mera är ett namn som folk känner till tar bra foton oavsett vilken kamera de använder? Och att hon/han vet hur man ljus sätter m.m.?

Detta innebär ju då att en amatör/nybörjare som jag kan lyckas ta ett bra foto om jag bara läser på lite. Eller har jag helt fel? Bara min tanke.
 
Kan det inte vara så att "proffs fotografen" mera är ett namn som folk känner till tar bra foton oavsett vilken kamera de använder? Och att hon/han vet hur man ljus sätter m.m.?

Detta innebär ju då att en amatör/nybörjare som jag kan lyckas ta ett bra foto om jag bara läser på lite. Eller har jag helt fel? Bara min tanke.

Det är svårt att generalisera eftersom det är stor skillnad på att vara skolfotograf och ta produktbilder åt Absolut Vodka eller ta krigsbilder från Syrien.

I grund och botten handlar att vara yrkesfotograf om att tjäna pengar på sitt fotograferande. Att vara yrkesfotograf är ingen kvalitetsmärkning, även om folk ofta tror att yrkesfotografer ska vara bättre än amatörer. Många yrkesfotografer har ett smalt verksamhetsområde och kan allt som behöver kunnas inom det området, men de behöver nödvändigtvis inte kunna så mycket om andra slags fotografi. Jag träffade exempelvis på en featurefotograf från Aftonbladet som normalt bara jobbar i studio. Hon var rejält nervös när hon tvingades ut och fotografera en enkel prisutdelning med kungen. Hon visste inte hur en vanlig blixt fungerade – hon visste bara hur studioblixtar fungerar.

Ta en sådan sak som ljussättning. Som skolfotograf har du en fast uppställning som kanske någon annan tänkt ut. Men samtidigt kan man aldrig bli fullärd inom ljussättning. Det finns alltid mer att lära sig och inom vissa områden efterfrågas det en högra nivå, som inom produkt- och modefoto.

Som pressfotograf är du journalist. Du ska kunna fånga plötsliga ögonblick med bra komposition, och samtidigt tänka journalistiskt. Du ska hänga med i vad som händer och förstå vad som är viktigt.

Jobbar du som polis- eller museifotograf är det mycket fokus på det tekniska, men det kreativa är sällan så viktigt.

En sportfotograf måste komma in i spelet, se bilden och och hantera rätt avancerad teknik.

Men yrkesfotografi handlar om mer än teknik, ljus, komposition och kreativitet. Det finns en massa små kunskaper som är viktiga. Som dagisfotograf för 20 år sedan lärde jag mig saker som hur man direkt får förtroende, hur man hanterar och har koll på upp till 25 personer samtidigt. Listan över sådan små erfarenheter som en yrkesfotograf ha nytta av kan göras lång.

En tydlig skillnad mellan proffs och amatörer är att amatörer sällan tvingas ut ur sin komfortzon. Man tar oftast de bilder man är bekväm med. Yrkesfotografen får uppdrag som tar denne till nya platser och erfarenheter. Det gör att man utvecklas snabbt som yrkesfotograf, åtminstone i början.

Och svaret på din fråga: Du kan säkert lyckas med vissa uppdrag om du varit amatörfotograf en tid. Det finns en hel del uppdrag och kunder som inte kräver så fasligt mycket. Med erfarenhet och talang höjer man nivån på alla sina uppdrag, och klarar allt fler galant.
 
Där håller jag inte alls med. Är själv yrkesfotograf och ständigt på jakt efter att utveckla mitt bildspråk, senast igår kväll provade jag göra något nytt utanför min "vanliga" stil. Snarare är det amatörfotografer som INTE utvecklas utan kör på säkra kort och levererar samma hela tiden.

Spännvidden är stor inom yrkesfotografin. Långt ifrån alla yrkesfotografer utvecklar sitt bildspråk. Jag har sätt många exempel på press-, porträtt-, industri- polis- och skolfotografer som tar samma slags bilder år ut och år in. Sen går de hem efter jobbet och tänker inte ett dugg på sin fotografiska utveckling.

Ibland är de fast i en förutbestämd form eller har oförstående chefer. Och ibland är de trötta eller ointresserade - det kan exempelvis bero på att de kommit in i yrket av andra orsaker än att de värdesätter själva bilder. För en pressfotograf kan det vara att vara i händelsernas centrum. För andra kan det vara en missmatch. De drömde att bli fria frilansare med blev anställda som institutions-fotografer och kände sig kreativt kvävda - de lilla utrymmet som finns för kreativitet är för litet för att stimulera. Osv, osv.

