Lost Glory

Den här gången skulle det bli annorlunda. Ett snötäckt landskap. Bergväggar draperade i vitt. Mina tidigare resor till Nepal hade gjorts på våren. Nu åkte jag mitt i vintern, över jul och nyår. Men mina förväntningar infriades inte. Redan under flygresan från Kathmandu till Pokhara kunde jag konstatera hur naket Himalaya var – knappt någon snö alls förutom på de allra högsta topparna.

Iakttagelsen bekräftas ännu mer påtagligt från byn Dhampus, där ett majestätiskt panorama breder ut sig med berget Machapuchhre som på en tron i mitten. Machapuchhre, eller Fish Tail Mountain, hör till Nepals mest berömda och fotograferade berg. Av dess vita mantel återstår nu bara trasor. ”It has lost its glory”, konstaterar vår guide med sorg i stämman.

På kvällen några dagar senare monterar jag upp stativet och riktar kameran mot Annapurna South och Hiunchuli. Jag befinner mig i byn Chomrong. En man ur lokalbefolkningen tittar intresserat på och utan att jag behöver föra saken på tal berättar han att hela dalgången tidigare brukade vara snötäckt från oktober fram till våren. Men det har inte snöat i Chomrong på flera år.

Jag får lite dåligt samvete för att jag tänker på min egen upplevelse, på de där bilderna jag skulle fått med mig hem. Men det är ju inte jag som har problem. Den globala uppvärmningen slår hårt mot ett land som Nepal, vars klimat är så beroende av Himalaya med alla dess glaciärer. Man berättar för mig om översvämningar, oregelbundenheter i monsunregnen, skördar som slår fel. Det är de fattiga människorna här som drabbas, konkret och hårt.

Himalaya är såklart fortfarande mäktigt bortom beskrivning. Att stå 4000 meter ovanför havsytan framför Annapurna I och blicka upp mot toppen, och veta att avståndet dit är fyra vertikala kilometer, det är en sublimt svindlande känsla. Samtidigt tänker jag nu mer än tidigare på att ordet Himalaya betyder ”snöns hemvist”. Himalaya lär förbli storslaget. Frågan är bara hur länge världens största bergskedja kommer att göra skäl för sitt namn.

Not: Denna text skrev jag för några år sedan efter min senaste resa till Nepal, men den har blivit liggande i den digitala byrålådan. Temats aktualitet har emellertid inte minskat, tvärtom…

På vandring i Tien Shan (del 2 av 2)

Det är möjligt att vandra till fots uppför Inylchek-glaciären till baslägret, men det är en smärre expedition i sig. Vi gör som de flesta klättrare med siktet inställt på en eller annan bergstopp i Tien Shan – vi tar helikopter.

Färden varar ungefär 30 minuter och en häftigare halvtimme jag nog inte varit med om.

Bergen breder ut sig i alla riktningar, de vita topparna blir allt fler ju högre upp vi kommer. Överallt stora glaciärer. De plöjer genom landskapet som motorvägar och i sidodalar vandrar mindre isar sakteliga och stötvis ner i uppbrutna, kaotiska strukturer.

Helikoptern är en rysk militärmodell. Inte byggd för komfort. Trångt, ryggsäckar och annan packning överallt, skakigt. Bänkar med ryggen mot vägg och fönster. Det är med viss möda jag fotograferar.

Vårt mål är South Inylchek Basecamp, som ligger på ca 4000 meters höjd och byggs upp varje sommarsäsong, mest för alla klättrare men även en och annan grupp vandrare lockas hit.

När vi klivit av och fått ur all vår packning försvinner helikoptern snabbt. Dammet och sanden den rört upp lägger sig och allt blir tyst. Här finns bara berg, is, sten och tunn luft.  Lika ogästvänligt som det är vackert.

Inylchek hör till världens största glaciärer utanför polarregionerna. Den delar sig i två armar, varav den södra är störst med sina dryga sex mil på längden.

Området lockar klättrare från hela världen. Anledningen är ett flertal attraktiva toppar, men också det faktum att Tien Shan är så avlägset, okänt och föga exploaterat av mänsklig hand.

Det mest kända berget i området är Khan Tengri, som med sina 7010 meter över havet utgör världens nordligast belägna 7000-meterstopp. En klassisk pyramid med en vacker sydkam. Centralasiens Matterhorn, om man så vill.

Högst är dock Peak Pobeda, eller Jengish Chokusu som det kirgiziska namnet lyder. En imposant jätte på 7439 möh.

Klättring brukar betraktas som äventyrligt och actionfyllt. Faktum är att verksamheten inte bara kräver styrka och mod utan framförallt tålamod. I väntan på rätt väderförhållande kommer kortleken väl till pass. Annars kan man låta kreativiteten flöda genom att bygga stenrösen.

