Nya tag 2

Lire mer om filmen. Den tillverkades mellan 1964 och 1990 och var på 500 ASA i dagsljus 400 i elljus. Den var känd för sin kornighet. Efter lite sökande på nätet hittade jag gruppen Fossilised Film på Flickr. Där fanns de som provat filmen och även bilder tagna med den. En fotograf hade använt den år 2014 och då exponerat efter 64 ISO och framkallat med tid och temp som Tri-x.

Så jag laddade kameran och tog med mig handhållen exp-mätare. Fotograferade varje motiv på ISO 64, 32 och 16. Stativ och trådutlösare. Efter drygt 25 exponeringar lade kameran av. Det var frammatningen som strejkade. Ett känt fenomen på tidiga exemplar av Nikon FM, så det blir väl ett bloginlägg om det också.

Vad gäller framkallare har jag en plåtburk för 5 liter D76, en hel del Rodinal och kemikalier så jag kan blanda efter egna recept. Framkallarna är 30 år gamla och kemikalierna 40 år, så jag väljer en annan väg och tar det som finns i skafferi och städskåp. Caffenol enligt recept på nätet. Snabbkaffe, C-vitamin och hushållssoda.

Det gamla stoppbadet stinker ättika och går nog att använda liksom surt fixersalt i pulverform. 15 min 20°C vanlig agitering.

Minuterna går. Olidlig spänning! Hur kommer det att  se ut? Efter 3 minuter i fixet tar jag av locket. Stor besvikelse! Filmen är svart. Inte bara svart, utan svart, svart svart. Allt är svart, till och ned kanterna. Snacka om slöjad film. Ok, det är väl bara att köra på till the bitter end. Fixar klart, sköljer och hänger upp filmen i en klädnypa som jag brukade göra.

Nya tag

Det var länge sedan jag ägnade mig åt bloggen, närmare bestämt var mitt senaste inlägg  dec 2023. Hela tiden har jag i alla fall varje dag läst vad som sig tilldragit haver på bloggarna. Dålig på att kommentera har jag varit, men jag har haft stort utbyte av läsningen.

Fotograferat har jag gjort sedan början av 1950-talet. Kontaktkopierat 6x9 neg med bordslampa i en margarinkartong. Tog jag bort det röda skynket som täckte öppningen i kartongen blev papperet som var Ridax från Geavert exponerat. Sen ner i djuptallriken med Metinol U. Sen vatten och så fix. Utrustningen och tekniken blev bättre med tiden med egen förstoringsapparat 1969. Så fortsatte det hela med nya kameror och apparater fram till 2005 då det analoga tvärdog för min del. Då köpte jag min första riktiga digitalkamera. Alla grejor har jag kvar, och nu känner jag att det är dags att bli analog igen, åtminstone delvis, men lite mer lekfullt den här gången.

För ca 30 år sedan fick jag ett par rullar med Eastman 4-X negativ kinofilm. Den var redan rejält utgången och inte har den blivit bättre av att ligga i vår källare med radonhalt strax under gränsvärdet. Jag kan inte tyda vilket utgångsdatum filmen har, men kanske någon av läsarna vet.

Så var det det där med kassettladdning. Den här stora rullen passar inte i min filmladdare, så jag har konstruerat en egen där jag kan mäta ut 1,6 m och knipsa av filmen. 

Mörkrum är ett måste för kassetladdning. Visst, jag har en mörkrumssäck, men då kan jag inte mäta filmlängden. Jag har kvar mitt gamla rum, men det är rent otroligt vad många fiffiga grejor med lysdioder jag har skaffat mig. Bredband, Wifi, larm och annat som man inte vill stänga av. En presenning mellan apparaterna och arbetsplatsen tog han om det mesta, men oj vad mycket ströljus som studsade runt. Nåja, lite ströljus är väl inte hela världen.

Dags att släcka och börja ladda kassetter. Det visade sig genast att min fingerspitzgefühl inte är vad den en gång varit, men efter en halvtimmes brottning med motspänstiga filmremsor och lite spill hade jag i alla fall två kassetter laddade. Iväg till Hembygdsgården för att hitta några trevliga motiv att testa på. Återkommer om detta.