Alin Popescu Wild
100+ år gammal kamera i studion
En lång historia – varning!
Idag visade sig bli en intressant dag. Jag utmanade mig själv med att fotografera i studion med en 112 år gammal 9×12-kamera (Voigtländer Bergheil) och studioblixtar.
Självklart saknar den här kameran blixtsynk. Men vem behöver blixtsynk när det finns långa exponeringstider och man har en blixttrigger i handen?
Först och främst: jag ställde upp alla lampor och testade setupen med min Hasselblad X2D, inställd på f/18 och ISO 64. Jag visste att jag skulle behöva köra blixtarna på full effekt, eftersom filmen jag ville använda är en Ilford Ortho som gick ut 1982 – bara två år efter att jag föddes 😄. Från tidigare tester uppskattade jag filmhastigheten till cirka ISO 12, vilket innebar att jag ställde in Heliar-objektivet på Bergheil-kameran på f/8.
Att testa ljuset med X2D var enkelt. Jag ställde in en 30-sekunders exponering i en helt mörk studio, satte mig till rätta och utlöste blixtarna manuellt med triggern. Enkelt.
Men hur gör man samma sak med en Bergheil?
Jag hade ingen tillräckligt lång trådutlösare, och att förfokusera kameran själv var nästan omöjligt. Lyckligtvis tittade en kollega från Värnamo Kulturskola (där jag jobbar och där studion ligger) förbi för att se vad jag höll på med. En riktig livräddare – han är en fantastisk person att fotografera och jag har porträtterat honom många gånger förut.
Jag bad honom sitta på stolen, fokuserade kameran, och släckte sedan lamporna. Jag öppnade slutaren, drog ut kassetten, utlöste blixtarna med triggern och sköt in kassetten igen.
PANG!
Kassetten gick inte in rätt. När jag tände ljuset såg jag att den bara gått in på ena sidan. Filmen var förstörd. Vi behövde ett nytt försök.
Det enda problemet: jag hade bara en filmhållare.
Som tur var kom jag förberedd. Jag hade med ett litet mörkrumstält och en Paterson-tank för att förvara den exponerade filmen säkert. Jag fixade hållaren, laddade om filmen inne i tältet och vi försökte igen.
PANG. Succé!
Eller… nästan.
Jag hade glömt att 100 år gamla objektiv verkligen inte gillar direktljus. Mitt vackra Profoto-sidoljus var riktat mot modellen från sidan och lite bakifrån, vilket innebar att ganska mycket ljus träffade objektivet direkt.
Jag märkte inte detta med X2D:n – den hanterar sådana situationer perfekt – men det gör definitivt inte en Heliar.
Man kan se det på det färdiga fotot: låg kontrast och en kraftig vinjettering runt ramen. Det kan också ha funnits ett litet ljusläckage inuti kameran, utlöst av de kraftiga blixtarna.
Efteråt framkallade jag filmen hemma i Ilford LC29 (spädning 1:39) i 17°C i 5 minuter och 30 sekunder (för att minska den åldersrelaterade slöjan något).
När negativet hade torkat gjorde jag några kontaktkopior och skannade sedan negativet med min anpassade Valoi-setup och en Sony A7R V.
Om du har läst ända hit – tack!
Och om du befinner dig i Värnamo och vill ha ett klassiskt porträtt av dig själv eller din familj, skicka ett meddelande. Dock inga garantier för resultatet… fråga bara Anton om det första försöket 😄
Film’s not dead!
aLLin Foto Ateljé
Erfarenhet som syns. Kvalitet som känns.
https://fotografivarnamo.se
Gamla studio öppnas i Värnamo!
Lite skoj, men riktigt 9x12 foto från negativ, fotat idag :)
Gamla studio öppnas i Värnamo!
Här fotograferar vi med den senaste tekniken från… 1914. Kameror i trä, metall och glas, mekanik som knarrar lite lagom och film som kanske – eller kanske inte – fortfarande fungerar.
Vi använder dessutom film som gått ut för länge sedan. Resultatet? Det kan bli fantastiskt. Det kan bli… ingenting alls. Spänningen är en del av upplevelsen.
I en tid där AI kan skapa perfekta bilder på några sekunder frågar vi istället: är du redo att betala för något långsamt, oförutsägbart och helt analogt?
Om svaret är ja – kontakta mig och prova lyckan framför kameran."
Kameran - Voigtländer Bergheil 1914 (Heliar)
Film Ilford Line (utgång 82)
Framkallad i Ilford LC29 1:39
Skan Epson V700
Back to the basics, ursprung man bara sett
Jag har varit fotograf sedan 2003, frilansare och heltidsfotograf sedan 2012, då jag lämnade mitt dagjobb och kastade mig in i fotografins värld. Under alla dessa år hade jag till en början varken nyfikenheten eller senare modet att vända mig till analog fotografering, till film.
Ändå fanns gnistan där. Fram till dess att jag var 9-10 år gammal var min pappa yrkesfotograf i vår lilla stad i Bărăgan, Rumänien. Magin i bilderna som framträdde på papperet i framkallningsvätskan har förföljt mig i många år, men jag tog aldrig steget fullt ut. Inte förrän förra året, då jag gav efter.
