På vandring i Nepal. Del 2 av 3
Det är som sagt mindre snö än väntat men samtidigt kallare. Emellanåt har denna trekking varit en studie i att hantera kyla. Eller rättare: att hantera extrema temperaturskillnader. Stekande hett i solen och isande kallt så fort solen försvinner bakom bergskrönet.
Morgonen vi lämnar Deurali är marken hårdfrusen. Bäckarna består till hälften av rinnande vatten, resten är is. Träden ersätts av buskar och snart övergår vegetationen i gräs. Vi når Machapuchhre Basecamp på ungefär 3700 meters höjd och är nära vårt mål och vandringens vändpunkt.
När solen sänker sig drar molnen in. Fast högt i Himalaya behöver man inte titta upp för att se molnen, man är i jämnhöjd med dem!
Jag vandrar ensam upp till Annapurna Basecamp. Molnen dominerar, bergen döljer sig. För någon sekund blottas en liten del av ett väldigt berg, nästa stund ser man bara moln igen. Nog är jag lite besviken över uteblivna vyer men samtidigt så tilltalas jag av detta spel, det är som en eggande förförelselek som lämnar mycket till min fantasi.
Nere i Machapuchhre Basecamp igen. Alpglöd för en kort stund innan mörkret tar över.
Beckmörkt är det klockan 5 på morgonen när vi beger oss upp till ABC för att få uppleva härligheten när solen går upp.
Annapurna Basecamp heter också Annapurna Sanctuary. Det är lätt att förstå varför när man väl är på plats. Höga berg vart man än vänder sig, man står som på scenen i en amfiteater.
Annapurna I är högst. Med sina 8091 meter hör det till världens fjorton berg med toppar över 8000 meter. Annapurna I var det första av dessa att bestigas. Året var 1950, klättrarna som triumferade men nära nog strök med på kuppen hette Maurice Herzog och Louis Lachenal.
Från denna synvinkel är Annapurna I inte ett särskilt estetiskt anslående berg. Ingen spetsig topp i ensamt majestät, inte alls som Machapuchhre. Men storleken, den väldiga väggen är minst sagt imponerande. Avståndet från där jag tar bilden upp till toppen är nästan fyratusen höjdmeter. Fyra kilometer. Sisådär tjugofem Kaknästorn staplade på varandra.
Som alltid är det med en dubbel känsla jag lämnar bergen. Det ska bli skönt att komma ner till lite varmare klimat, men jag vänder mig många gånger om, som för att tanka mitt minne fullt med bilder av Himalayas skarpa kammar och bländande toppar.
* * *
To be continued...
*
Del 1 hittar du här: http://www.fotosidan.se/blogs/billingsblogg/pa-vandring-i-nepal-del-1.htm










/Anna
Utrustning den här gången: Canon EOS 5D mk II, 24-105/4 och 70-200/4. Lätt stativ (Benro), trådutlösare och en uppsättning filter, batterier och minneskort. Plus liten kompaktkamera (Canon S95). Vi stannade bara två dagar med en övernattning i "helgedomen". Jag hade gärna stannat en natt till (fast fy bubblan vad kallt det var!). Tack för din kommentar!
Obeskrivligt. Man får göra så gott man kan för att förmedla upplevelsen med fotografier. Och det verkar kanske enkelt: allt ligger ju framför dina ögon, bara att titta och trycka. Lätt att överväldigas så man glömmer bort att tänka bild, berättelse, och inte bara motiv, om du förstår vad jag menar.
//ewa
Tack så mycket Ewa!
MVH Anita
Tack att du tar oss med på din resa
Alltid roligt att kunna inspirera till resa och fotande!
Kul med infon samt få reda på vad du hade för utrustning.
Mvh, Daniel
Tack Daniel! Det är ett utrustningspaket jag tycker funkar bra på en resa som denna. Inte för tungt och skrymmande men med kapacitet för bra bilder. Vidvinkeln 16-35/2,8 fick stanna hemma den här gången, men 24 mm på fullformat duger fint.
Vilka fina bilder! Du förmedlar verkligen känslan av bergen och resan. Bra beskrivande text därtill gör att det toppar!
Hälsn /Sonja
Tack än en gång Sonja!
Mvh Heléne
Tack Heléne, det gläder mig!
Nej det är inte riktigt en charter till Mallis. Tack för din kommentar!
Ja det är en fantastisk känsla, man inser ödmjukt hur liten människan är. Tack för din kommentar!
Den glödande bilden påminner om en tidigmorgon då jag betraktade soluppgången från Phon hill.
Poon Hill hanns inte med denna gång tyvärr, men dit vill jag för vyerna ska ju vara fantastiska!
Det var fantastiskt, minns att vi startade i mörkret i minusgrader och gick ner i solsken och värme. Lustigast att se där uppe var japanerna, som inte hann med att se den fantastiska soluppgången och glödande bergen för de skulle fota varandra med ryggen mot skådespelet.