Persongalleriet #145: Solnedgång på festivalens sista dag

Söndagen den 15/6 var sista Bonnaroodagen. Vi hann höra ett par låtar av countryrockarna Lucero innan Capital Cities öste loss med sin eleganta discopop på näst största scenen. Sista dagen var klart varmast, närmast löjligt hett. Varje sällsynt kvadratmeter av skugga var täckt av folk, så vi fick vänta en stund innan några gick och vi kunde breda ut vår filt med scenen inom synhåll. Vi blev kvar på samma fläck även för Fitz & the Tantrums med sin roliga pop.

Sedan var det en halvtimmas paus innan City and Colour skulle spela en bit bort i ett av tälten. Deras vackra, ganska lågmälda pop/rock har blivit en favorit under inlystningen av festivalbanden. Vi var hungriga och tänkte att vi skulle hinna med att köpa lite käk innan spelningen. Kön till pizzavagnen var kort och det luktade himmelskt ifrån den. Vi beställde våra pizzor och väntade. Och väntade. Och väntade. Det tog 40 minuter att få dom och då hade vi missat chansen att få en bra plats till City and Colour. Men pizzorna var goda!

Festivalen närmade sig sitt slut och vi begav oss mot stora fältet där vi först skulle lyssna på The Avett Brothers melodiösa alternativcountry. Och som avslutning på det hela: Elton John.

På väg till stora fältet.

När vi kom fram var det redan väldigt mycket folk på plats. Och hela tiden vällde det in fler. Vi valde en plats cirka ett hundratal meter från scenen där vi kunde breda ut vår filt. Tre dagars festival hade tagit ut sin rätt och vi var ganska trötta.

Trött amerikansk hjälte!

När Elton John avslutade festivalen var det inga andra spelningar på de andra scenerna. Personalen stängde ner det övriga festivalområdet och städning och nedmontering tog sin början redan under avslutningskonserten. Folk strömmade alltså in i massor. Hur många som var på det där fältet på söndagskvällen vet jag inte, men totala antalet besökare angavs till cirka 90 000.

Det här är taget bort från scenen. Och vi hade minst 100m fram till den.

The Avett Brothers.

Drömkvinnan?

Solnedgången blev riktigt vacker vilket kanske var det som inspirerade till en liten dans.

Mörkret lade sig och vi gick mot parkeringen med Elton Johns sista låtar ljudande bakom oss. Vi gick lite innan det slutade med förhoppningen att komma iväg lite smidigt utan alltför mycket kö. Detta sket sig dock grundligt: det tog 3 timmar att lämna festivalområdet.

Ha det gott alla! Nästa gång kommer det bilder från Toronto.

/Niklas

Persongalleriet #144: Folkliv på Bonnaroo

Ni som läst mina senaste inlägg har koll på att jag i juni besökte Bonnaroofestivalen i Manchester, Tennessee. Var även ifjol på festival i USA, då på Outside Lands i San Francisco. De här festivalerna har mycket gemensamt, bland annat att folklivet är intressant att titta på och många besökare gillar att spöka ut sig rejält. Eller minimalt. Eller så ser de helt normala ut på amerikaners vis. Tänkte lägga några blogginlägg på detta.

Bikini och gummistövlar är en gångbar kombination.

Lite dans. Gräset är inte högt, men många blir höga av gräs.

En liten detalj som ett brutet ben kan knappast hindra en från att gå på festival?

Cool yin/yang-nalle!

Standardutrustningen innehöll ryggsäck med dricka och slang med inbyggt munstycke.

/Niklas

Persongalleriet #142: Nick Cave and the Bad Seeds - Bonnaroo, 14th of June 2014

Tillresta från Europa, hade vi valt just Bonnaroo, bland alla festivaler, utifrån att Nick Cave skulle spela där.

Själv har jag lyssnat på Nick Cave sedan '96 då albumet "Murder Ballads" med singeln "Where the Wild Roses Grow", där Kylie Minogue sjunger tillsammans med Nick, fångade min uppmärksamhet. Ungefär sedan '05 har jag lyssnat mer intensivt på hans skivor och hans låtar har figurerat flitigt i mina spellistor och blandskivor. Tipsade mina barn om hans musik och sonen Sam har haft honom som en av sina favoriter sedan 14-årsåldern, för fem år sedan.

Vi prioriterade bort Jack White, känd från, bland annat, The White Stripes, för att få en bra plats nära scenen till Nick Cave. Vi var där redan två timmar innan och bredde ut vår filt mitt framför scenen. En handful människor hade hunnit före oss, så vi var inte allra längst fram, men nästan. Fler människor anlände allt eftersom och fler filtar breddes ut. Till slut var det dags och spelningen drog igång.

