Skimrande fåglar

Människan – toppen av näringskedjan, jordens härskare. Visst. Men faktum är att samtliga människans sinnen är rätt svaga och outvecklade i jämförelse med många andra djur på vår planet.

När det gäller synsinnet så hör fåglarna till de mest avancerade varelserna. Deras ögon är komplexa konstruktioner som på en rad punkter skiljer sig från människans. Det hjälper dem att uppfatta fina detaljer och mycket små rörelser, men också att registrera färger i ett brett spektrum. Det är förmodligen bara vissa korallrevsfiskar som kan konkurrera med fåglarna om det mest utvecklade färgseendet bland jordens alla djur.

Variationen bland fåglarna är givetvis enorm när det gäller synförmågan. Men en sak är säker: fåglar ser en annan värld än du och jag. Många registrerar ultraviolett ljus och de långa röda vågorna i den andra änden av ljusets spektrum, alltså färger människan inte kan se.

En aning om denna färgrikedom kan de skimrande fjäderdräkterna kanske ge. En färgpalett man vanligtvis förknippar med exotiska fåglar, men som även förekommer i blygsam skala hos vissa av våra inhemska arter.

Fjädrarnas färger kan skapas av pigment, men också genom själva texturen. Små ojämnheter gör att interferens uppstår då ljusstrålarna träffar fjädrarna, likt tusentals prismor, vilket skapar den optiska effekten av iriserande färg.

Eftersom det är rörelse som orsakar ett sådant skimmer är det omöjligt att fånga på en stillbild.

Jag vill ändå visa några bilder, samtliga tagna i Sydafrika förra sommaren. Bilder på fåglar vars skimrande fjäderdräkt fascinerande mig för mycket för att inte vilja visa dem.

. . .

Hedydipna collaris (eng. Collared Sunbird)

. . .

Cinnyris talatala (eng. White-bellied Sunbird)

Honan är inte lika färgrann. I fågelvärlden är det oftast hanarna som ståtar med färgerna, för att imponera på honorna.

. . .

Chalcomitra senegalensis (eng. Scarlet-chested Sunbird)

Lägg märke till att den turkosa färgen på huvudet inte alls syns på den undre bilden, där i gengäld röda tonerna på vingarna framträder.

. . .

Lamprotornis chalybaeus (eng. Greater Blue-eared Starling)

. . .

Avslutningsvis Coracias caudatus (eng. Lilac-breasted Roller). Detta är en fågel som skimrar alldeles makalöst i flykten. Den flyger också väldans snabbt och jag fick tyvärr ingen bra flyktbild.

. . .

För den som är intresserad av fåglarnas sinnen och hur de använder dem i kampen för överlevnad, vill jag tipsa om boken Att överleva dagen, med bilder av Brutus Östling och text av Susanne Åkesson (Brutus Östling bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag, 2009).

Där himmel möter jord

Fint väder och bra väder är två helt olika saker. Strålande sol är visserligen oftast behagligt, men en knallblå himmel är bildmässigt inte särskilt intressant. Inte för landskapsfotografen, i synnerhet inte om man det är berg man riktar sökaren mot.

Redan ett litet moln eller en tunn molnsky lyfter bilden. Men jag vill ha mer än så.

. . .

Jag vill ha moln som svarar mot bergens visuella kraft och dramatik. Hotfulla moln som vittnar om naturens objektiva faror för den lilla människan. I en tidigare blogg skrev jag om ljuset i bergen. Solen kan onekligen bjuda magnifika skådespel i dessa miljöer, men frågan är om inte molnen ändå är det element som bäst skänker bergen en alldeles speciell, sublim karaktär.

. . .

Skulle detta vara specifikt för bergslandskapet? Ja, det vill jag påstå, och anledningen är enkel. En pilot som flög mindre plan i Nepal sade: ”Det är inte som att flyga på andra platser, för här finns det ofta berg i molnen.”

I de höga bergen är molnen inte ett tak ovanför landskapet utan en del av det. Bergen är mötesplatsen mellan himmel och jord.

. . .

