Uppfälld spegel ny och viktig erfarenhet

Det har sagts och skrivits en del om att Nikon D 800 inte är riktigt så förlåtande. Det har jag tolkat som att den, i jämförelse med t ex D 700 och D 300 och jämförbara, helt enkelt kräver en bättre fotograf för att det ska bli riktig bra och kamerans potential utnyttjas fullt ut.

Min erfarenhet av kameran hittills är att jag numera använder stativ i mycket högre utsträckning än tidigare för att det ska bli riktigt skarpt. Det behöver ju inte betyda att det är kameran som behöver det utan det helt enkelt är jag själv som fått allt svårare att hålla still. Nåväl, jag gillar, som en del av er redan vet, att arbeta med stativ så det är egentligen inget problem.

I går morse var jag ute en sväng för att försöka fånga några strömstarar på bild. I väntan på att de skulle dyka roade jag mig med ett litet experiment med ett , för mig i vart fall, förbluffande resultat. Jag gjorde om det flera gånger för att verkligen försäkra mig om att det inte var en engångsföreteelse.

Kameran på stativ orddentligt nedtryckt i marken. Kraftigt stativhuvud och D 800 med en fast 300 mm/4 monterat och elektronisk utlösare. Bilden ovan är tagen på vanligt sätt, 1/3 sekund, bländare 7,1 och ISO 800.

Den här bilden är tagen sekunderna senare med exakt samma data. Skillnaden här är att jag använt mig av uppfälld spegel. Bilderna är kraftigt delförstorade och jag hoppas att skillnaden tydligt framgår.

Orsakar spegeln verkligen sådana vibrationer att skillnaden blir så stor? Det verkar så och nu blir det mycket uppfälld spegel för min del när tiderna blir lite längre.

 Strömstararna dök aldrig upp och hur lätt vore det att fånga dom med uppfälld spegel?

En å värd ett återbesök eller två

Den normalt tämligen lilla ån som rinner genom bokskogen är större än någonsin. Den sista biten ned mot sjön svämmar den över på flera ställen och de gamla innötta stigarna står under vatten.

Här är ett sådant ställe där det bildats en liten sjö men vattnet står helt stilla, löven ligger som fastnaglade och alkärrets träd speglar sig i den blanka ytan.

De sista löven kämpar sig kvar på sina grenar.

Längre ner blir det mer strömt och som på beställning hör jag det karaktäristiska ljudet av strömstare. Och ja, där kommer den i full fart. Och en till. Och en till. Det har jag aldrig sett för vid den här ån, tre strömstarar vid ett och samma tillfälle.

Ormbunkarna böjer sig vackert ut över åkanten.

Hösten skapar de underbaraste färger och det tidiga morgonljuset är perfekt fotoljus.

De fallna löven bildar vackra mönster.

I morgon blir det återbesök. Då med 300 mm, möjligen också med 1,4 converter för att försöka fånga de fina strömstararna på bild. Det var faktiskt inte så rädda av sig, tror bestämt att det är en årskull och de har inte ännu bättre vett än att vara ganska oskygga. Hoppas det hååler i sig ett dygn till.

Jag gillar naturfotofestivalen i Vårgårda

Naturfotofestivalen i Vårgårda är ett måste och idag var det dags. Och det kan sägas med en gång, det finns otroligt många bra naturfotografer och det är i sanning en njutning att spatsera runt i idrottshallen och titta på alla fantastiska bilder. Naturfotofestivalen är den kick av inspiration som behövs inför vintern och väntan på våren.

Det är också väldigt roligt att komma till Vårgårda och träffa alla fotovänner och utbyta de senaste erfarenheterna liksom att dregla runt lite bland alla nya prylar som man får chansen att klämma på...

Inger Palo och Halina Larsson gillar Günther Dippes fina utställning, här en bild från norska Innerdalen.

Ordföranden i Varbergs Fotoklubb Christer Larsson i samspråk med Günther Dippe vars bilder hänger i bakgrunden.