Traveling from Europe, we chose Bonnaroo in particular, out of all the festivals, since Nick Cave was going to play there.

I've been listening to Nick Cave since '96 when "Murder Ballads" came out with the hit single "Where the Wild Roses Grow", where Kylie Minogue sings along with Nick, and this song caught my attention. Since around '05 I've listened more frequently to his records and his songs have often been included in my playlists and mix CD:s. I played his music to my kids and my son Sam became a big fan at the age of 14, which was five years ago.

We chose to skip Jack White, to get a good spot close to the stage for Nick Cave. We were there two hours ahead of the show and spread our blanket a few yards from mid-stage. A handful of people had gotten there ahead of us, so we were not right up front, but almost. More people arrived by the minute and more blankets were spread out. Finally it was time and the show started.

Det började med en bedrägligt lugn låt, "We No Who U R", men det gick inte att ta miste på den underliggande intensiteten i framträdandet. Låten inleder även det senaste albumet "Push the Sky Away".

It started with a deceptively calm song, "We No Who U R", but the underlying intensity in the performance was obvious. This song also starts off the latest album, "Push the Sky Away".

Nästa låt var "Jubilee Street", också från senaste albumet. Den började lugnt, men med en oerhörd intensitet i Nicks framträdande som sedan matchades fullt ut i ett musikaliskt crescendo! En video av detta finns här. Ljudet i videon är väldigt överstyrt, men man får verkligen en känsla av hur nästan manisk stämningen var. Efter denna urladdning kände jag mig upprymd, på gränsen till chocktillstånd. Kombinationen av musikens hypnotiska tyngd, artistens besatthet och mitt tillfälle att få fotografera detta från bästa tänkbara position, tror jag var det som hade sådan inverkan på mig.

The next song was "Jubilee Street", also from the latest album. It began rather quietly, but with an enormous intensity to Nick's performance, which was then matched in full in a musical crescendo. You can find a video of this here. The sound is very distorted, but you really get feel for how there was an almost manic atmosphere. After the song I felt exhilarated, almost in chock. I think it was the hypnotic heaviness of the music, the possessed artist and also the possibility for me to photograph this from the best possible vantage point, that had this effect on me.

I de följande låtarna kan man inte påstå att glöden falnade direkt. Snarare tvärtom. "Tupelo", från 1985, och "Red Right Hand", från 1994, är klassiker ur Nick Caves tidigare repertoar. I en video släppt som reklam för den kommande turnén i nordamerika pratar Nick om sin publikkontakt. Hur han söker upp och agerar direkt gentemot de som står just framför scenen. En-mot-en-konserten. Att ta direkt ögonkontakt och även fysisk kontakt med en enda person i publiken. Detta var något vi fick uppleva på Bonnaroo. Killen som stod direkt till vänster om mig, en muskulös, flintskallig man med en "Bad Seed"-T-shirt fick agera fysiskt stöd när Nick klättrade upp på staketet och lutade sig fram, långt förbi den punkt där hans tyngdpunkt skulle ha skickat ner honom på golvet bland publiken, om det inte vore för stödet. Under fortsatt framförande av låtarna. Det här var enda gången under festivalen då deras restriktioner om max 50 mm (två tum) långa objektiv fick mig att önska mer vidvinkel och inte mer tele.

I wouldn't say that the fire was out during the following songs. Rather the opposite. "Tupelo", from 1985, and "Red Right Hand", from 1994, are classics from Nick Cave's back catalogue. In a  promotional video for the upcoming tour of North America, Nick speaks of the one-on one contact he seeks in his shows and the tension it creates. We got to experience this at Bonnaroo. The guy standing to my left, a bald muscular guy in a "Bad Seed" T-shirt, got the job to be Nick's main physical support for the night.
(Hi there, hope you're reading this! And I hope you like the shots I got! Have you washed your hands yet? ;-)  )
Nick then leaned far across the point where he would fall flat onto the floor into the crowd if it wasn't for this support. All the while continuing to sing the songs. This was the only time where Bonnaroos rule of a max of 2 inch lenses made me wish for more wide angle and not for more telephoto.

Jag återvänder om någon dag med färgbilderna från denna konsert. Alla bilder tagna med en Nikon D800 och ett 50 mm 1.4G.

I'll return in a day or two with the color version of this concert. All images captured with a Nikon D800 and a 50mm 1.4G lens.

/Niklas

Persongalleriet #141: Bonnaroo - Musiken!