Jag gav efter främst psykiskt, trött på all teknik, all AI och all automatisering av moderna kameror. Den sista jag hade, en Sony A9III, fångade bilden innan jag ens tryckte på knappen, med några millisekunder upp till sekunder (pre-capture). Den tog 120 bilder per sekund, så innan jag hann reagera hade kameran redan registrerat bilder som var mycket bättre än vad jag själv hade kunnat fånga.
Jag blev trött och en dag bestämde jag mig för att sälja allt. Många trodde att jag var galen (kanske var jag det, eller så har jag alltid varit det), men jag gav upp tekniken så mycket jag kunde. Jag köpte en enda kamera och ett objektiv. En långsam kamera, "slö" jämfört med dagens teknik, men en kamera som gav mig tillbaka glädjen att fotografera, att tänka ut en bild, att leta efter kompositionen.
Jag valde en Hasselblad X2D, både för att jag länge velat fotografera i mellanformat, men också för de otroliga detaljer och färger som denna kamera kan leverera. När jag väl fått smak för Hasselblad och denna skandinaviska enkelhet – som jag inte kan få nog av sedan jag flyttade till Sverige för 6 år sedan - tog jag det steg jag aldrig trodde att jag skulle ta. Jag köpte även en analog Hasselblad, en gammal från 1973 (500 C/M), helt mekanisk, som fortfarande fungerar som om den vore ny.
Jag exponerade några rullar, skickade dem på framkallning och gladde mig som ett barn när jag fick tillbaka dem, framkallade och digitalt skannade. Men jag kände fortfarande ett tomrum, ett tomrum som jag till slut skulle fylla: att lära mig framkalla själv. Först svartvitt, och sedan, varför inte, färg.
Jag gjorde många misstag – jag exponerade till och med skyddspappret på 120-filmen istället för själva filmen, jag slöjade filmer – men jag levde mig in i varje ögonblick med andan i halsen, och det känns som om jag fortfarande gör det.
Med hjälp av Kalle, min kollega från fotoklubben i Värnamo, en fotograf som framför allt har arbetat med film i dussintals år, har jag även återvänt till mörkrummet och förstort några bilder, precis tillräckligt för att få smak på det.
Det är en lång väg att vandra och jag hoppas att jag lever tillräckligt länge för att kunna njuta av den så mycket som möjligt.
Back to the basics!
En värld osynlig för det blotta ögat
Nyligen, inspirerad av en vän som tog passionen till det yttersta, började jag (igen) fotografera insekter – men den här gången mer än 1:1. Jag gick upp till betydligt högre förstoringar, från 2,5 till 5x, med hjälp av ett Laowa 25mm 2.5–5x-objektiv monterat på A7R V. Med stöd av en automatiserad makrosläde flyttade jag kameran i steg på 20 mikron – ibland mer, ibland mindre – beroende på insektens eller motivets storlek. Bilderna som skapades på detta sätt (ibland upp till 200 för att få en enda färdig bild) stackade jag i specialiserad mjukvara för att få hela insekten i fokus. Resultaten kan ni se nedan.
Senare ville jag även fotografera insekterna i deras naturliga miljö, så jag plockade fram mitt Sony 90mm macro-objektiv igen (som erbjuder en förstoring på 1:1) och tillsammans med en dedikerad diffuser började jag fotografera även på plats. Resultaten ser ni nedan.
Frågor? Svarar gärna!
Hälsningar,
Alin
Buckarest – kontrasternas stad
Jag bodde i Bukarest i över 16 år, tills en dag då jag inte längre stod ut. Jag började bara se stadens fula sidor: trängseln, kaoset, den stressiga vardagen.
Jag längtade efter lugn och ro, så vi bestämde oss för att flytta tillbaka till vår hemstad — en mycket mindre stad, bara en timme från den hektiska huvudstaden.
Men inte heller där dröjde det länge innan samma känsla kröp sig på. Till slut tog vi steget och flyttade norrut, hit till Sverige, till en liten stad som heter Värnamo. Här hittade vi äntligen den efterlängtade stillheten.
Ändå, då och då, saknar vi det där kaotiska myllret, känslan av att befinna sig mitt i en pulserande huvudstad fylld av liv och kontraster.
Det var precis vad vi återupplevde under vår lilla resa till Bukarest för några dagar sedan.
Staden har vuxit ännu mer – på ett nästan skrämmande sätt – och kaoset är värre än någonsin. Men som fotograf ser man på kaoset med andra ögon: det är en oändlig källa till inspiration.
Jag bestämde mig för att försöka fånga stadens kontraster:
Från nedgångna områden med slitna byggnader och människor som kämpar för att klara vardagen, till rika kvarter med lyxbilar, designkläder och trendiga barer och restauranger som kan mäta sig med de bästa i Europa.
Kontrasterna i Bukarest känns starkare än någonsin.
Det är detta jag har försökt fånga i denna post.
Hoppas ni tycker om den!