Roland Johansson, Vänersborg, är veteran i Vårgårda och gör ingen besviken med sina mycket fina bilder. Hans bilder är monterade på Kapaskiva och monterade på egentillverkade ramar. En kombination som lyfter bilderna ytterligare.

Grodexperten Clas Andrén diskuterade naturbilder med Falkenbergs egen mästerfotograf Thomas Andersson/N.

I den digitala världen så är det ändå befriande skönt att konstatera att böcker fortfarande har stark dragningskraft. Rena fackböcker varvades med många fantastiska naturfotoböcker.

BioFoto Sverige hade en egen monter och värvade nya medlemmar. Föreningen hade också en utställningsmonter med medlemmarnas bilder.

Hos Nikon var det, som hos Canon, hårt tryck för att få klämma på det senaste.

En del nöjde sig inte med att klämma, Pelle Österberg, god vän från Varberg, tycks starkt överväga att lämna Nikon till förmån för Canon. Jag vet inte varför utan det får han förklara på veckans möte i Fotoklubben.

Tyvärr hade jag i år inte möjlighet att se några visningar i Kulturen, det ser jag fram emot till nästa år.

Några egna nya prylar då? Både ja och nej. Jag lämnade Vårgårda 800 kronor fattigare men en tröja med vindstopper och en fin vinterjacka rikare. Så nu kan vintern komma, jag är rustad för fototurer i vinterland.

Tack fotovänner för en trevlig dag i Vårgårda.

Inspiration och lust ett måste för en bra bild

Utan inspiration och lust blir det sällan bra bilder. När jag vaknade i morse inbjöd det inte till fotografering men som alltid (nåja, nästan) fick ändå fotoryggan hänga med. Och när vi väl kom bort till Hornborgasjöns utlopp tog regnandet en tvåtimmars paus.

Solen bröt igenom och det blev för en stund riktigt vackert och skönt väder. Löven på de små björkarna satte fin färg och konstraterade vackert mot de gröna granarna och den mörkt gråblå himmeln. Lite inspirerande för fortsättningen.

Några häftiga ekar i skogen vid det som kallas Korpabo på väg ned mot sjön.

Hornborgasjön bort mot utloppet. Tämligen fågeltomt men några knölsvanar lyste vitt i vattnet.

När en svamp slagit rot på ett träd så sägs det att det är början till slutet för trädet. Svampen, senare fler och fler, suger musten ur trädet som på sikt inte kan hålla sig upprätt utan faller för en höststorm.

Även om de flesta löven både fallit och tappat sin färg är skogen inte färglös.

Tallens bark bildar fina mönster.

Solstrålarna letade sig in till lummern som skimrade vackert. En bild som jag tycker gör sig fint i svartvitt.

Det är sagt många gånger men tål att upprepas; aldrig smakar en fika så bra som utomhus efter ett par timmars strövande i naturen.

Tallskog, Tidan, Herrekvarn och spår efter bäver

Nu råder ingen tvekan längre, det är på allvar höst. De vackra höstfärgerna har förbytts till grått, i eftermiddags drog regn och blåst in. Vi hann dock med en tretimmars vandring i den fina tallskogen vid Skarpemo i Västergötland. Jag hade med kameran på axeln men borde släpat på stativet också för det var inte så mycket med fotoljuset.

Raka som furor för att vara lite lustig. De lättvandrade skogsvägarna tar oss slingrande mot ån Tidan och Herrekvarn.

Tidan är en fin liten å som mynnar ut i Vänern. På vägen dit passerar den Herrekvarn som nyligen genomgått en större renovering.

Vattenflödet i Tidan är rikligt och turbinerna går varma.

Bäverns framfart. Vid tidan i Herrekvarn trivs också strömstaren som svischade förbi vid flera tillfällen.

Herrekvarn är en välskött anläggning och miljön med tallskogen, Tidan och de fina gamla bygganderna gör att vi ofta förlägger våra vandringar till området. Tidan är också ett fint fiskevatten med grov öring så det finns mer än en anledning att återkomma.