Berg och moln – det är också ett möte mellan element i mer abstrakt bemärkelse. Fast klippa och förångat vatten. Det massiva och det flyktiga. Geologisk tid och regndroppens ögonblick.

. . .

Det är alltså ett motsatsernas spel vi ser när vi betraktar molnens svepande rörelser kring bergens väggar och toppar, deras våtkalla svävande ovan glaciär och snöfält. För vår blick är utgången alltid densamma: bergen består, molnen löses upp.

Fast så enkelt är det inte. Moln är vatten. Och vatten är det element som med hjälp av gravitation, vind och solstrålar bryter ner bergen, långsamt, långsamt. Bortom människans upplevelsehorisont är entropilagen verksam. Klippa blir till sten, sten till grus, grus till sand och sediment som sköljs bort och slutligen hamnar i något av de stora haven.

Perspektivet skiftar: vattnet är ett konstant element som löser upp, men bergen, de är ickebeständiga.

Åh dessa solnedgångar!

Vi kan inte ha dem till någonting. De är helt obrukbara, tjänar inget praktiskt syfte för människan. Rent biologiskt borde solnedgången väcka olustkänslor eftersom den signalerar mörkrets inbrott. Den kalla delen av dygnet då vår syn begränsas och nattaktiva rovdjur ger sig ut på jakt är inte till vår fördel som naturvarelse.

Ändå utövar solnedgångar en mäktig attraktionskraft på de allra flesta människor.

. . .

Man kan ställa frågan om denna uppskattning är inlärd, traderad av kultur och samhälle över historisk tid. Ett fenomen som inte ligger i den natur vi betraktar utan i sätter vi ser på, en kalibrerad blick. Eller om uppskattningen trots allt bottnar i en universell egenskap, som är allmänmänsklig utan att vara strikt biologisk. Ett estetiskt sinnelag, en känsla för det som 1700-talets filosofer kallade ”det natursköna”.

. . .

Oavsett hur man väljer att bevara den frågan så kommer man inte ifrån att naturens estetiska kvaliteter är under ständig påverkan från kulturella bruk och värderingar.

Solnedgångar hör till de motivkretsar inom fotografin som på en och samma gång är de mest älskade och de mest föraktade. Motivet har så till den grad exploaterats att det alltid finns någon som är beredd att trycka till med kitschstämpeln.

. . .

Därför är solnedgången också ett intressant fotomotiv: den aktualiserar värderingsskillnaden mellan verklighet och bild. Det är tillåtet att uppskatta naturen men inte representationer av den, i alla fall inte vilka som helst, hur realistiska de än må vara.

Samtidigt uppmuntras man som fotograf att ständigt att bryta mot konventioner och tabun. Men gäller det också tabut mot alltför uppenbar skönhet?

Mmm... Marabou?

Ur ett visst perspektiv har väl naturen alltid sin skönhet. Men hur tillverkarna av chokladkakor och praliner tänkte när de valde Maraboustorken som symbol och namn, det har jag svårt att förstå.

Miracle Highway: Epilog

I mitt förra blogginlägg vävdes två berättelser samman. Mina egna erfarenheter öppnade en dörr mot legendariska äventyr i det förflutna. Platsen var Östra Rongbuk-glaciären, vid Mount Everests fot.

http://www.fotosidan.se/blogs/billingsblogg/miracle-highway.htm

En del läsare har påpekat att ingen av berättelserna fick något tydligt slut. Låt mig därför fatta tag i de lösa trådarna och för en stund återvända till Tibet.

”Miracle Highway” var ett av de fynd 1921 års Everest-expedition gjorde. Expeditionen året därpå slutade i en katastrof. Under det tredje försöket att nå den åtråvärda toppen drabbades två replag om sammanlagt nio bärare av en lavin. Man lyckades gräva fram två av människorna, övriga sju blev för alltid begravda i Himalayas vita snömassor.

Chocken var stor och samvetet tyngde. ”Only Sherpas and Bothias killed – why, oh why could not one of us Britishers have shared their fate?”, skriver klättraren Howard Somerwell i sin anteckningsbok efter denna fatala antiklimax.