Som jag tidigare berättat om inledde vi vår amerikaresa med tre dagar vid Bonnaroofestivalen i Manchester, Tennessee. Fredag eftermiddag fick Ben Howard, Andrew Bird och Chvrches efterfölja The Wood Brothers. På alla dessa spelningar hamnade vi lite för långt bak för att jag skulle tycka det var lönt att fotografera. Ben Howard var fint, men lämnade inget större avtryck. Andrew Bird var däremot en mycket positiv bekantskap! En fanatastisk musiker som vävde lager på lager med sin fiol som han samplade med en loopmaskin så det blev som en hel orkester. Sen kom kompbandet The Hands of Glory in och så blev det ännu bättre! Vi avslutade för kvällen med elektropoparna Chvrches melodiska slagdängor. Också bra, men på ett annat sätt.

Lite kul att hitta en video filmad på plats på "vår" konsert!

På lördagen, den 14/6, var vi först inne i Nashville, vilket jag skrev om här.  När vi sedan åkte ner till Manchester var det en oerhört lång bilkö in till festivalens Day Parking. Vilket gjorde att vi missade Tedeschi-Trucks Band, som jag verkligen hade sett fram emot att få se. Men så är det på festivaler ibland, bara att gilla läget! Första band för dagen blev i stället Drive-By Truckers, ett annat gammalt faroritband. Tog lite bilder, men stod lite för långt ut för 50mm-objektivet, som var det längsta man fick ha med sig på en "professionell" kamera.

Nästa band blev John Butler Trio. För mig kändes det som en liknande upplevelse som med Andrew Bird dagen innan. Fantastiskt duktig musiker, på gränsen till virtuos, med en del användning av loopmaskin. Och rent musikaliskt så var även denna artist en stor positiv överraskning! Vi stod lite långt ifrån, men jag fotade lite ändå.

Här imponerar John Butler på oss med sin enorma teknik: Han spelar melodi och komp med vänsterhanden, medan högerhanden fixar percussion mot gitarrlådan. Och så en baskagge med vänsterfoten. Och bra lät det också!

Efter det här var det dags för festivalens höjdpunkt. Mer om det nästa gång!

/Niklas

Persongalleriet #139: En första trevande rapport från Amerikaresan

Kom igår kväll hem efter en treveckors tur till andra sidan Atlanten. Vi har haft massor av roliga och underbara stunder. En och annan som har varit jobbig också. Men oftast på ett positivt sätt: Att ha kul i stora doser kan vara ansträngande! Därför bestämde jag mig tidigt under resan att spara rapporterandet till efter hemkomsten och låta bloggen vila lite.

Vi lämnade Sverige den 11:e juni och kom fram på kvällen amerikansk tid till JFK-flygplatsen i New York. Det var meningen att vi skulle åka vidare till Nashville morgonen efter med ett smidigt direktflyg från LaGuardia. Vi tog en taxi mellan flygplatserna och sov några timmar på ett hotell bredvid LaGuardia. Men, efter att ha checkat in och tagit oss till gaten, så kom resans första och egentligen enda större bakslag. Vårt flyg hade ställts in. Inget meddelande i högtaleriet, ingen personal som kom till gaten. Bara ett meddelande på skärmen vid gaten i finstilt längst ner: Flight cancelled.

Efter kontakt med American Airlines personal vid en annan gate fick vi klart för oss att systemet bokat om oss att först nio timmar senare få åka till.......Dallas! Och sedan vidare därifrån till Nashville. En nätt liten omväg och cirkus tolv timmars försening. Så vi missade den första dagen av fyra på Bonnaroofestivalen , som var orsaken att vi sökte oss till Tennessee. Bara att gilla läget...

Men dagen därpå tog vi oss till Manchester, cirka tio mil söder om Nashville. Vi bodde mittemellan, på ett motell i Murfreesboro. Bilköerna in till "day parking" var inte så farliga, men det var varmt, oj så varmt, efter den sköna AC:n i bilen!

Vårt första band på festivalen blev The Wood Brothers. Och en så härligt svängig, gungande början!

Förväntansfull publik före spelningens början.

Lejon och superhjältar. Vanligare än man kan tro på festival i USA. Notera GoPro-kameran, som användes på ministativ uppskickat ovanför publiken.

Klippiga bergen?

Nu är musiken igång: "The Muse".

Basisten Chuck Wood dansar med sin ståbas i "Honey Jar".

Broderskärlek från Chuck och Oliver Wood!

Nu var festivalen igång på allvar och vi kunde glada och upplivade gå vidare till nästa spelning!

Ha det!