För att förstå det måste man förstås läsa på om amerikansk politik och amerikansk politisk historia. Varför skulle en slumpmässigt utvald svensk göra det?
I Sverige är nyhetsrapportering ganska oberoende av ledarredaktion och kulturredaktion. Den senare har under de senaste decennierna blivit en slags andra ledarredaktion på en del tidningar, men nyhetsredaktionen brukar oftast inte har någon politisk slagsida i svenska media. Traditionella media, alltså. I s.k. alternativa media är det inte lika uppdelat och där kan nyheterna vara lika alternativa som de media de framförs i.
I USA är politiska kommentatorer i tevekanaler mer ett slags partipropagandister än objektiva analytiker som i de flesta svenska tevekanaler.
Uppfattningen om tidningar har någon politisk bias eller inte beror nog väldigt mycket på om man omfattar den inriktning en tidning har eller inte. De som utgör en "ingrupp" i det sammanhanget lär inte uppleva att tidningen har en bias i sin rapportering, men det kan jag garantera att en "utegrupp" som inte delar tidningen inriktning har betydligt lättare att göra. Att du skriver det du gör visar väl bara på att du tillhör "ingruppen" i detta fall och därför är oförmögen att se det andra tydligen ser ibland. Dagens "ingrupper" har väldigt svårt att se exv. de "åsiktskorridorer" som en del av dagstidningarna både byggt, underhållit och försvarat.
Andra ser dem väldigt tydligt för de är de som tycker sig drabbade av den press som håller oss med både moral- och åsiktsdomstolar i rädsla för att vi ska tycka "fel". Det är i grunden av det skälet tidningar som exv. DN inte vågar lita på at tidningens läsare själva klarar av att skaffa sig en uppfattning om saker och ting genom att ta del av fakta och saklig och opartisk rapportering. Av detta skäl vrålar Björn Wiman i megafonen och kritar Wolodarski under det i texten med rödpenna, som han inte tycker vi ska missa och för säkerhets skull hjälper han oss att tolka det som skrivits också så vi inte ska dra fel slutsatser trots tidningens goda ambitioner.
Till och med den gamla kulturchefen på Aftonbladet Åsa Linderborg skrev ju i sin senaste bok "Året med 13 månader" att det var hon och hennes dåvarande chef som både byggde en av landets trångaste åsiktskorridorer och dessutom försedde den med taggtråd efter sidorna. Hon borde väl trots allt veta bättre än de flesta antar jag. Björn Wiman på DN som byggt en alldeles egen fortsätter att spika vidare på den och att Åsa L på AB gick ut och gjorde avbön var för att få andra att reflektera också, men hon konstaterade att ingen annan hittills gjort detta. Den enda skribent av rang som hittills ställt sig på hennes sida har varit Lena Andersson som är fristående kolumnist i DN.
Jag var adjunkt/ämneslärare i 8-9 år. Mina huvudämnen var Samhällskunskap, Historia och Geografi. Så jag har faktiskt läst amerikansk historia Per och tyvärr tvingats följa vad USA har hittat på i världen sedan jag i princip föddes. Tyvärr har det inte gått att undvika. Ett av mina tidigaste minnen var när mina föräldrar och mina släktingar gick i Anti-Atombombsmarscher på 50-talet. Jag var inte gammal då. Jag har ett vagt minne att vi passerade gamla Ströms klädbutik som fortfarande ligger på samma ställe. "Slut på terrorn, Slut på terrorn, A-bomb Nej!", skanderade tåget då. Varför kommer jag ihåg något sådant när jag glömt så mycket annat? Den tiden var en mardröm för många, för USA hade ju verkligen visat att de inte bara hade både fissions- och fussionsbomber utan att de faktiskt var beredda att släppa bomberna över städer och helt utplåna dem. Städer med i princip enbart civila mål.
Vad jag vet har inga amerikaner ställts inför rätta för krigsbrott i samband med detta, däremot har ju en del andra fällts för betydligt harmlösare brott senare. Liberala borgerliga tidningar brukar ju berömma sig för att ta mänskliga rättigheter på stort allvar men i detta fall gjorde de en "wash out" och gick vidare. Istället för att de som beordrade fällningen blivit paria så blev istället offren för radiak paria i det japanska samhället - en paria man städat undan så vi slapp se den.