Jag hade hoppats på stjärnklara nätter, för fotograferingens skull. Det blev ingen nattfotografering, men den första kvällen bjöd på ett skymningsljus av sällan skådat slag.

Dagen innan avfärd gjorde vi en tur förbi Khan Tengri Basecamp upp till läger 1. Det var dimmigt mest hela tiden, men miljön har så mycket mer att erbjuda än vyer och gnistrande toppar. Ur fotografisk synpunkt kan detaljstudier vara väl så spännande.

Personligen är jag också förtjust i de stunder när det öppnas fönster i molntäcket eller dimman och man får ana lika mycket som man faktiskt ser av de mäktiga bergen.

Efter tre nätter i South Inylchek Basecamp är det så dags att kliva ombord helikoptern för att lämna glaciären och ta oss ner till utgångspunkten två veckor tidigare, Karkara.

Det blir ännu en spektakulär morgonfärd med möjligheter till flygfotografering över ett magiskt landskap.

Så småningom förändras landskapet. Brunt och grönt ersätter vitt och grått, de spetsiga formerna övergår i mjuka linjer.

Som sagt, tillbaka till utgångspunkten. Vi äter frukost i en jurta. Sen återstår bara gränsövergången till Kazakstan (fler stämplar). Där väntar någonting vi har sett fram emot i två veckor: en varm dusch!

* * *

Första delen av min reseberättelse hittar du här.

På vandring i Tien Shan (del 1 av 2)

Pang på rödbetan. Vi hinner knappt landa i Almaty, Kazakstan, förrän vi packar in bagage och oss själva i minibussen för en lång och skumpig färd mot Karkara Camp vid gränsen till Kirgistan. Hettan är olidlig. Det enda som står emot trötthet och jetlag är förväntan. Drömmen om Tien Shan.

Tien Shan – De himmelska bergen – är namnet på ett område norr om Taklamakanöknen, där Kazakstan, Kirgistan och Xinjiangprovinsen i Kina möts. Det bildar Himalayas svans i väster. Området är vidsträckt och vilt, med väldiga glaciärer och toppar som når över 7000 meter.

I två veckor ska vi vandra och tälta här, i ett landskap utan leder, skyltar eller hyttor.

Men innan vi når vildmarken tar vi del av kultur i form av byråkrati med ekon från de totalitära staternas nittonhundratalshistoria. Gränsövergången från Kazakstan till Kirgistan blir en utdragen ritual där pass vandrar från hand till hand, meningslösa frågor ställs med total språkförbistring som grund, och den ena stämpeln efter den andra dunkas in med överdriven auktoritet.

En liten bit i ett robust militärfordon, som också den andas sovjetisk ingenjörskonst, och sen är vi ute.

För den gemensamma utrustningen tar vi hjälp av hästar som packdjur. Vilket känns naturligt eftersom människorna i dessa trakter traditionellt är hästfolk, med etnisk härstamning från nomadiska mongoler och turkar.

Hästskötarna red utan sadel med en imponerande lätthet och skicklighet. Ibland användes djuren för lekar och tävlingar, som vanligtvis gick ut på att få motståndaren ner i backen.

Vandringen tar oss genom dalar och över höga pass, genom barrskog och över alpina ängar med rik flora.

Vi vadar över älvar och slår läger vid sjöar med smältvatten från berg och glaciär. Nedan sjön Karakol:

Innan vi når de riktigt höga höjderna stöter vi på någon enstaka familj. Det rör sig om nomader som bor i runda tält kallade jurtor (det kazakiska namnet är kiyiz som betyder ”filthem” och på kirgiziska heter det bojzoj, ”grå bostad”, efter dukens färg). Under den korta sommaren låter de sin boskap beta här. Får, hästar och nötkreatur.

* * *

Tien Shan är inte bara landskap utan även flora och fauna. Kazakstan har på senare år blivit ett allt populärare resmål för fågelskådare. Jag förstår varför även om fåglar inte var det jag primärt riktade kameran mot.

På bilden nedan har vi just tagit oss över det norra Ashutor-passet på 3800 meters höjd. Ett skolboksexempel på hur en glaciär dragit sig tillbaka och lämnat en kägla av morän och en krympande istunga.

Successivt når vi höjd och redan efter ett par dagar har vi lämnat trädgränsen. I takt med att miljön blir kargare och mer dramatisk så krymper vi själva. Människan blir liten och sårbar, i bästa fall också en aning mer ödmjuk inför naturen.

Titta noga så ser du två människor på isen, i bildens nederdel:

Med sublima vyer i alla riktningar är det lätt att glömma bort miljöns andra kvaliteter. Men landskapet uppvisar former och linjer, i stort och smått, som kan vara nog så visuellt intressanta som den grandiosa vyn.

