En fotografs dilemma

I förra veckan tog vi bilen och körde från Luleå längs älven upp mot Suorvadammen. Vi passerade bland annat Vuollerim, Messaure, Harsprånget, Porjus och Stora sjöfallet på vägen upp. På många sätt en både fin och spektakulär resa.
Jag tänkte att alla som i södra Sverige lägger in veto mot utbyggnaden av vindkraft borde tvingas att göra samma resa. För att åtminstone försöka förstå vilka ingrepp i naturen som gjorts häruppe i norr. Då kanske, jag säger kanske, de inte skulle gnälla så mycket över att norra Sverige mellan varven har ett lägre elpris?
När de ändå är på plats i norr kan de ju passa på och ta en sväng förbi Markbygden och vindkraftsparken med de många, många hundra snurror som är uppsatta där.

Som fotograf är en sådan resa en ständig brottningsmatch med det egna samvetet; vilken verklighet ska jag skildra? Om jag riktar kameran åt ett håll är det storslaget vackert, men om jag vänder mig om blir bilden en helt annan. Båda bilderna är lika sanna.
Båda bilderna är dessutom viktiga.

När vi kom fram till Harsprånget stannade vi till och gick den spångade vägen ner till döda fallet, men den här dagen var det i högsta grad levande. Väl hemma igen jämförde jag mina bilder med bilder tagna under 1800-talet och det såg ungefär likadant ut med den skillnaden att mina nytagna hade en enorm dammvall i överkant.
Vattenståndet i magasinen, egentligen längs hela älvsträckan, var väldigt högt och Vattenfall hade tvingats öppna kranarna riktigt ordentligt för att lätta på trycket.
Det blev ganska många bilder de där dagarna.
Så nu sitter jag här och klickar mig fram bland RAW-filerna på hårddiskarna och tänker att jag måste åka upp en sväng till. Och då med ett uttalat syfte; att välja EN berättelse och inte försöka hinna med allt och komma hem med två halva.
Jag lägger med två bilder. En är från Harsprånget. Den med renarna är tagen nedanför dammbygget i Messaure. Båda berättar ungefär samma historia, den om de stora ingrepp som gjorts i naturen längs Luleå älvdal och vilken påverkan det fått på olika sätt, inte minst för rennäringen.
Bildmappen på datorn har jag döpt till ”Vi for till havet” som en lek med Elin Anna Labba nya bok ”Far inte till havet”, 2024. En roman som handlar om hur hennes hemställe bit för bit ätits upp av havet/Akkajaure/Suorvadammen, tre namn på samma sak i och med dammbygget som började planeras under 1910-talet och slutfördes 1972.