En liten berättelse om några tårar

ibland måste man reflektera över hur man har det EGENTLIGEN. Jag  har inte haft någon fotolust och inte lust till något annat heller faktiskt under en längre tid. Jag struntade i att betala min avgift till Fotosidan och upptäckte idag att jag knappt fanns :-) . Så jag betalade för silvermedlemskap och vips så dök mina bilder och bloggar upp igen.

Lite bloggsugen trots allt men utan nytagna bilder så tittade jag igenom minneskortet i kameran och blev påmind om att jag är otroligt priviligierad som genom mitt arbete får uppleva de mest skiftande situationer.

Och här kommer en bild på det.

I  september hölls i Stockholmen en läkarkongress om diabetes. Då premiärvisades i Stockholm stadshus en dokumentärfilm om kampen för att överleva med diabetes i Dem. rep.Kongo. I filmen får vi bl.a.  se Marguerite de Clerck som har ägnat de senast 55 åren åt att hjälpa barn med diabetes i Kongo.

Efter filmvisningen kommer dennna  lilla, starka, fantastiska kvinna upp på scenen och 900 läkare och andra inbjudna står upp och applåderar henne och hennes arbete. Då kom mina tårar. Marguerite de Clerck tog förstås situationen med lugn och var noga med att framhålla att hon minsann inte var ensam i det här arbetet  :-)

Ja, så kan man ha det på jobbet som projektledare/produktionsledare för tekniken vid konferenser och möten. Jag skulle kunna berätta för er om de fantastiska projektorer vi använde etc. men allt förbleknar i jämförelse med det arbete en nunna och läkare från Belgien gjort under 55 år.

Då tar vi oss  tillbaka till bloggens inledning. Det kan kännas enahanda och nästan meningslöst ibland men om i alla fall jag tänker efter så inser jag att det händer rätt fantastiska saker i min närhet och vardag.

2010-12-18 00:03   Marols

Underbart att få läsa om någon som faktiskt "gör skillnad"! Ljuvligt!
Känslan när man får vara med om sådana här ögonblick, som man vet att man kommer att bära med sig länge är fantastiska - och som du säger - detta är din vardag....:-)

Önskar dig en skön helg!
/maria

Svar från Enicar 2010-12-19 19:03

Härligt att få bidra med en berättelsen du tycte om. Nu är det söndag kväll och helgen gjorde jag inte det bästa av men snart är det vardag :-)

Önskar dig en skön julhelg
Pa

2010-12-18 00:07   Anna-Lena Forsman

Tack och lov för den förmågan du just nu beskrivit. Förmågan att se förbi..och att se och uppskatta "rätt saker"
Tack för dina ord.

/Anna

Svar från Enicar 2010-12-19 19:05

Tack för att du läste min lilla berättelse. Jag jobbar fortfarande på att se förbi och uppskatta.
Stort tack för din kommentar
Pa

2010-12-18 10:25   pic-tor

Livet lunkar på utan att det händer något särskilt – så är det nog för de flesta av oss. Men så får du uppleva något speciellt som griper tag i dig. Härligt! Jag skulle nog också ha fällt en och annan tår. Det måste ha känts skönt.

Svar från Enicar 2010-12-19 19:07

Det var skönt, det kan jag lova. Det svåra är att inse att man själv måste greppa lite när något griper tag i oss.
Jobbar på det :-)
Varmt tack för kommentar
Pa

2010-12-20 11:55   Margareta Cortés

Låter som om du har ett väldigt innehållsrikt arbete. Visst blir man gripen av de som ägnar sitt liv åt så meningsfullt arbete som dessa människor. När jag var i Nepal och såg alla dessa gatubarn så önskade jag att jag hade kunnat göra något för dem. Kände mig så maktlös när jag såg dessa pojkar med sina plastpåsar och tomma blickar åven alla barn som letade runt på papper eller plast som de kunde sälja sedan. Undrade så vad kan jag göra?
Känns ynkligt att bara ha ett fadderbarn när behovet är så enormt.