Nästa expedition, år 1924, kom att sätta ännu djupare spår i klätterhistorien. Någon gång på morgonen den 8 juni lämnade klätteresset George Leigh Mallory och den tolv år yngre ”rookien” Andrew Irvine läger VI, ca 8300 meter över havet, med sikte mot världens högst belägna punkt.

Noel Odell skrev senare i expeditionens loggbok att han för en kort stund när molnen skingrade sig sett två prickar högt upp på berget. Prickar som rörde sig uppåt. Det var det sista någon såg av de två klättrarna.

Sedan dess har spekulationernas vågor gått höga. Exakt var någonstans befann sig klättrarna när Odell såg dem? Vad hände Mallory och Irvine? Och framförallt: nådde de toppen av Everest?

Mängder artiklar och böcker har skrivits om dessa frågor, laddade med politisk prestige i en tid när europeisk imperialism och nationalism når sin kulmen. Framförallt så har Mallorys namn för evigt höljts i ett mytiskt skimmer. Det spelar mindre roll att konsensus numera är att han aldrig realiserade den förtärande dröm som höll hans sinne i ett fast grepp under många år och som slutligen blev hans död.

Och för min egen del? Det blev inte ens ett försök att bestiga Lhakpa Ri (7045 m.ö.h.), ett berg som faktiskt bestegs första gången av Mallory under rekognoseringsturen 1921. Jag ska villigt erkänna att jag drog en lättnadens suck när jag hörde rösten i den mörka natten utanför tältet, som meddelade att det hade snöat kraftigt och toppförsöket ställdes in.

Jag var lättad eftersom jag mådde dåligt efter att ha varit förkyld med feber i flera dagar. Det låter kanske fånigt, men på dessa höjder är man inte så kaxig och det finns inga marginaler ens för lindriga sjukdomar.

Ingen snövit bergstopp att sätta ner isyxan i denna gång. Men vad brydde väl jag mig om det, jag fick ju vandra längs Miracle Highway tur och retur. Och det hör till mina finaste bergsminnen.

* * *

Jag har förstått av reaktionerna på min blogg om Miracle Highway att många i likhet med mig gärna läser historiska skildringar om expeditioner och upptäcktsresor. För den som är särskilt intresserad av Everest vill jag därför ge några lästips.

• Walt Unsworth, Everest: The mountaineering history (Bâton Wicks, London, 2000). Detta är bibeln på området – en lunta på nästan 800 sidor, med all statistik och information om Everest du kan begära. För den skull inte torr utan välskriven och levande.

• Jon Krakauer, Tunn luft: En insidesskildring av tragedin på Mount Everest (Forum, Stockholm, 1997). Tveklöst den internationellt mest lästa boken om Everest i modern tid. Författaren fokuserar på den fatala våren 1996 då rekordmånga människor omkom på berget. Här finns historiska tillbakablickar, här finns psykologiska spekulationer kring klättrarens drivkrafter och här finns brutal kritik mot Everest-expeditionernas kommersialisering. Boken är fängslande som en spännande roman.

• Sandra Noel, Everest pioneer: The photographs of captain John Noel (Sutton publishing, utan ort, 2003). Den här boken borde vara av särskilt intresse för FS-medlemmar. Den berättar om och visar bilder av John Noel, som anlitades som fotograf på expeditionerna 1922 och 1924. Historiska vingslag på varje sida, fascinerande beskrivningar av hur Noel hanterade sitt uppdrag som fotograf och filmare, bland annat hur han modifierade utrustningen för att klara av de extrema förhållandena.

• George Band, Everest: 50 years on top of the world (HarperCollins, London, 2003). Om man bara ska ha en enda bok om Everest så är det denna. Författaren var medlem i expeditionen 1953, som resulterade i att Edmund Hillary och sherpan Tenzing Norgay blev de första människorna att beträda Everests topp. Informativ men ledigt berättad, snygg formgivning (trots det fula omslaget) och ett rikt bildmaterial.