Vi får se hur det utvecklas

En historia

Far hade berättat om den! Det var när vi var barn och vi satt framför brasan mörka vinterkvällar då stormen tjöt utanför och fick stugan att gnissla och knarra. Om dess illvillighet, slughet och smak för vilsegångna ungar. Far berättade med uppspärrade ögon och grov röst om den gång han mötte den, han ensam, liten och rädd i den stora skogen där tallar och granar böjde sina grenar och kronor hotfullt över honom. Om de plötsligt uppspärrade glödande ögon som stirrade hypnotiskt på honom, hur luften sinade i lungorna på honom, rösten begravde sig i halsen och en skräck krampade hans kropp. Den stirrade intensivt, berättade Far, och ögonen, de ögonen som borrade sig in i medvetandet och fick kroppen att skälvande vägra lyda vad Far ville göra, skrika och springa bort men istället sögs Far mot den, stapplande drogs Far motvilligt mot den, mot ögonen som brann under det gröna, närmare... närmare... och ett hiskeligt lågt genomträngande ljud började belåtet ljuda från dess kropp, en ljud som sände rysningar in i själen, sade Far och försökte härma ljudet när han berättade om det hemska..... närmare och närmare de ögon som glödde allt mer girigt... plötsligt brakade det till vid sidan av Far och en gigantiskt älg dundrade fram genom skogen, lågt ställda horn och älgen rände rakt in i den ... Far stod som förtrollad, berättade han, och stirrade med nyfiken skräckblandad fasa på älgen och på den fasansfulla.... som inte stirrade på Far längre, inga glödande ögon, ingen obehaglig ton utan bara krossade rötter och mossa. Älgen tittade på Far, lyfte huvudet högt vände om och lunkade lungt in i skogen igen.... sen dess, berättade Far, var jag aldrig mer rädd för älgar.....

 Fars historia rusade i mina öron häromdagen när jag var ute och fotograferade. Jag hörde ett ljud, lågt , entonigt ljud som mörklade himlen, förträngde värmen och spred en kyla i kroppen. Det lät precis som Fars försök att härma den därs ljud. Jag stelnade där jag stod, ljudet var i min närhet. Jag satte mig försiktigt, nästan orörligt ner på skogsmarken. Skogen runt mig trängde sig på och alla andra ljud tystnade..... jag hörde hur min andning sakta upphörde. Stirrade runt omkring mig och plötsligt ser jag ett mönster, får en känsla för former av liv i en oformlig rotmassa.... ljudet blir mer riktad åt rotmassan, jag tar omedvetet upp kameran, kroppen fylls med adrenalin och en spänning, en kittlande förväntan blandas med oformbar skräck när jag sakta riktar kameran mot rotmassan..... blicken naglas fast och ljudets sugande kraft dunklar mina sinnen.... jag börjar röra mig omedvetet mot rotmassan... och plötsligt slås orangeglödande ögon upp och stirrar diaboliskt på mig. Jag rycker till, handen på kameran och fingret på slutaren krampar till och ett kort tas.... slutarens ljud är som en explosion i det mörka, den kompakta stämning som omger mig och jag ser de glödande ögonen reagera med förvåning och sedan slocknar dom tvärt. Skogen vaknar till liv, ljuset återvänder, grönskan får lyster och jag famlar mig tillbaka till medvetandet. Vad f-n hände? tänker jag. Hade Far rätt? Finns den? Kan det vara så?? Finns verkligen........ ?? Jag måste ha hallucinerat. Hemma på kammaren när jag ser igenom mina bilder så blir jag alldeles kall när jag ser en bild...... där!! Där ser jag ögonen.... Far hade rätt.... och jag fångade den på bild... den mytiska SpindelEnten......  ;-)

Inlagt 2014-11-03 22:41 | Läst 2664 ggr. | Permalink
Härliga rötter med mycket trollkänsla, riktigt fin bild! Må gott, LO
Svar från Obi-Wan Kenobi 2014-11-09 23:10
Tackar tackar, LO!!!
//Peter\\
Vilken skräckhistoria! Vet inte riktigt vad jag väntade mig att det skulle utmynna i! Ja Spindelenten vill jag inte möta under skogens mörka timmar! Nu vet jag ju, tack vare dig, hur den ser ut. Ha en fin dag! Yvonne
Svar från Obi-Wan Kenobi 2014-11-09 23:13
Tack så mycket, Yvonne!
Ja, inte vill man möta denne igen i den mörka skogen när åskan dundrar i fjärran och stjärnorna darrar bakom tungsinta moln..... ;-)
//Peter\\
Vilken historia platsar bland de bästa spökhistorier. Berättar barn sådant nuförtiden eller är det en bortglömd företeelse då TV och internet tagit över barns vardag. Minns barndomens kvällar då vi skrämde upp varandra så nackhåren restes och ingen vågade sig ensam ut på dass som låg i skogsbrynet. Nu är kanske verkligheten värre och dass vet inget barn vad det är.
Hoppsan, din berättelse fick tankarna att vandra iväg från det jag tänkte skriva.
Men hur som helst, klart den finns du har ju bildbevis.
Svar från Obi-Wan Kenobi 2014-11-09 23:21
Hej Margareta!
Det är väl tyvärr så att sagans kraft är i brygga just nu i denna teknikens tideålder, men en tröst är ju att dessa åldrar går i cykler så sagan kommer att resa sig!! Kul att denna lilla saga fick Dina tankar att flyga, det är ju liksom sagans tanke att få sinnena att dansa i gränslandet mellan det som är och syns tillsammans med det som nästan är och bor i periferin. Tack för Dina ord!!
//Peter\\