morgon eller kväll
igår berättade Paul Hansen om sin fotografering, såväl i krigszoner som reportage om enskilda människor
starkt känslomässiga bilder och berättelser, drabbande berättelser om människoöden
-
vi fick se en bild han beskrev som den mest drabbande bild han tagit, bakom det till synes normala lät Paul
och kvinnorna på bilden
en otrolig historia växa fram
, ur deras liv
-
bilden, vanligt vitputsat hus med bänk och dörr
tre gravida kvinnor på bänken, en kvinna som sitter på golvet vid den öppna dörren
ett barn i knät en ca 9 årig flicka vid sin sida
-
dom tre gravida kvinnorna är alla våldtagna, men förutom magen, utan synliga spår i sina ansikten och blickar
-
kvinnan i dörren har efter sin utsatthet bestämt att inte ge sig och har med hjälp startat ett center för utsatta kvinnor
-
hennes historia som jag minns hon berättade den för Paul
hennes man fick sitt huvud avskuret framför henne, hans kropp styckades i bitar
bitarna lades på hög, kvinnan slängdes ovanpå sin döde stympade man och våldtogs av otaliga män
-
flickan bredvid henne ammade sin mor som baby, mammans huvud skars av och den lilla babyn fick en käpp uppstucken i sitt underliv
lämnades att dö
-
en fruktansvärd verklighet som är så smärtsam att ens höra om - jag grät igår och gråter idag när jag skriver om det
Paul grät när han berättade om sin stund och möten med kvinnornas berättelser, dom berättade själva för honom och vi besparades dom värsta detaljerna
-
bakom den till synes dokumentära vardagliga bilden kan det finnas en annan verklighet
-
en fantastisk människa och fotograf fick vi möta
starka personliga möten med bild och text fick vi dela
fruktansvärda bilder fick vi naket se och känna - på flera sätt närmade sig via Pauls bilder det nakna eller fördolda råa våldet
det händer nu
det är miljoner människors vardag och verklighet nu, i detta ögonblick
-
tack Paul
/inger