Jag kan garantera att de som var kommunister på 50-talet såg mycket som skrevs i de borgerliga tidningarna och i sossepressen som "biased". Jag är uppvuxen med de diskussionerna. Det var därför vi hade både DN och Ny Dag, för att få något perspektiv. Det var mycket stor skillnad på inriktning mellan de tidningarna och det är det som är min poäng. Det fanns en rätt skoningslös motsättning mellan olika ideologier på den tiden som idag knappt finns längre och de som växte upp i den bästa av alla världar i hem som omfattande den rådande dominerande borgerliga världsbilden kanske hade svårt att ta in magnituden i dessa motsättningar och detsamma gäller de som fötts långt senare under "ideologiernas död", men det hade inte vi som växte upp i kommunistiska familjer. Vi var parian och det rådde ingen tvekan om att borgerliga tidningar underblåste den åsikten.
Denna vecka skrev äntligen Lisa Magnusson om de experiment som gjordes på dårhuset Vipeholm. Lisa pratade om experiment där man orsakade karies och enormt lidande bland de intagna i forskningssyfte. Thomas Kanger har även skrivit om andra experiment som köld- och svältexperiment. När man läser om det är steget inte långt i art till Mengeles experiment på fångarna i nazilägren. Det är mer en skillnad i grad. Men resultatet var detsamma. Man hade en överdödlighet på flera hundra procent även på Vipeholm. Kanger har även skrivit om det barn-Gulag som skapades bl.a. under socialdemokratins storhetstid från 30-talet till 1980, där 300 000 barn ur samhällets bottenskikt placerades på institutioner och fosterhem, där många utsattes för misshandel, tvångsarbete, förnedring och regelrätta våldtäkter. Hur länge var detta inte dolt för svenska allmänheten. Nästan inget slank ut för varken borgare eller socialdemokrater ville prata om det och inte deras press heller. Båda hade förmodligen samma intresse att avskilja den degenererade bottensatsen som bestod av prekariatet från arbetarklassens och se till att den inte återgenererades. Det skedde genom tvångssteriliseringar av degenererade kvinnor. Inte heller det har man velat prata högt om.
Det jag dock menar är att exv. Sverige haft en press som varit vida mer politiserad än den amerikanska om man ser till kopplingen till olika typer av 1700-1900-tals ideologier. Det farliga med det är att den som beskrivits ovan ofta mörkat saker som skulle kunnat skada de maktbärande partierna om det kommit fram. När det till slut ändå sipprar fram så gör det det först när den generation som bar ansvaret sedan länge är död. Alva och Gunnar Myrdals generation.
När det gäller TV, så är det en helt annan sak. Det är sant att olika intressen backats av olika TV-kanaler under lång tid i USA. Det är också sant att allt blivit mer polariserat under Trump-tiden men det är också sant att det i USA funnits väldigt mycket lösare kopplingar till historiska -ismer och att partierna har väldigt mycket mer gemensamt än de ofta haft i Sverige och Europa. Fri marknad och demokrati har varit en överideologi som varit gemensam för partierna i USA. Dessa har ju dessutom knappt existerat mellan valen i exv. Europeisk mening, utan de är i princip valmaskiner som mobiliseras inför valen och de har inte alls varit lika ideologiskt styrda som i Europa och Sverige. Det som skiljt har varit mycket mer av sakfrågekaraktär. Det finns och har nästan aldrig funnits den typen av rena ideologiska motsättningar i USA som man haft i Sverige (om man med det menar de 1700-1900-tals -ismer som ofta utgjort fundamentet i många av Sveriges partier). Kampen för att avskaffa slaveriet ser jag inte som en ideologisk fråga utan som en sakfråga. Visst har man haft organiserade kommunister och liberaler m.m. men de har aldrig spelat någon signifikant roll i politiken och systemet med elektorsröster har effektivt stängt ute andra partier än de två stora.
