100+ år gammal kamera i studion
En lång historia – varning!
Idag visade sig bli en intressant dag. Jag utmanade mig själv med att fotografera i studion med en 112 år gammal 9×12-kamera (Voigtländer Bergheil) och studioblixtar.
Självklart saknar den här kameran blixtsynk. Men vem behöver blixtsynk när det finns långa exponeringstider och man har en blixttrigger i handen?
Först och främst: jag ställde upp alla lampor och testade setupen med min Hasselblad X2D, inställd på f/18 och ISO 64. Jag visste att jag skulle behöva köra blixtarna på full effekt, eftersom filmen jag ville använda är en Ilford Ortho som gick ut 1982 – bara två år efter att jag föddes 😄. Från tidigare tester uppskattade jag filmhastigheten till cirka ISO 12, vilket innebar att jag ställde in Heliar-objektivet på Bergheil-kameran på f/8.
Att testa ljuset med X2D var enkelt. Jag ställde in en 30-sekunders exponering i en helt mörk studio, satte mig till rätta och utlöste blixtarna manuellt med triggern. Enkelt.
Men hur gör man samma sak med en Bergheil?
Jag hade ingen tillräckligt lång trådutlösare, och att förfokusera kameran själv var nästan omöjligt. Lyckligtvis tittade en kollega från Värnamo Kulturskola (där jag jobbar och där studion ligger) förbi för att se vad jag höll på med. En riktig livräddare – han är en fantastisk person att fotografera och jag har porträtterat honom många gånger förut.
Jag bad honom sitta på stolen, fokuserade kameran, och släckte sedan lamporna. Jag öppnade slutaren, drog ut kassetten, utlöste blixtarna med triggern och sköt in kassetten igen.
PANG!
Kassetten gick inte in rätt. När jag tände ljuset såg jag att den bara gått in på ena sidan. Filmen var förstörd. Vi behövde ett nytt försök.
Det enda problemet: jag hade bara en filmhållare.
Som tur var kom jag förberedd. Jag hade med ett litet mörkrumstält och en Paterson-tank för att förvara den exponerade filmen säkert. Jag fixade hållaren, laddade om filmen inne i tältet och vi försökte igen.
PANG. Succé!
Eller… nästan.
Jag hade glömt att 100 år gamla objektiv verkligen inte gillar direktljus. Mitt vackra Profoto-sidoljus var riktat mot modellen från sidan och lite bakifrån, vilket innebar att ganska mycket ljus träffade objektivet direkt.
Jag märkte inte detta med X2D:n – den hanterar sådana situationer perfekt – men det gör definitivt inte en Heliar.
Man kan se det på det färdiga fotot: låg kontrast och en kraftig vinjettering runt ramen. Det kan också ha funnits ett litet ljusläckage inuti kameran, utlöst av de kraftiga blixtarna.
Efteråt framkallade jag filmen hemma i Ilford LC29 (spädning 1:39) i 17°C i 5 minuter och 30 sekunder (för att minska den åldersrelaterade slöjan något).
När negativet hade torkat gjorde jag några kontaktkopior och skannade sedan negativet med min anpassade Valoi-setup och en Sony A7R V.
Om du har läst ända hit – tack!
Och om du befinner dig i Värnamo och vill ha ett klassiskt porträtt av dig själv eller din familj, skicka ett meddelande. Dock inga garantier för resultatet… fråga bara Anton om det första försöket 😄
Film’s not dead!
aLLin Foto Ateljé
Erfarenhet som syns. Kvalitet som känns.
https://fotografivarnamo.se