Men många jobbar som frilansfotografer och där finns ofta en variation på uppdragen och kreativa möjligheter som stimulerar.
 
En tydlig skillnad mellan proffs och amatörer är att amatörer sällan tvingas ut ur sin komfortzon. Man tar oftast de bilder man är bekväm med. Yrkesfotografen får uppdrag som tar denne till nya platser och erfarenheter. Det gör att man utvecklas snabbt som yrkesfotograf, åtminstone i början.

Bra formulerat. Det är kanske huvudet på spiken i ett koncentrat av alla de spaltdecimeter jag skrivit i tråden.

Som yrkesfotograf i början av karriären ställdes i alla fall ofta jag inför uppdrag som låg utanför min komfortzon.
Det kändes ju aningen nervöst, men någon gång ska ju vara den första. Men för varje sådant uppdrag växte ju rutinen.

Det som förmodligen räddade mig från större misstag de där "första gångerna" var att jag lagt mig vinn om att kunna min utrustning till max så att olika funktioner satt i ryggmärgen vilket gjorde att jag kunde koncentrera mig på de "nya" uppdragen bildmässigt.

Sedan blev de "nya" uppdragen "gamla" och i många fall ren rutin. Detta gjorde att när jag på nytt ställdes inför dem kunde jag förutse vissa saker bättre, välja lämpligare brännvidder och förbättra resultatet.

Men visst tusan misslyckades man ibland. Och på den analoga tiden upptäcktes inte misslyckandet förrän vid ljusbordet. Så man såg alltid till att det fanns "räddningsbilder" om uti fall att...

Utvecklade sedan tanken att rutinen är en försåtlig stöttepelare. Jättebra att ha, men sämre om man blir för bekväm med den och slutar experimentera.

Precis som du skrev i ett annat inlägg ( som jag tolkade det) är det upp till var och en att inte låta rutinen bli en negativ ny bekvämlighetszon. Den ska hjälpa en att utvecklas ytterligare.

//Lennart
 
Träning ger färdighet.

En tydlig skillnad mellan proffs och amatörer är att amatörer sällan tvingas ut ur sin komfortzon. Man tar oftast de bilder man är bekväm med. Yrkesfotografen får uppdrag som tar denne till nya platser och erfarenheter. Det gör att man utvecklas snabbt som yrkesfotograf, åtminstone i början.
.

Som med så mycket annat vi människor gör, Träning ger färdighet.
De som tränar många timmar dagligen är oftast betydligt bättre utövare än de som tränar någon enstaka timme då o då.
Om det sedan gäller att fotografera eller ex springa maraton gör inte så stor skillnad ;-)
 
Om det sedan gäller att fotografera eller ex springa maraton gör inte så stor skillnad ;-)

Visst är det så. Kan vara bra att både träna att fotografera och att springa:) Det upptäckte jag när jag plåtade större friidrottsevenemang. Plötsligt skulle det bli målgång på häcklöpning precis när man tagit sista bilden vid längdhoppet.

Var liksom lite avstånd att tillryggalägga från längdhoppsbanan till målområdet. Och ingen vill se en ryggbild.
Det har sin charm att springa med 2 kameror+teleobjektiv och utrustningsväska för att hinna med det. Fast jag var aldrig förtjust i den charmen.

Nåväl, bara en sann anekdot (jag hann), men det visar också på en annan viktig faktor som man lär sig med tiden: Att placera sig strategiskt och förutse olika vinklar.

//Lennart
 
Jag fick ett mail häromdagen från en hobbyfotograf som ifrågasatte proffsfotografins framtida existens: "Vi som är duktiga amatörfotografer ger gärna bort bilder gratis om de publiceras."

Är proffsfotografer ett utrotningshotat släkte?
I denna bloggpost reder jag ut begreppen:
http://apeloga.se/ar-alla-fotografer/

Adam Haglund
grundare av fotobyrån Apelöga i Malmö

Det är en sak att ta en bild, en helt annan att leverera den enligt kriterier som gör den ex tryckbar i en tidning av magasin format eller storformatsannons.
 
ANNONS