Back to the basics, ursprung man bara sett

Jag har varit fotograf sedan 2003, frilansare och heltidsfotograf sedan 2012, då jag lämnade mitt dagjobb och kastade mig in i fotografins värld. Under alla dessa år hade jag till en början varken nyfikenheten eller senare modet att vända mig till analog fotografering, till film.

Ändå fanns gnistan där. Fram till dess att jag var 9-10 år gammal var min pappa yrkesfotograf i vår lilla stad i Bărăgan, Rumänien. Magin i bilderna som framträdde på papperet i framkallningsvätskan har förföljt mig i många år, men jag tog aldrig steget fullt ut. Inte förrän förra året, då jag gav efter.

Jag gav efter främst psykiskt, trött på all teknik, all AI och all automatisering av moderna kameror. Den sista jag hade, en Sony A9III, fångade bilden innan jag ens tryckte på knappen, med några millisekunder upp till sekunder (pre-capture). Den tog 120 bilder per sekund, så innan jag hann reagera hade kameran redan registrerat bilder som var mycket bättre än vad jag själv hade kunnat fånga.

Jag blev trött och en dag bestämde jag mig för att sälja allt. Många trodde att jag var galen (kanske var jag det, eller så har jag alltid varit det), men jag gav upp tekniken så mycket jag kunde. Jag köpte en enda kamera och ett objektiv. En långsam kamera, "slö" jämfört med dagens teknik, men en kamera som gav mig tillbaka glädjen att fotografera, att tänka ut en bild, att leta efter kompositionen.

Jag valde en Hasselblad X2D, både för att jag länge velat fotografera i mellanformat, men också för de otroliga detaljer och färger som denna kamera kan leverera. När jag väl fått smak för Hasselblad och denna skandinaviska enkelhet – som jag inte kan få nog av sedan jag flyttade till Sverige för 6 år sedan - tog jag det steg jag aldrig trodde att jag skulle ta. Jag köpte även en analog Hasselblad, en gammal från 1973 (500 C/M), helt mekanisk, som fortfarande fungerar som om den vore ny.

Jag exponerade några rullar, skickade dem på framkallning och gladde mig som ett barn när jag fick tillbaka dem, framkallade och digitalt skannade. Men jag kände fortfarande ett tomrum, ett tomrum som jag till slut skulle fylla: att lära mig framkalla själv. Först svartvitt, och sedan, varför inte, färg.

Jag gjorde många misstag – jag exponerade till och med skyddspappret på 120-filmen istället för själva filmen, jag slöjade filmer – men jag levde mig in i varje ögonblick med andan i halsen, och det känns som om jag fortfarande gör det.

Med hjälp av Kalle, min kollega från fotoklubben i Värnamo, en fotograf som framför allt har arbetat med film i dussintals år, har jag även återvänt till mörkrummet och förstort några bilder, precis tillräckligt för att få smak på det.

Det är en lång väg att vandra och jag hoppas att jag lever tillräckligt länge för att kunna njuta av den så mycket som möjligt.

Back to the basics!

En värld osynlig för det blotta ögat

Nyligen, inspirerad av en vän som tog passionen till det yttersta, började jag (igen) fotografera insekter – men den här gången mer än 1:1. Jag gick upp till betydligt högre förstoringar, från 2,5 till 5x, med hjälp av ett Laowa 25mm 2.5–5x-objektiv monterat på A7R V. Med stöd av en automatiserad makrosläde flyttade jag kameran i steg på 20 mikron – ibland mer, ibland mindre – beroende på insektens eller motivets storlek. Bilderna som skapades på detta sätt (ibland upp till 200 för att få en enda färdig bild) stackade jag i specialiserad mjukvara för att få hela insekten i fokus. Resultaten kan ni se nedan.

Senare ville jag även fotografera insekterna i deras naturliga miljö, så jag plockade fram mitt Sony 90mm macro-objektiv igen (som erbjuder en förstoring på 1:1) och tillsammans med en dedikerad diffuser började jag fotografera även på plats. Resultaten ser ni nedan.

Frågor? Svarar gärna!

Hälsningar,

Alin

Buckarest – kontrasternas stad

Jag bodde i Bukarest i över 16 år, tills en dag då jag inte längre stod ut. Jag började bara se stadens fula sidor: trängseln, kaoset, den stressiga vardagen.
Jag längtade efter lugn och ro, så vi bestämde oss för att flytta tillbaka till vår hemstad — en mycket mindre stad, bara en timme från den hektiska huvudstaden.

Men inte heller där dröjde det länge innan samma känsla kröp sig på. Till slut tog vi steget och flyttade norrut, hit till Sverige, till en liten stad som heter Värnamo. Här hittade vi äntligen den efterlängtade stillheten.

Ändå, då och då, saknar vi det där kaotiska myllret, känslan av att befinna sig mitt i en pulserande huvudstad fylld av liv och kontraster.
Det var precis vad vi återupplevde under vår lilla resa till Bukarest för några dagar sedan.

Staden har vuxit ännu mer – på ett nästan skrämmande sätt – och kaoset är värre än någonsin. Men som fotograf ser man på kaoset med andra ögon: det är en oändlig källa till inspiration.

Jag bestämde mig för att försöka fånga stadens kontraster:
Från nedgångna områden med slitna byggnader och människor som kämpar för att klara vardagen, till rika kvarter med lyxbilar, designkläder och trendiga barer och restauranger som kan mäta sig med de bästa i Europa.

Kontrasterna i Bukarest känns starkare än någonsin.
Det är detta jag har försökt fånga i denna post.

Hoppas ni tycker om den!

Random

Enkelhet, men ändå så komplext

Missade årets största norrsken med bara några minuter, men njöt ändå av stunden—stod där i den iskalla natten, såg stjärnorna vandra, lyssnade till tystnaden och kanske till och med stenarna som växte.

För ibland är de bästa bilderna inte de du planerat—utan de du känt.

📷 X2D 100C

🔹 55mm | f/4.0 | 1024s | ISO 64

#Hasselblad #ThatOrangeDot #TheOrangeDot #Långexponering #Nattfotografi #Stjärnspår #Landskapsfotografi #Norrsken #Aurorajakt #Stillhet #LjusOchMörker