Hur var vädret? Jo tack, allt från stekande sol och 30-gradig värme till regn, dimma, snö och hagel. Minusgrader de flesta nätter.

Dåligt väder är inte behagligt men har sina fotografiska fördelar, särskilt stunden när ovädret upphör och ljuset ger sig tillkänna.

* * *

I nästa del av min reseberättelse ger vi oss rakt in i hjärtat av Tien Shan, till de stora isarna och de höga bergen, för en final i tunn luft.

Klick!

Fotoböcker, tidskrifter, nätforum. Tankar och samtal. Ett visst mått av intellektualisering kan fördjupa intresset och säkert också förbättra ens fotografi. Men i de mest lustfyllda stunderna får reflektionen träda åt sidan för den banala och ändå så värdefulla upplevelsen att man ägnar sig åt foto helt enkelt därför att det är så himla kul. Kalla det fotolycka om du vill.

Adrian, Pakistan

Colin och Paul, Island

Thomas, Söderåsen

Jenny, Högsbohöjd

Emil och Daniel, Botaniska trädgården i Göteborg

Paul, Island

Jag, Lofoten (foto: Magnus Lindbom)

Matt, Island

I perioder när tid eller inspiration för foto saknas kan man behöva påminna sig om denna glädje, som är sin egen orsak och legitimitet. Man finner den inte så mycket i litteraturen eller i andras tankar som i praktiken, när sinnena aktiveras.

För egen del har fotograferingen av olika skäl gått på sparlåga ett par månader. Dålig input men desto bättre output i form av en sex sidor lång artikel i Kamera & Bild, en bild i Digitalfoto för alla och en bild plus text i Camera Natura. Och en hedrande finalplats i en internationell tävling vars slutresultat jag väntar med spänning på.

Ute väntar vitsippor och grönska i crescendo. Påskledighet och god väderprognos. Vad mer kan en naturfotograf begära?

Tankar kring en bild #1 En bön till Allah

Vi befinner oss högt upp i Karakorambergen i Pakistan. Närmare bestämt i Ali Camp, många dagars krävande vandring från närmaste bebyggelse. K2 ligger inte långt borta. Stället kallas ”camp” men består bara av stora stenar och block. Lägret är omgivet av snö, glaciäris och berg. Några av dessa berg sträcker sig 8000 meter ovanför havsytan och hör därmed till de högsta på jorden.

Platsen ger inget undantag för en rättrogen muslims böneschema. Ja kanske är det tvärtom för vår bärare, som i den sena middagstimman vänder sig mot Mecka; kanske ger den här miljön en fördjupad känsla av det gudomligas närvaro? Man behöver inte vara konfessionellt troende för att uppleva någonting som kan liknas vid en religiös känsla, när man befinner sig i ett sublimt bergslandskap som detta.

Jag tvekade innan jag tog bilden. Det kändes smått vanvördigt att fotografera mannen i denna situation. Men jag hade talat med bärarna – khurpas kallas de, en motsvarighet till de mer kända sherpas i Nepal – som inte alls tog illa upp utan tvärtom gillade att bli fotograferade. De kunde också betrakta de dagliga bönerna som ett slags andlig hygien, en del av vardagsrutinen och inte någonting exceptionellt och högtidligt.

Det var ändå en självklarhet att vara diskret, hålla sig på avstånd och använda lång brännvidd och arbeta snabbt. Jag tog faktiskt bara en enda exponering av den bedjande mannen.

Jag valde en centrerad komposition i stående orientering. Dels för att ge scenen ett lugn och en värdighet. Dels för att associera bilden till religiösa symboler och bilder, vilka ofta är centrerade och symmetriska snarare än uppbyggda enligt gyllene snittets princip. Bilden är för övrigt obeskuren.

Pakistan är inte direkt något turistmål för charterresor. Under ett par år var det relativt lugnt i landet men bara året efter min resa (2006) så stängdes fönstret och alla utrikesdepartement avrådde från att resa dit. De politiska oroligheterna eskalerade snabbt, och just dessa områden i norr nära gränserna till Kina och Indien var särskilt drabbade av klanstrider och terrorattacker från talibaner.

Händelseutvecklingen i Pakistan, i kombination med allt intensivare diskussioner om islamism och islamofobi i Västvärlden, har i efterhand gett bilden en särskild laddning. Själv ser jag ofrånkomligen bilden genom mina egna upplevelser, mina egna minnen. Men den kontext som präglar bildens innebörd för en annan betraktare kan jag aldrig helt kontrollera.

Min avsikt var hur som helst inte att skapa ett politiskt foto, utan en bild av en människa i vördnad inför någonting ofattbart stort, det må vara Gud eller Naturen, eller både och.